Kan du tänka dig att donera dina organ? Ja, absolut! Den åsikten har en överväldigande majoritet av de mer än tusen SvD-läsare som varit inne på tidningens webbsajt och röstat i frågan. Åtta av tio har svarat ja, medan en av tio är ställer sig tveksamma och bara en av tio har således sagt nej.
Samma positiva inställning märks också i de brev som läsare skickat till Idagredaktionen och på de inlägg som finns på Idags webdebatt. Bland för-rösterna hörs exempelvis signaturen Helena H:
"Jag har fyllt i donationskortet med "JA" för länge sedan - så fort det fanns möjlighet. För mig är det lika självklart och riktigt att få ge bort ett organ om det kan rädda en medmänniskas liv, som att ta emot organ om det kan rädda mitt liv."
"Nu är jag så gammal att det blir nog inte aktuellt för min del, men för unga människor borde det vara en självklarhet. Det är sorgligt att vi i Sverige är så dåliga på denna medmänskliga gärning."
Petra tackar för en intressant serie och fortsätter: "Jag förstår inte alls hur man kan få skuldkänslor och resonera som om någon annan "måste" dö för ens skull om man skulle ta emot organ. Sjukvården gör väl allt för att rädda även personer som sagt ja till donation? Eller riskerar jag, som har ett "ja till donation" - kort i plånboken att inte få bästa tänkbara vård vid en olycka?"
"Jag förstår inte heller hur man kan vara tveksam till att ta emot organ. Jag har alltid varit rädd för döden, men sedan jag kom på att jag gärna skulle donera känns det inte lika svårt. Det skulle kännas bra om någon del av mig levde kvar på jorden ytterligare en tid efter min egen död!"
"Dessutom anser jag att jag, som utan tvekan skulle ta emot organ/vävnad från någon annan om jag behövde, måste vara beredd att erbjuda mina egna. Det vore ju orimligt att till exempel någon gång i framtiden stå i väntekö och samtidigt inte vara villig att donera sina egna friska organ/vävnader."

Bland dem som pläderar för organdonation är även de som har egna goda erfarenheter av sådana. Eva Westman är en av dem:
"Tack för
artiklarna om donation. Jag har själv cystisk fibros och fick nya lungor juni år 2000. Susanne (som Idag skrev om den 10/6) ringde mig i början av året. Jag kände henne inte och visste bara hennes förnamn. Hon talade om att de skulle göra en artikelserie om donation och organbrist. Hon skulle höra av sig igen. Nu förstår jag varför det inte blev så."
"Det är viktigt att vi börjar tala mer om dessa frågor. Själv har jag lagt ut donationskort på min arbetsplats och redan i dag kom en kille in och fick syn på dessa och sa att han läst i tidningen om donation idag och han tog en lapp och sa att han vill donera sina organ när han dör."
Martin Klepke, ekonomireporter på LO-tidningen, påpekar också vikten av att frågan om organdonation lyfts fram och debatteras:
"Det var ett utmärkt reportage om Susanne Östberg och den lungtransplantation hon aldrig fick uppleva. Jag själv fick en ny lever för drygt ett år sedan efter att ha stått på väntelistan i sju månader."
"Min sjukdom var obotlig och skulle inom kort leda
till döden. Denna fasansfulla tid visste varken jag eller min familj om jag skulle hinna få en ny lever innan jag dog."
"I mars 2003 kommer jag ut med en bok på Norstedts om hur det är att som dödssjuk vänta på en lever, att säga farväl till sina anhöriga och samtidigt hoppas, att göra upp allt runt min begravning och att välja ut vilka foton av barnen jag ska ha med mig i graven."
"Nu blev det inte så. Jag hann få ett nytt organ och jobbar nu heltid efter fyra års sjukskrivning, men det är fruktansvärt att veta att så många som stod tillsammans med mig på listan aldrig hann få ett nytt liv."

Per Järnefors är en annan läsare som berättar om sin egen erfarenhet av organdonation:
"Om jag blev sjuk och var beroende av en död människas organ för att överleva skulle jag naturligtvis tacksamt ta emot livet som gåva. Det är inget svårt val."
"Om mina organ räcker livet ut - är jag glad och tacksam! Om de räcker ännu längre - donerar jag dem till en sjuk medmänniska som kommer att vara mig evigt tacksam för att
jag har gett henne eller honom livet åter. Det är den finaste gåvan man någonsin kan ge!"
"Min fästmö Natali fick vänta 4,5 år på nya organ. Det var för länge. Jag kan inte göra mer för henne, men jag fortsätter kämpa för att andra sjuka ska få leva vidare."
Per Järnefors fortsätter i dag att arbeta med yes2life, den hemsida Natali startadeför att upplysa om hur viktigt det är att ta ställning till organdonation. Adressen dit är: www.organdonation.se/omy21.sthml
Martin Gode har också personliga erfarenheter, och skriver bland annat om varför hans nu avlidna hustru valde att vänta med att ta emot organ:
"Tack för era artiklar om organdonation. Den som publicerades i dag (10/6, om Susanne Östling) berörde mig djupt. Jag känner väl igen många delar i artikeln. Min fru gick bort i samma sjukdom (cystisk fibros) för två månader sedan, antagligen var det samma influensa som tog Susannes liv."
"Katarina (min fru) stod inte på väntelista för nya lungor, hon ville skjuta på beslutet så länge som möjligt - "Om man
väntar ett tag till så kommer det bättre avstötningsmediciner och förutsättningarna blir bättre för att operationen skall lyckas", sa hon alltid."
"Nu väntade Katarina för länge. Hon mådde "bra" innan hon fick influensan. Bra inom citattecken då hennes värden var fina och läkarna var ganska nöjda, men det var på bekostnad av hennes ork och hennes tid. Katarina gjorde andningsgymnastik minst tre timmar varje dag. Detta gjorde att hon inte hade några marginaler att ta till när influensan slog till och hon egentligen skulle behövt jobba ännu hårdare."
"Jag och min (vår) son saknar henne oerhört men jag tror att Katarina fattade ett beslut för flera år sedan redan då läkarna började tala om transplantation, hon ville inte. Hon var för rädd att dö på operationsbordet. Det känns jobbigt nu, men jag respekterar hennes beslut och undermedvetet visste jag om det också redan från början."
"Vi talade aldrig i de termerna utan sa "sen när du bytt lungor". Men "sen" kom aldrig och det tror jag vi båda
visste."

