Jan Jernbeck målar Monika före skönhetsoperationen i programmet Extreme Makeover i Kanal 5.
Gör om mig! Inifrån och ut vill vi bli tryggare och snyggare människor. Vissa tar hjälp av terapi andra av plastikkirurgi. Många ägnar mycket energi åt att försöka ta tag i såväl överflödiga kilon, halvbra relationer som dåligt självförtroende. För vi vill ju göra det bästa av oss själva. Eller?
”Börja varje dag från och med nu med frågan: Vad kan jag göra i dag för att förbättra mitt liv? Ställ frågan, besvara den och genomför den, varje dag”, säger tv-psykologen Dr Phil.
Makeover (förbättring) är som gjort för tv-mediet. Bilder av ”före” och ”efter” har alltid fascinerat oss. Får vi dessutom kika genom nyckelhålet hos människor som skulle kunna vara våra grannar blir det extra kittlande. I tv-programmet Extreme Makeover bygger plastikkirurger om människor bit för bit, Toppform och Tjockholmen bantar ned och tränar upp deltagarna, Supernanny fostrar både barnen och deras föräldrar, Sex Inspectors ser till att paren hettar upp sexlivet, Ernst Kirchsteiger och Martin Timell stajlar hus efter hus, Dr Phil ger lindring åt trasiga själar. Listan över ”makeover-tv” skulle kunna göras ännu längre.
Inspirationen till förbättring sköljer över oss. Vecko- och kvällstidningarna serverar regelbundet raka råd i punktform om hur vi hittar vägen mot det eftersträvansvärda ”goda livet” (vad det nu är).
Samtidigt blir terapeuterna allt fler och det har blivit vanligare – och därmed mer legitimt – att göra skönhetsoperationer. Vi har blivit förbättringstokiga och verkar jaga en känsla av kontroll i denna osäkra och individualistiska tid. I stället för att försöka förändra samhället lägger vi krutet på oss själva.
Författaren och professorn i socialpsykologi, Thomas Johansson reagerar över den utbredda självhjälpskulturen i sin bok Makeovermani – om Dr Phil, plastikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget (Natur och Kultur). Han frågar sig hur perfekta vi kan bli, egentligen, och om vi blir lyckligare av att försöka göra om oss hela tiden.
Även vetenskapen viskar till oss att vi bör förändra våra liv. Ständigt kommer nya forskningsrön om hur vi kan vi lägga fler friska år till livet. Ödet vilar i våra egna händer är signalen.
– Vissa forskare hävdar att vi nu lever i ett risksamhälle. Vi matas ständigt med information som vi måste förhålla oss till, säger Thomas Johansson.
All kunskap blir en del av vårt medvetande och förhållningssätt till livet. Vi försöker förbättra vår livsstil för att minska riskerna.
– Självhjälpsböckerna ger snabba råd om hur man sköter sin hälsa, skapar bättre relationer och lever ett bra liv. Att läsa dem är som att bli inbäddad i en varm skön säng. De ger snabb och behaglig lindring i en värld som annars präglas av nya hot och risker av olika slag, säger Thomas Johansson som plöjt många av de senaste decenniernas storsäljare som Älska dig själv, Tänk dig smal och Sluta åldras nu!
Förra året kom den brittiske sociologiprofessorn Frank Furedis bok Therapy culture – cultivating vulnerability in an uncertain age (Taylor & Francis) i vilken han kritiserar nutidens terapisamhälle i vilket få verkar må bättre. I stället för att göra oss starkare blir vi mer sårbara, enligt Furedi. Vanliga motgångar i livet och andra själsliga sår får sjukdomsstämpel och ska behandlas av experter. Känslolivet spelar en allt större roll även på den politiska arenan, menar Furedi.
Thomas Johansson riktar också kritik mot terapisamhället, men hans utgångspunkt är mer personlig. Makeovermani är en betraktelse av den terapikultur han själv i många år varit djupt involverad i. Han är själv psykolog och psykoterapeut och har skrivit flera böcker om psykoanalys. När han nu valt att lämna terapin för att helt ägna sig åt universitetsjobbet kände han behovet av att fundera över hur man tänker, hur man förhåller sig till sig själv.
– Boken är ett slags uppgörelse med mig själv som psykolog, säger Thomas Johansson.
För bara 20–25 år sen ansågs det nästan lite skumt att gå i terapi. Då läste vi om neurotiska New York-bor (eller såg dem i Woody Allens filmer) som alla hade sin egen ”shrink”. I dag är det inte längre så. Många ber om att få terapi, icke minst KBT, kognitiv beteendeterapi, på vårdcentralerna runt om i landet.
