Anorexi, bulimi och andra ätstörningar är sjukdomar som vi nästan automatiskt kopplar till kvinnor - unga sådana. Men även pojkar och män kan få ett sjukligt laddat förhållande till mat - ett ganska okänt problem som vi förmodligen kommer att få se mer av, nu när även killar förväntas sträva efter skönhet och "hälsa". Andreas Ruschowski slutade att äta normalt när han var elva år.

Han säger att det var som att vara innesluten i en bubbla. År ut och år in. Omedveten om att någonting var fel. Besatt av en strävan efter att bli en god människa. I mer än tjugo år styrdes Andreas Ruschkowskis liv av sjukdomen anorexia nervosa. - Jag vet att jag hade destruktiva tankar inom mig redan som sjuåring. Tankar som, "jag är värdelös" och "ingen tycker om mig". Tankar som förmodligen inte stämde överens med verkligheten, men som var verkliga för mig.
Andreas slutade äta när han var elva år. Inte för att han tyckte att han var tjock, snarare för att han ville komma i form. Han tränade varje dag, flera timmar.
- Jag kommer ihåg att jag hade en kalender, en sådan där med en stor sida för varje månad. Jag satte kryss för de dagar då jag inte åt någonting. Mitt rekord blev sex dagar i följd. Sex dagar helt utan mat. Hela kalendern var full med kryss.

Sjukdomens första två år passerade utan att omgivningen förstod att någonting var allvarligt fel. När Andreas föräldrar sade att det var mat, sade Andreas att han redan hade ätit. På morgonen bredde han sina smörgåsar, för att sedan spola ned dem när hans mamma gick till jobbet. Han använde flitigt lögner av den typ som blir centrala i en anorektikers liv. Andreas blev smalare och smalare. Till slut insåg hans föräldrar att han behövde hjälp och kopplade in barn- och ungdomspsykiatrin. Då var han 160 centimeter lång och under de lager av kläder som han alltid bar vägde han fyrtio kilo.
- Jag tror att det är svårare att upptäcka att en kille är sjuk. Hela sjukdomen är så fokuserad på kvinnor. Det verkar som att ingen riktigt vet vad de ska göra med en kille som drabbas.

Andreas började gå på samtal med psykologer, men sjukdomsdemonerna vägrade försvinna ur hans huvud. Han berättar att han var närvarande, men ändå inte. Han kunde inte ta in vad de sade, han var blockerad.
Han fortsatte svälta sig, det sociala umgänget uteblev allt mer och kroppen började sakta brytas ned. Ständigt trött. Ständigt frusen. Ständigt svag och orkeslös.
- Jag kommer ihåg att jag brukade vrida på torkskåpet, sedan kröp jag in där och stängde dörren om mig. Där var det varm och mörkt. Där kände jag mig tryggare än ute i den verkliga världen.

Den första vändpunkten kom när svälten hade förvandlat hans kropp till skinn och ben. Han var då fjorton år, vägde trettiofyra kilo och hade en puls på trettiofem. Då insåg han att han var på väg att dö.
- Innerst inne ville jag inte dö, en liten del i mig ville trots allt leva. Sakta förstod jag att jag var tvungen att äta och i takt med att vikten gick upp förbättrades mina värden. Mitt humör blev stabilare och jag kunde skratta igen. När vikten var normal släppte barn- och ungdomspsykiatrin mig, det var väl en friskförklaring antar jag.

Men Andreas var inte frisk. De destruktiva tankarna fanns kvar i högsta grad, och de var så självklara för honom att han inte reflekterade över dem. I dag önskar han att någon hade rotat mer i orsakerna till varför han var sjuk, att någon hade förstått då att det fysiska bara var symptom.
- Hela sjukdomen handlar om ett osunt tänkande och det kan finnas kvar även om personen som är sjuk går upp i vikt. Det osunda tänkandet kan yttra sig på så många sätt.

Fysiskt sett var de följande åren normala. Andreas höll vikten uppe, och hans kropp började växa igen.
- Jag tror att jag levde som en normal tonåring. Jag styrketränade, spelade fotboll, umgicks med kompisar, tjejer, gick på fester. Allt det där som hör till gymnasiet. Men ändå kan jag komma ihåg att när jag kom hem till min ensamma vrå, var tänkandet detsamma. Jag var orolig för framtiden och jag hade oerhört svag självkänsla, jag kände ett starkt utanförskap.
Efter gymnasiet började Andreas styrketräna på allvar. Han läste allt han kom över om kost och träning och han slutade helt äta onyttiga saker som glass, godis, kakor och läsk. En del mål byttes ut mot näringstillskott i pulverform.
- Jag blev väldigt vältränad. Jag åt allt det där som sades vara nyttigt, gjorde allt rätt. Ibland får jag frågan, men märkte du inte att du var fanatisk, att du överdrev? Nej, jag gjorde inte det. Det fanns många i styrketräningsvärlden som var likadana. Det är ingen som tänker på att det skulle kunna vara någonting sjukligt.

