- Hon har förstört mitt liv.
Han ser på mig med fast blick.
- Tror du mig inte? Titta här. Han dyker in i sin skåpbil. Där, bland kläder och bråte, står fyra kartonger med papper och pärmar.
- Läs här, här har jag bevisen. Hon har lurat mig. Advokaterna och domarna har ljugit och fört mig bakom ryggen.
Viktor Skrinjar anser att förra frun har lurat av honom restaurangen de hade tillsammans. En vacker höstdag för sex år sedan bytte hon ut låset och ställde vakter utanför dörren. Hon drev honom bort från villan i Enskede. Hon har ljugit och påstått att han hotat henne och förföljt henne.
Detta är vad Viktor Skrinjar säger.
Problemet är att ingen tror honom.
Viktor Skrinjar har förlorat i fem rättegångar i tingsrätt och hovrätt. Han har förlorat tillträde till restaurangen, dragit det kortaste strået i bouppdelningen, förlorat vårdnaden om sina tre barn. Han är själv dömd för olaga hot mot sin förra hustru och har dömts att betala 10 000 kronor i skadestånd för psykiskt lidande till henne.

Nu bor Viktor Skrinjar i en van. Där har han sin säng i baksätet, sina kartonger med rättegångsprotkoll och dokument. På instrumentpanelen ligger fotografier av de tre barnen, åtta, tio och tolv år gamla. Den elegante servitören från Slovenien, den förre bergsklättraren och svenske mästaren i hang-gliding, har blivit en hemlös. Men kampen mot förra hustrun ger han inte upp.
- Jag dör hellre än att jag ger mig. Jag har blivit överkörd i varenda instans. Alla mina ord har blivit förvrängda. De har lurat mig
Han blir röd och spänd i ansiktet när han talar.
Enligt ordboken är en rättshaverist någon som "påstridigt kämpar för sin rätt, hur obetydligt ärendet än må vara". Att förlora hem och företag är inte obetydligt. Men när blir kampen viktigare än det egna välbefinnandet? Viktor Skrinjar har förödmjukats i den ena rättegången efter den andra.
- Visst är jag en rättshaverist. Absolut. Vad ska man annars kalla mig?

Ett av mina möten med honom sker en bitande kall senvinterdag. Viktor Skrinjar är i Stockholm för att träffa barnen för första gången på nästan två månader. De ska fira sportlov i fjällen. Viktor Skrinjar är iklädd kakibyxor och en turkos stickad märkeströja av 80-talssnitt. Viktor Skrinjar var klädsnobb innan han träffade sin hustru 1987. Han är kortväxt och spänstig och ser yngre ut än sina 60 år. Vänsterbenet haltar lite efter hundratals vinternätter i bilen. Men han dricker inte, äter ingen medicin. Det är hans räddning, säger han.
Han flyttade till bilen vintern 1996, efter att han blivit fråntagen nycklarna till krogen och till villan. Han fattade ingenting, men hustrun hade laglig rätt att stänga honom ute, eftersom hon hade aktiemajoriteten, 57 procent. Bedrägeri, hävdar han, hon trotsade hembudsrätten. Jag var tvungen, hävdar förra hustrun, han hotade och trakasserade både mig och personalen.
Bilen parkerade han tvärs över gatan. Den stränga vintern 1996 satt han på nätterna och stirrade in till familjen och villavärmen. Barnen umgicks han med på en parkeringsplats på Djurgården. Han använde den
varma motorhuven för att tina upp smörgåspålägget som fryst under natten.

I samma veva begärde hustrun skilsmässa och inom loppet av två månader polisanmälde hon honom 27 gånger för olika brott: hot, psykisk misshandel, dock ej fysisk misshandel.
Anmälningarna ledde inte till något åtal, men han dömdes ändå till besöksförbud till villan, ett förbud han bröt mot när han enligt egen utsago skulle hämta ett par varmare sockor. Han blev bortförd av polis. Samtidigt inledde han ett antal rättsprocesser mot sin hustru: om krogen, om barnen, om bouppteckningen. Alla processer har glidit honom ur händerna.
- De gav mig ingen chans. Jag hade usla advokater och min hustru hade den kända advokaten Lotta Insulander-Lindh. De har sålt ut mig, jurister och advokater. Domare har ljugit. Det här jävla samhället
Första gången jag träffade Viktor Skrinjar var sommaren 1999 i foajén till hotell Anglais i Stockholm. Jag hade skrivit om krogbranschen och en vän till Viktor Skrinjar, en svensk arkitekt, hade ringt tjatat på mig: " Skriv om honom, ge honom en chans!".

