Foto: Barbro Vivien

Kärlek handlar om att ge och ta, brukade min mamma säga när jag växte upp.
Att man skulle ge i kärlek - så långt hängde jag med. Men att ta? Det begrep jag inte.
I vår uppfostran hade det mest handlat om hänsyn - att kunna avstå och dela med sig. Utanför familjen gällde Jantelagen, så man trodde knappast att man var någon. Och det där med att ”älska din nästa såsom dig själv” kunde jag bara tolka på ett sätt: Sluta vara egoist. Bekämpa din själviskhet. Bli god.
Men mamma sa att kärlek handlade om att ge och ta. Hur då? Inte skulle man väl girigt ta för sig av den andres känslor?

Jag hängde fortfarande inte med när jag som halvvuxen hörde någon förklara att ”såsom dig själv” verkligen innebar att man skulle älska sig själv - också.
Men så hamnade jag så småningom i situationer som pekade på hur sårande det kunde vara att avfärda komplimanger. Äsch, den här gamla trasan. Det där säger du bara. Du tycker inte jag är snygg - egentligen. Långsamt började mammas budskap klarna. Om kärlek också får handla om att kunna ta emot, låter man den andre få ge av sin kärlek. Man känner sig helt enkelt värd att älskas.
Och det var just det. De flesta som söker upp en terapeut i dag är långt ifrån goda vänner med sig själva. Om det är något som blivit allt tydligare i terapirummen de senaste sju, åtta åren, så är det hur människor riktar sina krav inåt. Utdelar obönhörlig självkritik. Blir sina egna, fördömande domare.
Ätstörningar, depressioner och utbrändhet är för terapeuterna tecken på att vi inte orkar delta i jakten på att duga.

Men kan vi då älska någon annan, om vi i grunden inte är tillfreds med oss själva?
- Jag har inget enkelt svar på den frågan, säger Astrid Lewison, legitimerad psykolog som sedan 1990-talet tagit emot klienter med utgångspunkt i arbetssituationen.
- Men det sitter nog djupt i var och en att man bör älska sig själv, fortsätter hon.
- Nej, man kan inte älska någon annan utan att älska sig själv, svarar däremot Björn Ogéus, läkare och smärtspecialist.
Sedan tillägger han:
- Man kan i alla fall inte nå den där harmoniska balansen, nyfikenheten och glädjen. Tillsammans har man däremot möjlighet att utveckla en fördjupad kärleksrelation - om var och en lär sig respektera och uppskatta sig själv.

Om vi nu har vår självrespekt som utgångspunkt, kan vi konstatera att den utmanas både av samtidens krav på att vi ska duga, och av hur vi format den inre bilden av oss själva. Björn Ogéus förklarar hur det går till under uppväxten: När vi får bekräftelse för det vi gör bygger vi upp vårt självförtroende. När vi bekräftas för den vi är stärks vår självkänsla. Tillsammans blir det här den inre bild vi har av oss själva.
- Om jag inte får duga som jag är, är det risk för att jag inte får en sund, balanserad självbild. Jag kanske blir rädd för att inte duga, försöker överkompensera genom en massa görande för att få beröm - och försöker därmed vara andra till lags. När jag tror att jag måste bete mig på ett visst sätt för att bli älskad, får jag kärlek på den andres villkor.

Det är vad Astrid Lewison kallar för att förminska sig själv orimligt mycket; man känner sig inte värd att be om något, att ställa krav, att ta emot. Men om man inte tror sig vara värd någonting som man är, kan man också reagera med motsatt beteende - att själv börja ställa villkor på kärleken.
- Man ökar kraven på vad man anser sig ha rätt till i relationen, förklarar hon. Jag är värd, jag kräver, jag ska ha - som om det vore något naturligt och lagbundet i förhållandet. Men det är det verkligen inte. Så fort man börjar tala om sin ”rätt”, upphör samtidigt någonting annat.