Genom hela sin berättelse återkommer Andreas till avsaknaden av ett Jag. Ett Jag som kände, ett Jag som tyckte, ett Jag som ville, ett Jag som visste.
- Det där Jaget söker jag fortfarande efter. Jag har hittat delar av det, men inte hela. När Andreas var tjugotvå år lämnade han Sverige. Först gjorde han kortare resor i Europa, sedan flyttade han till USA och Kalifornien. Det skulle ta nästan tio år tills han återvände hem.
- Jag ville bara bort, ville finna en mening. Jag försökte förmodligen fly från mig själv, men vart jag än kom var jag densamma.

Den hårda styrketräningen fortsatte de första åren i USA. Andreas träffade vänner, men han tillät ingen komma nära. Han var rädd att de skulle upptäcka honom så som han själv uppfattade sig, som "den värdelösa".
Efter ungefär tre år kom han in i, vad han själv benämner som "den extrema hälsosvängen". Han blev vegetarian och sedan vegan.
- Jag slutade träna och ägnade mig åt att rena min kropp från skadliga ämnen. Jag rasade i vikt och jag var helt fokuserad på kost och hälsa. Maten skulle vara ekologisk, naturlig. Till slut gick jag över till bara råkost. Jag åt grönsaker, frukter, nötter och frön som inte var kokta, ångade eller stekta.
Andreas flyttade in i ett kollektiv där de flesta var veganer och fokuserade på hälsa. Han var smal redan när han flyttade dit.
- Många i kollektivet strävade efter att äta så som jag gjorde. Ingen reagerade på att det var sjukt, de var snarare imponerade. Det fungerade inte att hålla dieten fullt ut. Baksidan var hetsätning.
- Det hände inte så ofta, men när det hände åt jag allt, godis, kakor, allt. Det var inte så konstigt egentligen, kroppen skrek efter näring

Under tiden i kollektivet började Andreas studera olika läror, buddhism, hinduism, yoga och andra religioner.
- Jag ville leva rätt, äta rätt och bli så ren som möjligt. Ville bli en god människa. Men jag var förvirrad, alla sa olika saker. Jag visste inte vad jag skulle tro på. Vad var rätt? Vad var det rätta sättet? Det var ett ständigt sökande.
Den magra kosten blev till slut ohållbar. Andreas kände sig ständigt trött, och han var så mager att han knappt orkade gå upp för en trappa. Än en gång närmade han sig risken för att dö och återigen var det någonting inom honom som ville leva och sade stopp.
I en av alla de böcker som han läste vid sidan om tidskrifter, hälsomässor och seminarier hittade han en annan diet. En diet som bland annat bestod av rått kött, rå fisk och råa okokta mejeriprodukter.
- Jag provade den och gick direkt upp i vikt. Jag fick orken tillbaka och kände mig pigg och stark, så jag fortsatte.

Han fortsatte i ett och ett halvt år. Men magen tog skada och han fick smärtsamma kroniska kramper. De dagliga smärtorna, kombinerat med en flickvän som sade att hon trodde att han hade en ätstörning, fick honom till slut att söka sig tillbaka till Sverige.
- Jag åkte hem till mina föräldrar och berättade hur jag hade levt och hur jag mådde. Jag hade då börjat ana att jag fortfarande var sjuk. Tillsammans sökte vi hjälp.
I dag är Andreas trettiotre år gammal. Det har gått drygt ett år sedan han blev inskriven på en ätstörningsklinik. Han går fortfarande i samtal varje vecka och sakta, sakta börjar han hitta sig själv. Hitta ett Jag.
- Jag mår jag ser en framtid nu och jag ser fram mot den framtiden. Det gjorde jag inte förut. Nu försöker jag fokusera på det friska och stärka det som faktiskt är bra. Hitta diamanten inom mig. Men hur jag mår, jag vet faktiskt inte, det är lång väg kvar. Jag känner mig ledsen över alla förlorade år. Jag önskar att jag hade insett att jag var sjuk tidigare, att jag hade sökt hjälp tidigare.

Sofia Andersson