Efter många långa år av tvivel och självförnekelse säger körledaren och artisten Gabriel Forss att han har fått ihop tre g:n i sitt liv – Gabriel, Gud och Gay.

I sin bok berättar han om en barndom och ungdom full av inre konflikter.

Först som 27-åring hade han sitt första kärleksförhållande, och en tid därefter berättade han om det för sina föräldrar. Men det var inte mammas och pappas reaktion som oroade honom mest, utan huruvida Gud skulle kunna älska en kille som älskade killar. Gabriel hade känt sig vilsen sedan han började se sig själv som ”annorlunda” i skolan och därefter anpassat sig till självutplåningens gräns. En fördömande Gud hade honom fortfarande i sitt grepp.

När han träffade sin första pojkvän hade han levt i musiker- och artistkretsar med många homo­sexuella vänner sedan han var 19 år. Ändå hade han inte själv vågat ha ett förhållande.

– Jag träffade många olika sorters människor, både i Sverige och utomlands, som levde på olika sätt. Men det tog många år att erkänna för mig själv att jag var homosexuell.

Gabriel kom i kontakt med vad han kallar en gudsman. Denne uppmanade honom att krypa tillbaka in i garderoben igen.

De Guds ord han hade hört under sin uppväxt i pingstkyrkan i ­Katrineholm höll honom tillbaka. Där talades det mycket om att alla människor är olika och man ska tycka om alla – svarta såväl som vita, fattiga som rika, alkoholister och narkomaner. Aldrig någonsin talades det om olika sexuella preferenser.

– Varför passar inget in på mig? tänkte jag redan som liten.

Ändå trivdes Gabriel i sin kyrka, som lät honom uppträda och använda sin röst. Han sjöng, showade och fick ta plats på scen i kyrkan. Som sångare blev han ständigt bekräftad. För en blivande körsångare och artist var kyrkan en bra scen att börja på.

Många känner säkert igen Gabriel Forss som körledare i tv-programmet Körslaget eller kanske som vinnare i Melodifestivalen med gruppen Blond år 1997. Sångarkarriären har flutit på och boken innehåller en ansenlig mängd historier om kända personer han mött. Men under intervjun svarar Gabriel Forss snabbt på frågorna om musikerkarriären. Han vill hellre fokusera på budskapet om den kvävande miljö en frikyrka på en liten ort kan vara, samtidigt som gemenskapen kan ge både trygghet och glädje.

Eftersom han numera känner hemhörighet i musiker- och artistbranschen är det lättare att predika om öppenhet. Gabriel Forss behöver inte sin barndoms pingstkyrka längre. Han har hittat Gud på annat håll. Som 38-åring vill han inspirera unga i frikyrkan.

– Jag har redan fått mejl från flera som känner igen sig i boken. Man tystar ned det på så många håll än i dag. Homosexualitet är mer accepterat i statskyrkan. Frikyrkorna har halkat efter.

Gabriel Forss tänker mest på alla de ungdomar som känner sig onormala. Han är orolig för att många, precis som han själv gjort i en naiv längtan, tenderar att lyssna alltför mycket på karismatiska ledare.

– Ord kan få enorma konsekvenser. För en skör människa kan en felsägning vara förödande.

Under de senaste elva åren har Gabriel själv letat efter ett sätt att tro som känns rätt för honom. Under en intensiv sökarperiod efter hans första kraschade kärleksförhållande kom Gabriel i kontakt med vad han kallar en gudsman. Denne uppmanade honom att krypa tillbaka in i garderoben igen.

– Det tog så hårt att jag faktiskt jag var på väg att ta mitt liv.

I samma veva lyssnade Gabriel på Caroline Krook, biskop emerita, i ett debattprogram på tv där hon framförde sin tolkning av bibelns ord om homosexualitet. Bibelns författare kände inte till genuin homosexualitet, kärlek och attraktion mellan människor av samma kön, som vi känner den i dag, menade hon. Därför fördömdes homosexualiteten då.

– De orden blev min livlina, ett uppvaknande, säger Gabriel.

Så småningom, mycket tvivel och ett antal terapitimmar senare, kunde Gabriel förena sin barndoms självklara gudstro med en ny, annorlunda Gud och livet som gay.