Vad då?
- Det som är generöst. Man stänger omkring sig när man börjar kräva av den andre. Men egentligen kan ingen kräva kärlek, kärlek är någonting som är, som man tacksamt får ta emot.
Astrid Lewison försöker formulera hur det kan kännas då: Det är som ett slags neutral mittpunkt i oss, säger hon, en nollställd öppenhet som också kan omfatta andras behov.
- Den som mår bra med sig själv sätter sunda gränser, men behöver inte vara i centrum hela tiden. Det är viktigt vad jag själv känner, men inte så viktigt.
Det är inte lätt, det här. När vi går in i förälskelse och kärlek som vuxna har de flesta av oss brister och omedvetna konflikter med oss inombords, sådana som vi utan att kanske förstå det lever ut tillsammans med en kärlekspartner.
- Jag tror varje människa söker helhet och läkning i sina relationer, säger Astrid Lewison. Sådant vi inte fick i början av livet försöker vi få av den andre som vuxen. Det brukar gå bra i början av förälskelsen, för då bekräftar man varandra så starkt.

Och eftersom vår samtids narcissistiska kultur uppmuntrar till beundran och själv-bespegling, är det stor risk att hamna i den här bekräftelse-relationen, påpekar Astrid Lewison.
- Om det visar sig att man bara ska ha den andra till att läka såren, till att bli bekräftad och beundrad - då blir förhållandet gärna en kamp. Man utnyttjar varandra istället för att åstadkomma ett ömsesidigt förhållande och utbyta tankar i en pågående dialog.

Finns det alltså en gräns för hur mycket man ska älska sig själv?
- Ja, alltför egoistisk självkärlek blir helt fel, säger Björn Ogéus. Men man kan ju ha haft dåliga rådgivare som lärt ut försvars- system istället för djup självrespekt. I så fall har man ju bara lyssnat på ytterligare någon som utifrån talar om vad som gäller. Om man respekterar sig själv på riktigt vill man istället prata om sitt inre och hitta det som bär - och då får man en möjlighet att ta del av kärleken.

Problemet är att vi knappast hinner. Vår kultur ställer sådana krav på att vi ska uppfylla våra egna behov, att den som har svåra erfarenheter med sig i livet inte har tid att titta inåt, menar Björn Ogéus och Astrid Lewison. Samtidigt tror de starkt på att detta är en del av nyckeln till att älska sig själv.
- De som ständigt hoppar av när det börjar bli jobbigt i relationen, stannar aldrig upp tillräckligt länge för att öka förståelsen - varken för sig själv eller den andre, säger Astrid Lewison. I längden uppstår en tomhet för att man aldrig vågat medvetandegöra sina egna känslor och behov, och inte heller vågat bearbeta dem tillsammans med sin partner. Istället har man brutit upp och trott att gräset skulle bli grönare på andra sidan.

Men hon vet: Om man vågar stå kvar och försöka ta reda på vad man egentligen begär av varandra - för det förstår ju ingen i stunden - kan det leda till verklig kärlek. Och många klarar av att stötta varandra i den här resan och får långa förhållanden.
Men hur ska vi göra? Om vi nu inte älskar oss själva, kan vi knappast vara medvetna om det.
- För det första måste vi inse att vi består av så mycket mer än bara prestationer, förklarar Astrid Lewison. Det finns ett djupt innehåll att få fatt i. Men det kräver tid. Vi är så upptagna av stimulans och upplevelser, att vi inte ägnar oss tillräckligt åt det inre arbetet. Där finns våra egenskaper som kärlek, medkänsla och inlevelse.
Men om vi skulle börja utveckla dessa handlar det om att våga titta inåt, menar hon. Då kan vi öka medvetenheten om våra känslor, brister och behov - och nästan automatiskt börjar vi se att andra finns runt omkring oss. Livet är inte bara ”jag” och ”mitt” längre, utan också en fråga om hur andra har det.
- När vi ökar vår förståelse för andra runtomkring oss, kommer också kärleken, förklarar Astrid Lewison. På så sätt är det ju faktiskt viktigt, det här att kunna älska sig själv.