- Vad som är speciellt med de skandinaviska samhällena är att ni sätter barnen i centrum! Ni har en lagstiftning som ger papporna möjlighet att tidigt få kontakt med sina barn utan att för den skull göra avkall på den tidiga mor-barnkontakten.
Den som uttalar sig i så positiva ordalag om våra barnvänliga samhällen här uppe i Norden är en person med stor auktoritet på området, professor Nancy Chodorow. Hon är såväl sociolog som praktiserande psykoanalytiker.
Nancy Chodorow har haft stort genomslag i både den feministiska och psykoanalytiska debatten sedan hon 1978 kom med sin första bok som på svenska fick titeln Femininum, Maskulinum - modersfunktion och könssociologi, (Natur och Kultur) när den gavs ut här tio år senare.
Redan 1981 hade Nancy Chodorow introducerats för en svensk publik av sin svenska kollega, Rita Liljeström, professor i sociologi. Det Chodorow den gången hade att säga om fäders och mödrars inflytande kändes välgörande och hamnade precis rätt i den svenska debatten om mäns och fäders
frigörelse.
Sedan Nancy Chodorow skrev den boken har det gått nästan ett kvarts sekel. När jag nu träffar henne vid den internationella psykoanalytikerkonferensen om kön och sexualitet har hon tänkt om i vissa stycken:
- Det jag och andra har sagt om barns rätt till sina fäder har kommit att användas i en kamp för millimeterrättvisa från en del mäns sida. En kamp där föräldrarna använder barnet som slagträ och där männen organiserar sig i rättsföreningar för att slåss för sin rätt till barnet. Barnets bästa kommer helt i skymundan när de vuxna utkämpar bittra strider. Det är beklagligt och naturligtvis inte alls vad som var min avsikt.

- Jag hävdar fortfarande att det svenska sättet att organisera tillvaron för barnen ligger nära idealet - där kommer männen inte in på bekostnad av kvinnorna utan som stöd åt dem - men jag har under årens lopp, i synnerhet sedan jag blev praktiserande psykoanalytiker, kommit att betona vikten av att skydda mor-barn-relationen
- Jag tror vi har varit så snabba med att föra in papporna på scenen att vi alldeles glömt bort mödrarna - och barnen. Jag menar att det vi först och främst bör göra är att skydda och uppmuntra mor-barn-förhållandet och först när det fungerar väl se till att pappornas roll i föräldraskapet förbättras och förstärks.
Nancy Chodorow är kritisk inte bara mot de prestigeladdade fäderna, som ser barn enbart som sin rätt och inte som en gåva att tacksamt ta emot, utan också mot den del av kvinnorörelsen som hon menar har nedvärderat moderskapet och framställt det som en trist hushållsplikt:
- Det finns de som talar om föräldraskapet i ungefär samma ton som att städa toaletter. "Du tar barnet varannan kväll och städningen varannan gång!"
- Jag tror delar av kvinnorörelsen varit så negativ till moderskapet därför att den till en början vägrade höra talas om något biologiskt hos kvinnor. Man stängde ögon och öron för det mest uppenbara, att vi också är biologiska varelser.
Snacka om att slänga ut barnet med badvattnet! Men hur stort inflytande har då den attityden fått? Är den inte bara marginell?
- Nej, jag är rädd att den fått ganska stort inflytande. Jag vet inte hur ni har det i Sverige men i USA är det numera mycket vanligt att i varje fall välutbildade kvinnor skjuter upp barnafödandet tills det är för sent. Föreställningen hos många kvinnor jag möter i min praktik är att de inte kan vara både mödrar och yrkeskvinnor som satsar på karriären. De måste välja. När väl den biologiska klockan säger ifrån, är det ofta för sent eller också underkastar de sig år av svåra och plågsamma fertilitetsbehandlingar.
Jag har till exempel en kollega som fött tvillingar vid 49 års ålder, efter fertilitetsbehandling - inte precis en idealsituation. Jag har mött kvinnor som fått sitt första barn vid 39 års ålder och sen kämpar förgäves för att ge det barnet ett syskon.

Att det numera är vanligt även bland svenska kvinnor att föda barn sent är något jag kan upplysa Nancy Chodorow om. Vad tror hon då det beror på? Är det enbart yttre tryck - karriären som kallar?
- Jag tror att det är både yttre och inre faktorer. Det är naturligtvis en komplicerad sak att bli mamma, det rymmer både glädje och mycken oro. Men mitt intryck är att många unga och mindre unga kvinnor idag inte ens funderar över den saken därför att de uppfattar sig vara i ett mellanläge där de inte behöver ta några konflikter alls.
Nu får du förklara hur du menar!
- Jo, istället för att fundera över om de skall bli mödrar eller inte mödrar eller om de trivs på sitt jobb eller inte, uppfattar de sig leva i en zon mittemellan där de har alla möjligheter kvar. De behöver inte seriöst fundera på moderskap för det kan de ta senare. Och de behöver inte på allvar fundera på om jobbet är precis vad de vill ha och hur de skall utveckla det för de kan ju alltid skaffa barn istället.
Du menar att de lever i något slags tidlöst limbo?
- Ja, ungefär så. De lever i ett förnekande av sitt åldrande och av sin biologi och tvingar sig inte att ta itu med alla de ambivalenta känslor som varje ny fas i ens
biologiska och psykiska liv innebär. Och när de väl gör det är det ofta för sent.
Vad skulle du då som både samhällsdebattör och psykoanalytiker göra åt det?
- Som jag sa, jag menar att samhället måste skydda mor-barn-relationen. Kvinnor skall få ägna några år av sitt barns liv åt att vara mödrar utan att det kostar dem deras plats i arbetslivet. Det låter naturligtvis som en utopi i det ekonomiska klimat vi har i dag men jag kan inte se varför marknaden måste vara den som bestämmer i allt medan människor i sina privata liv måste offra trygghet och utvecklingsmöjligheter. Sen finns det naturligtvis alltid kvinnor som inte vill ha barn av olika skäl och det har de naturligtvis rätt till. Men jag talar om dem som för sent upptäcker att de vill.
Och männen då?
- Som jag sa, när vi har tryggat mor-barnrelationen, så som ni gjort genom er familjepolitik i Sverige, då är det dags att få in papporna i föräldraskapet.
- Vi skall inte glömma, slutar Nancy Chodorow, att många mammor älskar att vara med sina
barn, gläds åt sitt moderskap. Jag ser mammor med barn gå omkring här på gatorna i Stockholm och se lyckliga ut med sina små barn. Varför kan vi inte unna dem de få åren utan att de skall behöva betala det med missade chanser på arbetsmarknaden.
Ami Lönnroth
Idag