Världens chans. Så har vi kallat den, artikelserien om ett nytt globalt tänkande. Ett namn vi lånat från Utrikesdepartementets kampanj, som syftar till att göra svenska folket medvetet om, och engagerat i, de åtta millenniemål som FN satte upp för två år sedan. Och så har den välkände biologen, författaren och debattören Stefan Edman givit ut en bok med samma titel, Världens chans - en bok om ekologi, teknik och solidaritet, (Atlas, finns i flera upplagor, även i pocket).
Det har varit roligt att göra en sådan här serie, som avviker från den gängse oftast dystra nyhetsrapporteringen genom att peka på de möjligheter som faktiskt finns att göra jorden till en bättre plats att leva på. Uppenbarligen har våra läsare tyckt detsamma.

En av dem är Charlotte Forssman, som likt Stefan Edman brinner för solidaritetstanken:
”På ett sätt är det ju häpnadsväckande att vi som ändå är ett av världens absolut mest rika länder med en enormt hög medellivslängd gnäller som om kniven satt i oss. Men det kanske är svårt att se längre än landets gränser. Att se att barnet som dör i diarré eller vattkoppor kunde varit vårt eget barn. Det är nog det som gör att vi är så lite engagerade i att ”rädda världen”.”
”Vårt ansvar är det naturligtvis i den bemärkelsen att vi alla är människor och vi i de allra flesta fall har enorma tillgångar i jämförelse med majoriteten av befolkningen i tredje världen.”
Vi måste förstå innebörden av religionens ord om att ”älska varandra”, menar Fredrik Vesterberg:
”Att älska är att eftersträva att något, till exempel en människa, blir vad den kan bli. ”Älska” kan avse en ensidig personlig akt. Älska varandra avser däremot en uttryckligen kollektiv akt. Fred, räddning och välmående har följt när jag, min familj och andra förstått följande: ”Älska varandra” innebär att bevara en harmoni där varje älskande ger kärlek, kräver kärlek och förlåter allt. Kräv inte något som en person inte vill eller förmår. ”Förlåta är att börja älska eller att återuppta älskandet efter avbrott”.”

Claes Feril är inne på samma tankegångar:
”Visst har vi världens chans. Det handlar om, såsom jag ser det, en växt av det mänskliga medvetandet - där en öppenhet för den andliga och den själsliga aspekten av livet bejakas och ges utrymme.”
”Men vem av världens ledare klarar av att omsätta FN:s millenniemål och andra goda punkter? Kofi Annan har ju uttryckt i en intervju i Time att ”han känner sig nedslagen av standarden på världens ledare”.
Fast att förändras till en ”god” och kärleksfull människa är förstås inte lätt. Det påpekar Rolf Kenmo, som skriver om människors problem att leva fredligt med varandra, och menar att ”det är svårt att ändra på något. Oftast fortsätter allt i de gamla spåren”.
”När det gäller förändring av mänskligt beteende, vilket är svårast, så har jag noterat att många söker sig till subkulturer, där alla tycker ungefär likadant. Då har man fått till en chimärisk förändring. Visst kan det vara värdefullt att utveckla ett visst agerande tillsammans med andra, men ofta finns problemet/-en utanför subkulturen och det tar man inte itu med.”
”För tillfället håller jag på och läsa en bok om svensk mentalitet. Där får jag vatten på min kvarn att vi borde släppa fram mera motsättningar i dagen. Att ge större utrymme för olika sätt att vara, olika synsätt och uppriktigt tyckande. Nu bygger man många luftslott, eftersom de inte bygger på ärliga synpunkter och/eller uppriktigt lyssnande.”

Kjell Norbäck är inte så optimistisk:
Vilka krafter eller åsikter bestämmer utvecklingen i världen i dag? Utan tvekan är det ekonomiska vinstintressen - i synnerhet i västvärlden. Dessa krafter tar ingen hänsyn till om natur eller miljö förstörs. Globaliseringen kan tyckas vara en väg till högre ”välstånd/välfärd” men baksidan är motsatsen för många folkgrupper.”
”Den nu så utbredda girigheten struntar i allt som inte ger egna vinster. Om nu en ökad ”välfärd” för alla människor på jorden är målet - då finns det definitivt hinder! Allt fler människor skall leva med allt mindre naturresurser och en allt sämre livsmiljö.”
”Det finns inga krafter som kan ändra på denna utveckling! För att så skulle ske krävs så radikala ingrepp att det känns overkligt att ens diskutera!”
Man kan hoppas att Kjell Norbäck har fel. Något som tyder på det är två insändare från representanter för näringslivet. Ett är från Ola Löhman, f d bankdirektör inom SEB, numera arbetar han med etiska frågor inom företag. Han har tillsammans med Daniel Steinholz just givit ut en bok på Ekerlids förlag med titeln Det ansvarsfulla företaget.
I den slår han fast det inte finns någon motsättning mellan att tjäna pengar och ta ett samhällsansvar. Tvärtom: ”Socialt ansvarstagande (allt från lokala miljöhänsyn till värnandet om mänskliga rättigheter) har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel.”