Katarina valde självmant att vänta. Men för många är ju väntan ofrivillig. Det råder organbrist i Sverige. Om detta funderar bland andra Sten Wingren, assisterande professor i cellbiologi vid Linköpings universitetssjukhus. Han tror att bristen på organ har många orsaker, men att det anonyma givandet är bland de viktigaste. För den anhöriga kan det upplevas som "att delar av den dödes kropp försvinner i ett stort svart hål utan möjlighet till någon feedback."
"Kanske kan det vara en hjälp i sorgen för anhöriga att veta vem eller vilka som fick möjlighet till ett normalt liv tack vare deras beslut. Att slopa det anonyma givandet är inte under debatt och det är för mig förvånande eftersom bristen är stor och en del andra länder hanterar detta på ett öppnare sätt. Exempelvis får anhöriga i USA veta vilken person som har fått den dödes organ."
En annan orsak till organbristen tror Sten Wingren kan vara att de flesta inte vet hur frisk en transplanterad människa kan bli.
"I oktober 1999 blev jag
hjärttransplanterad i Lund efter några års sjukdom. När jag möter nya människor brukar jag inte berätta om mina erfarenheter av sjukvården, men ibland har det varit nödvändigt att informera och fått blandade reaktioner. Den märkligaste är: "Finns det sådana som lever?"
I dag arbetar han heltid, tränar på gym och åker inlines.

Magnus Tamelander håller med professorn: "Jag tror att det i Sverige finns anledning att spela på människors vilja att göra gott, att se en större mening och att man är del av något som är större än ens egen livslängd. Att i ljuset från detta göra organdonatorn anonym, är ju idiotiskt."
"Jag är inte intresserad av att donera som det är nu. Däremot skulle jag kunna göra det om jag visste att den/de som fick mina organ fick veta vem jag var och var jag ligger begraven. Beredvilligheten att ge till någon som kommer att känna tacksamhet efter det att jag är dör skulle bli mycket större."
"Man kan ju också tänka sig att donatorn får skänka 50 000 (ur statskassan) till ett i förväg valt
ändamål om hans/hennes organ kommer till användning, och att namnet på den som skänker organ efter sin död uppförs på en minnesyta för hjältar som räddat andra genom sin egen "osjälviskhet"."
Disa Byman tillhör dem som helt bytt uppfattning om organdonation. "Det var med mig som säkerligen för många andra - när en närstående blir svårt sjuk så funderar man en gång till. Hennes övertygelse är att "människors vilja att donera organ skulle öka betydligt ifall läkare och övrig sjukvårdspersonal hade bättre kontakt med de anhöriga."
I Spanien, där hennes föräldrar bodde då de båda blev sjuka i cancer, fick hon som anhörig ett mycket positivt bemötande. Läkarna bemödade sig om att hela tiden ha en nära kontakt med henne och hålla henne informerad.
"Inom den svenska sjukvården har jag aldrig märkt att sjukvårdspersonalen varit aktiv i att involvera anhöriga annat än i det allra sista slutskedet. Jag är övertygad om att bättre kontakt mellan läkare/övrig sjukvårdspersonal och anhöriga till svårt sjuka människor
eller människor som kommer in som olycksoffer skulle göra att organdonation känns ganska naturligt."

Till sist, en tveksam röst från signaturen Anders W:
"Livet följer en rytm, och när man blir 45-50 är det naturligt att börja åldras. Jag vänder mig mot att i alla lägen prioritera att förlänga livet istället för att låta naturen ha sin gång. Enklare behandlingar för att få hjälp är ok, men att ta en annans organ skulle jag absolut inte önska (eller alltför exklusiv behandling vid cancer till exempel)."
"Jag är också tveksam till att donera mina organ. De är gamla och skruttiga och jag vill dö med dem. När det är fråga om yngre personer har jag dock en annan syn. Att som 20-åring kunna få ett organ eller att ge ett om man dör tycker jag är riktigt."


Anders Haag