Det har blivit en truism att det är bra att prata om relationer och att vrida och vända på de problem som uppstår i våra relationer. För inte så länge sedan ansåg man att det kunde vara skadligt att prata för mycket om problem. I dag skulle man betraktas som galen om man visade sig vara kritisk mot den terapeutiska kulturen och dess uppvärdering av det goda relationssamtalet, menar Thomas Johansson.
– Jag har funderat på om vi blir alltför introspektiva och går och tänker om livet i stället för att leva vardagsliv. Det kan skapa problem i sin tur, existentiella problem.
Thomas Johansson har erfarenhet både av att gå i terapi och att vara terapeut.
– Huvudeffekten av terapi är att man blir lugnad. Man lägger sig på soffan, lastar av sig, känner sig bättre. Men jag har funderat på hur mycket mer det ger … Man lär sig att sätta ord på känslor, men hur bra är det?
Pratar vi för mycket?
– Ja, det finns en tendens att vi konstruerar problem för att vi är besatta av att hitta dem. Ju mer tid man har att spekulera desto sämre kan man bli. Kanske är det sundare att inte ha för mycket utrymme att tänka efter.
Vi i västvärlden har mer ångest, äter mer antidepressiv medicin och är mer utbrända än tidigare. Barn och ungdomar mår dåligt.
Vad ska vi göra i stället?
– Vi behöver hjälp att ifrågasätta, att problematisera vår individfokuserade tid.
När auktoriteterna rämnar och vi själva får bestämma vilka vi ska tro på lämnas fältet öppet för många självutnämnda guruer. Alla dessa coacher, en del av självhjälpsindustrin, som profiterar på människor som mår dåligt gör Thomas Johansson lite mörkrädd, säger han. Föreläsningssalarna fylls med åhörare som vill stärka sin självkänsla.
– Att lyssna på en coach är som att se en feel good-film med Hugh Grant. Man går ut och ler och mår bra ett tag. Sen undrar man vad man fick ut av det där egentligen.
Självhjälpscoacherna är ett exempel, Dr Phil ett betydligt starkare. Om det är Gud vi ropar efter är det sannolikt att Dr Phil svarar oss.
– Han kan ju ge en känslan av att han har svar på allt. Som om man frågade honom om döden så skulle han sätta sig ned och förklara hur det ligger till.
Thomas Johansson tror att en förklaring till Dr Phils framgång just är hans allsmäktiga framtoning. Terapeutrollen ger i sig en auktoritet.
– Man blir gjord till den som kan. Det är en go‘ känsla. Man fylls av mening själv och får en kick av att man kan mycket. Det är som barnet inför föräldern. Barnet litar på att föräldern har koll, att ingenting är farligt. Auktoriteten inger förtroende och illusionen om att det går att hitta sätt att hantera tillvaron.
I vår tid av tilltro till vetenskap och olika sätt att fixa till våra kroppar växer illusionen att vi kan hindra åldrande och sjukdomar.
– Vi kommer att bli mycket besvikna. Sjukdomar kommer, åldrandet är ju oundvikligt och trauman som inte riktigt läker hör också till livets gång.
Utseendefixeringen gäller snart sagt alla åldrar. Men värst är den kanske bland de unga. I dag är killarna i stort sett lika upptagna av hur de ser ut som tjejerna.
– Ungdomarna lider mer av det. De kan bli besatta av hur de ser ut. Om jag bara jämför min son med hur jag själv var i hans ålder är det en enorm skillnad.
Många är väldigt pålästa om relationer, psykologi och sjukdomar. Mediebruset når ut väldigt brett.
Vi är så medvetna om att det som är vår trygga vardag ganska snabbt kan förändras. Det skapar oro. Riskerna att bli arbetslös, gå igenom en skilsmässa eller råka ut för en sjukdom är stora, statistiskt sett. Den starka tron på framsteg, vetenskap och kunskap, kan snabbt brytas mot och ersättas av en förvivlan över hur sjukdomar som aids, naturkatastrofer eller krig hotar att utrota mänskligheten.
– Att leva i det moderna samhället är att pendla mellan hopp och förtvivlan, säger Thomas Johansson.
Självhjälpslitteraturen ger lindring, makeover-programmen i tv fungerar möjligen lite som deckarna där allt går ihop i slutet. I makeover-dramaturgin blir det alltid en snygg finish efter inledningens kaos. Kanske ger självhjälpsböckerna och drömmarna om förbättring den strimma av hopp vi behöver – även om det bara är en illusion.