Viktor Skrinjar visade mig dokument efter dokument för att bevisa hur han blivit lurad: rättegångsprotokoll, akter från socialen, skrivelser till myndigheter skrivna med enorma bokstäver och fem utropstecken efter varje mening. Bredvid satt hans tre barn, moltysta och stirrade mot hotellreceptionen.
Varken då eller nu kunde jag avgöra i vilken mån Viktor Skrinjar talar sanning. Hittar han på alltsammans? Hans historia låter inte orimlig. Men förra hustrun berättar hur han dagligen skrek könsord till henne, inför barnen, inför personalen på restaurangen - till och med i rättegångssalen. Hon hade inget val, säger hon och domstolarna har inte heller beslagit henne med något allvarligt fel. Men den här artikeln handlar inte om vem som har rätt.

Hur var det innan bråken började?
Viktor Skrinjar lyfter förvånat blicken.
- Bra ... tror jag. Jag jobbade nästan hela tiden. Hon ville ju jämt ha nya prylar.

Enligt förra hustrun bråkade han ständigt om pengar, anklagade henne för stöld.
Anser han själv att han har gjort något fel? Han tänker efter. Jo, han har varit för godtrogen. Han skulle inte ha låtit förra frun sköta bokföringen ensam. Inte låtit henne göra si, inte så. Varje resonemang slutar i bittra utfall mot förra frun: Hon hon hon!
- Jag har blivit knäpp av det här, jag vet. Vem skulle inte bli det. Jag ser ju att du också blir irriterad på mig, säger han.
Viktor Skrinjar fortsatte att betala amorteringar på huset, trots att han inte fick besöka det. Förra hustrun hade köpt ett nytt hus men hade fortfarande kvar boenderätten i deras gemensamma villa. Under flera år stod villan tom.
Hösten 1999 kunde han åter flytta in i huset. Han virade banderoller runt hela fasaden där det stod "Ge mig mitt hus tillbaka!".
- Grannarna trodde att jag blivit tokig, skrattar han lamt.
Han visar upp fotografier där barnen bär plakat utanför huset med texten: "Vi vill bo lika mycket hos pappa".

Det är för barnens skull hansedan huset gick till försäljning träffar han dem alltmer sällan. Hans del av förtjänsten gick till att betala olika rättegångs- och advokatkostnader, bland annat för förra hustrun. Pengarna räckte inte till att skaffa honom någonstans att bo. Ett tag bodde han i ett rivningskontor i Nacka, med sina plastpåsar och pappkartonger. Men dottern tyckte det var otäckt att ha 50 meter till toaletten och vakna av att det sprang omkring byggjobbare i korridoren på morgnarna.
I fjol reste han emellertid med barnen på semester till Slovenien. Sex veckor. Han visar foton på lekande barn med alplandskap i bakgrunden. Där har han sin syster som skickat honom pengar under de här åren. "Bråka inte mer nu, kom hit!" har hon uppmanat.

Ja, varför släpper du inte och går vidare?
- Hur skulle jag kunna det!? Erkänna hennes jävla övergrepp? Aldrig. Ända sedan jag kom hit för 40 år sedan har jag arbetat för att kunna skaffa mig något. För mig som invandrare är det viktigt att ha ett hem. En grund. En trygghet. Vad kan jag nu erbjuda mina barn? Inte ett skit.
Några veckor efter vårt möte blir Viktor Skrinjar långtidssjukskriven. Han orkar inte mer. Kanske en vändning, resonerar han.
- Det var nog bra det som hände. Nu måste jag samla ihop mig och försöka börja om mitt liv. För barnens skull. Men jag är bitter över att pengar ska avgöra om man får rätt. Är det demokrati?

Thomas Heldmark
frilansjournalist
Idag