Även organisationen Svenskt Näringsliv har engagerat sig i frågan om social rättvisa och fattigdomsbekämpning. De har bland annat nyligen givit ut en rapport, som drar slutsatsen att konkurrens, och därmed ”girighet” (i lagom mängd) för mest gott med sig.
Detta skriver Fredrik Segerfeldt om:
”Vi kan inte omfördela bort världsfattigdomen, utan det måste till bättre tillväxtpolitik i fattiga länder. Fattigdom är brist på resurser. Resurser skapas av ekonomisk tillväxt. Fattiga länder med hög ekonomisk tillväxt har färre fattiga, längre medellivslängd, lägre barnadödlighet och högre läs- och skrivkunnighet än länder som tar emot mycket bistånd. Därför är det beklämmande att tillväxten så ofta faller bort i de deklarationer och handlingsplaner som syftar till att göra världen bättre, exempelvis i millenniedeklarationen.”
”Fattiga länder behöver utländska direktinvesteringar, den tillsammans med handelspolitiken viktigaste externa faktorn för u-länders utveckling. Direktinvesteringar ger tillväxt. Näringslivet spelar alltså en mycket viktig roll i arbetet med att förverkliga millenniemålen. I diskussionen om multinationella företags verksamheter i fattiga länder är det ofta det negativa perspektivet som råder. Det borde vara tvärt om. Vad fattiga länder behöver är fler multinationella företags närvaro.”

I det närmaste rakt motsatt åsikt har Dennis Pamlin, som arbetar inom Världsnaturfonden, WWF. Han är kritisk till regeringens utredning Globkom och den nyss framlagda utvecklingspropositionen.
”Globkom var tänkt att vara en politik för koherent global politik, men kommer resultera i en lite upphottad biståndspropp. Några små guldkorn existerar, men flera grova allvarliga brister finns. Produktions- och konsumtionsmönstern i den rika välden berörs i stort sätt inte alls. Analysen av hur nuvarande ekonomiska styrmedel och institutioner kan förändras är nära nog helt frånvarande, etcetera.”
Dennis Pamlin tycker inte heller att FN:s millenniemål är så revolutionära, och de är definitivt inte det första globala initiativet för en bättre värld:
”Förutom initiativ som allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och allt som gjorts inom FN sedan starten ... finns nya initiativ. Ett som omöjligen kan glömmas bort i sammanhanget är FN-mötet i Rio 1992, som bl a resulterade i Agenda 21, vilket är en handlingsplan för det nya millenniet.”
”Tyvärr framgår inte de problem som milleniemålen innebär tydligt i Idagsidans artiklar, utan det ser ut som alla är överens om att detta är odelat positivt och enkelt. Detta är naturligtvis inte fallet och nedan listas några av de saker som vi inom WWF tagit upp med UD (och med andra länder): De tar inte hänsyn till många andra viktiga frågor. Millenniemålen är ju bara några delmål inom ett fåtal områden. Miljö saknas nästan helt liksom mänskliga rättigheter och demokrati.”

”De inkluderar inte de strukturer som finns i den rika världen som bidrar till att problemen finns (produktions och konsumtionsmönster). De utgår från en förenklad ”Bretton Woods världsbild” där mer handel, investeringar och tillväxt är det som löser problemen. De riskerar att bidra till att flytta frågan till internationell nivå och inte diskutera kommuners och andra lokala aktörers ansvar. De riskerar att bidra till att millenniemålen blir ett ”tak” istället för ett ”golv” då det gäller våra åtgärder.”... ”Vill inte se politiker som tror att de gjort en fantastisk insats för att Millenniemålen uppnåtts. Så länge vi fortsätter att slita vår planet i stycken och så länge människor inte kan leva värdiga liv behövs det politiker (och andra) som vågar se vidden av de utmaningar vi står inför.”
”Rätt använda kan Milleniemålen ge ett litet, men viktigt, bidrag till arbetet för en hållbar utveckling. Fel använda kan det bli ett allvarligt steg tillbaka där de centrala frågorna försvinner och den kreativitet och det fokus som krävs försvinner.”