En sen fredag i slutet av juni går en ung man nedför Karl Johan i Oslo på väg till ett möte. Det kommer en annan man mot honom, de två känner inte varandra. Den andre mannen går snabbt. Han går rakt på den första, slår honom flera gånger i ansiktet och på kroppen. Mannen som blir angripen faller till marken av slagen och blir sparkad två gånger i huvudet medan han ligger. Han blir medvetslös. Mannen som slog och sparkade går sin väg.
Det "obegripliga" våldet skrämmer oss och får ofta stor massmedial uppmärksamhet. Berättelsen ovan är hämtad ur boken Meningen med våld (Gothia, 2002) av den norske psykoterapeuten Per Isdal. Hans utgångspunkt är att allt våld går att förstå, men bara om man sätter sig in förövarens historia vilken oftast rymmer egna erfarenheter av vanmakt efter att ha blivit utsatt för våld tidigt i livet.
Han som slog kallas Jens. I terapi sätter han senare in misshandeln i ett sammanhang: eftersom han "snurrat till det för sig" har flickvännens föräldrar förbjudit dem att träffas. Den här dagen hade han suttit på tunnelbanan och jagat upp sig i fantasin om hur hans gamla flickvän hade passionerad sex med en annan man, som såg turkisk ut.
Så när han kom ut ur tunnelbanan och mötte en främling med turkiskt utseende fick han kortslutning och började slåss. Till bakgrunden hör att första natten på barnhem flera år tidigare blev Jens våldtagen av en äldre pojke som han uppfattade som just turk.

Per Isdals bok hamnar mitt i debatten om vad som styr människors beteenden: arv eller miljö, gener eller erfarenheter. Under de senaste decennierna har arvet stärkt sin ställning genom genforskningen, men nu vill miljöförespråkarna ta ett steg framåt.
Men även psykoterapeuter menar att det kan vara svårt att komma åt grova våldsbrottslingars historia. Skälet är bland annat att en del av dem saknar medvetna minnen av vad de varit med om. Plågsamma minnen stoppas undan i en mörk vrå med förhoppning om att de helt ska försvinna, vilket sällan sker.
Ett annat problem är att de som minns "kanske inte
tillskriver sina upplevelser den genomslagskraft de faktiskt fick i hans sätt att hantera sina impulser och leva sitt liv". Det skriver Joachim Volckerts som är psykolog och psykoterapeut.
Han är också redaktör för antologin Våldets psykologi (Prisma, 2002), där författarna driver tesen att ett gemensamt drag i nästan allt "oförklarligt" våld är förövarnas traumatiska erfarenheter i barndomen.

Joachim Volckerts gör gällande att sambanden är väl belagda mellan att bli utsatt för barnmisshandel i någon form och att ägna sig åt destruktivitet eller självdestruktivitet i vuxen ålder.
Misshandeln kan vara allt från sexuella övergrepp till mobbning, eller att ha vuxit upp med föräldrar som under lång tid inte förmått finnas till för barnet.
De menar att man kan se våldet som en form av självförsvar, men vid fel tidpunkt, fel plats och mot fel människa. Då blir våldet inte längre obegripligt, men väl irrationellt eftersom det inte riktas mot ett verkligt hot, utan mot någon som i en given situation påminner
förövaren om en vanmakt som grundlades långt tidigare.
Det barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt riskerar att utveckla en ilska som kan börja leva sitt eget liv och explodera i oprovocerat våld. Den psykoterapeutiska förklaringen handlar om hur den unge bär på en kokande vrede samtidigt som han är skräckslagen för all vrede, även den egna. Därför måste vreden inom honom förnekas, vilket sker genom att den projiceras på andra människor.
Projicering betyder att han själv är som en filmprojektor där en arg film körs, men som "filmduk" fungerar andra människor. Så när han ser sin egen vrede uppfattar han det som att det är den andre som är arg på honom och att han därför har rätt att försvara sig.

