– När människor känner sig mindre värda på grund av att de är arbetslösa, då ökar risken för allvarlig psykisk ohälsa. Modern forskning säger att den allvarligaste formen av stress, förutom hot mot liv och lem, är hot mot självbilden, säger Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads universitet.

En enkät skickades till 6 500 personer i åldern 18-65 år, våren 2008, med frågor som ringade in vilka som känt hat eller skam. ­Resultatet ingår i en pågående större undersökning om liv och hälsa. Bland de arbetslösa hade drygt var fjärde haft sådana känslor.

Bengt Starrin menar att man i utformandet av arbetsmarknadspolitiken, och i bemötande av arbetslösa, måste arbeta för att människor ska få behålla sin självkänsla.

– När man går in i en lågkonjunktur är sysselsättningsskapande åtgärder eller utbildning mycket bra. Men man får vara väldigt noga så att det inte blir jobb eller sysselsättning som människor upplever som konstlade, det måste finnas en tanke bakom.

I kommentarerna till artikel­serien om arbetslöshet skriver till exempel en läsare ”Jag begriper inte varför man från arbetsförmedlingens sida måste vidta så många förnedrande åtgärder. För tillfället deltar jag i en kurs där man bland annat lär sig att skriva cv med hjälp av dator, här kan det anmärkas att jag arbetat som datalärare redan på 70-talet, men ändå skall jag lära mig på vilken knapp jag skall trycka för att spara ett dokument.”

– Skammen och hatet är väldigt närbesläktade. Det är inte ovanligt att man känner hat när man känner sig åsidosatt, man vill på något sätt ge igen, säger Bengt Starrin.

Under 90-talet försvann en halv miljon arbetstillfällen inom loppet av tre år. Arbetslösheten ökade från knappt 2 procent 1990 till drygt 8 procent 1993. I en tidigare studie, från 1997, delades de arbetslösa in i olika grupper efter hur de upplevde sin situation. 17 procent var opåverkade, 40 procent lätt besvärade, 18 procent upplevde arbetslösheten omskakande och 25 procent tyckte att arbetslösheten var direkt plågsam. Högst andel opåverkade var de mellan 50 och 64 år. Mest plågade var de i åldern 40–49 år med barn och därmed störst försörjningsbörda.

Sämst psykiskt välbefinnande hade de som var utsatta för störst ekonomisk press; de som hade haft problem att betala räkningar i tid, saknade en buffert på minst 14 000 kr, de som hade tvingasts pantsätta föremål eller avstå från läkar- eller tandläkarbesök.

Den andra faktorn som tydligt påverkade psykiskt välbefinnande var om de arbetslösa känt sig nedvärderade av omgivningen, t ex blivit ignorerade, betraktade som lata, betraktade som okunniga eller varit med om att andra talat nedsättande om arbetslösa.

Mest nedvärderade kände sig de som fick socialbidrag, många uppfattade det som förödmjukande.

”Jag var 25, hade dubbla akademiska examina, inte en dags ­arbetslivserfarenhet och inga kontakter, bara högsta betyg i allt jag läst. Jag sökte alla jobb jag fick syn på, var på massor med intervjuer men varenda arbetsgivare frågade efter arbetslivserfarenhet. Jag sökte jobb på McDonalds (fyra olika), kom på intervju, och blev ratad. Ekonomin var i botten, fick ha socialbidrag, något av det värsta jag varit med om. Förnedringen var total.” Så skriver en läsare i en kommentar till arbetslöshetsserien.

Vid Umeå universitet har forskare följt människor som blev arbetslösa 1993 under tio år och kunnat visa att arbetslöshet ger ärrbildning, om inte i själen så i plånboken.

– När man varit arbetslös så lämnar det ärr i form av sämre löneutveckling över tid. Den ­effekten består under tio år, ­säger Mattias Strandh, docent vid sociologiska institutionen vid Umeå universitet.

Vilken arbetslöshetsersättning man har spelar roll för vilket jobb man accepterar. Ju lägre ersättning människor har desto mer benägna är de att ta jobb med lägre lön.

De som en gång varit arbetslösa löper också större risk för återkommande arbetslöshet och även större risk för att kliva nerför karriärstegen i stället för uppför. Det gäller för gruppen som helhet, för enskilda individer kan det naturligtvis se helt annorlunda ut.

Arbetslöshetsersättningen påverkar också välmåendet. De som fick a-kassa mådde sämre än om de vore i arbete, men det skedde ingen större försämring över tid. De som bara fick grund­ersättning, i dag 320 kronor om dagen, eller ingen a-kassa alls, mådde sämre och sämre ju längre de var arbetslösa.

– När man pressar människor ekonomiskt så blir de snarare mindre anställningsbara. Välmående är en ganska stark faktor för att vara anställningsbar, det kan vara avgörande vid till exempel anställningsintervjuer, säger Mattias Strandh.

När forskarna tittade på hur arbetsmarknadspolitiska åtgärder påverkade välbefinnandet så var det bara de som hade arbetsplatsförlagda åtgärder som mådde bättre mentalt än när de var arbetslösa utan sysselsättning. De som deltog i sysselsättningsåtgärder eller yrkesutbildning mådde inte bättre.

– I en situation med fantastisk arbetsmarknad som vi har haft finns goda skäl att pressa människor till kort arbetslöshet. Sättet man bör agera i lågkonjunktur är tvärtom. Då gäller det att inte förlora människor som arbetskraft utan se till att ekonomiska ersättningar är bra och att man upprätthåller deras kompetens med aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi har en stor grupp arbetslösa som kommer att vara arbetslösa mycket länge. Har de det ekonomiskt väldigt dåligt hamnar de i utanförskap. De kan inte delta i samhället eftersom det kostar pengar, säger Mattias Strandh.

När arbetslösa i undersökningen fick jobb igen ökade deras välbefinnande i alla grupper, utom bland de cirka 10 procent som under arbetslösheten uppgav att arbete inte var så viktigt för dem. Deras välbefinnande var oförändrat när de fick jobb.

– Men 90 procent av de ­arbetslösa i Sverige är väldigt välmotiverade till att söka jobb, säger Mattias Strandh.