Att gatuvåldet till och från tycks få oproportionerligt stort utrymme i medierna riskerar att skapa en bild av att det är farligt på stan. Därför bör det sägas att sådant "obegripligt" gatuvåld som det Jens gjorde sig skyldig till är mycket ovanligt.
Ett betydligt större problem är kvinnomisshandeln, som
oftast sker i hemmet och möjligen får ett oproportionerligt litet utrymme i medierna. Per Isdal talar om relationsvåld och menar att även det har sitt ursprung i vanmakt.
- Här ska folk höra på mig, här skiter ingen i mig, här är det jag som bestämmer.
Så beskriver han inställningen hos den man som slår sin kvinna, där mannen använder familjen för att återupprätta sin stukade självtillit. Våldet ger honom en känsla av betydelse och makt.
Men barndomsupplevelser tycks inte förklara allt. Det finns människor som blir våldsamma trots en normaltrygg barndom, medan andra kan växa upp under de hemskaste förhållanden och ändå utvecklas till väl fungerande vuxna och föräldrar.
Joachim Volckerts ifrågasätter dock beskrivningen:
- Visst kan barn växa upp under förskräckliga förhållanden utan att bli kriminella, men en sådan barndom går aldrig spårlöst förbi. Så kallade maskrosbarn klarar att balansera sitt arv hyggligt ur samhällets synpunkt, men i den gruppen hittar man många med psykosomatiska problem.

Det
omvända förhållandet då, att människor växer upp till våldsverkare trots en god barndom?
- Jag sätter frågetecken även där. Det som på ytan ser ut som en präktig och burgen familj kan präglas av känslomässiga brister. Men ibland är det gåtfullt och svårt att förstå varför människor blir som de blir, fast det hör till undantagen.

Vilken roll spelar det biologiska arvet?
- Självklart finns det ett arv. Vi föds med olika förutsättningar, en del är sköra medan andra är robusta och klarar stora påfrestningar.

Det är väl känt att flertalet av dem som döms för våldsbrott är män, och även om mörkertalet är stort så finns det goda skäl att anta att de flesta våldshandlingarna också begås av män. Men offren är ofta flickor och kvinnor, när det gäller sexuella övergrepp på barn tycks fler flickor än pojkar drabbas.
Flickornas sätt att reagera på kränkningar skiljer sig i princip inte från pojkarnas. Även hos dem växer en rädsla eller vrede som finns kvar långt efter att själva övergreppet "glömts bort". Däremot
tar sig kvinnors våldsproblematik ofta andra uttryck.
Den engelska psykoterapeuten Anna Motz har forskat i kvinnors våld och menar att även det kan förstås som ett sätt att kommunicera smärta och vrede. Hon bekräftar att kvinnor ofta riktar sitt våld inåt mot sig själva, som exempel nämner hon anorexi som hon betraktar som ett sätt att lösa en psykologisk konflikt eller kris.

Men Anna Motz menar att det är viktigt att orka se och diskutera även mödrars övergrepp på sina barn. Givetvis för de barns skull som annars lämnas skyddslösa, men också för att "den sentimentala idealiseringen av moderskapet" medför att de kvinnor som bryter mot normen stämplas som omänskliga och onda. Det blir en demonisering som gör att de inte får hjälp att bryta sitt beteende.
Anna Motz berättar om mödrar som förgriper sig sexuellt på sina barn, till exempel under sken av att vårda och tvätta barnet. Men hon skildrar också en variant av våld mot barn som kallas Münchhausens syndrome by proxy (ombud) - MSP. Den innebär att
mamman använder barnet för att få den uppmärksamhet hon själv saknar.
Det kan handla om ett slags överförd hypokondri där mamman drar runt med sitt friska barn till olika läkare, men också att mödrar avsiktligt skadar sina barn för att få ett hållbart skäl för läkarbesök. Problemet är bara att det inte i första hand är barnet som behöver hjälp, utan mamman.
I en tid när allt fler tycks ropa på inlåsning och kemisk kastrering av grova våldsbrottslingar, menar dessa terapeuter att våld är ett inlärt beteende som kan förändras med hjälp av terapi. I morgon berättar vi om hur psykoterapi för unga våldsbrottslingar kan gå till.


Lars Hillås