Bo Holmström, 68, är nykter ­alkoholist. Idag, den 17 november, har han varit nykter i 14 år och sex månader, på dagen. Han är också aktiv i Svenska kyrkan i Sundbyberg där han bor – som kyrkvärd, ersättare i kyrkorådet och ordinarie i kyrkofullmäktige.

– Min pappa begravdes 1991. Under ceremonin tänkte jag att om den prästen representerar Svenska kyrkan, då vill jag bli kristen, säger Bo Holmström.

På den tiden kämpade han fortfarande med sin alkoholism och efter pappans död blev det värre, även om han kunde ha nyktra ­perioder på flera månader mellan återfallen.

Under en sådan nykter period gick han i kvällsmässan i Sundbybergs kyrka.

– Jag tog nattvarden och tänkte inte på att det kunde vara farligt. Jag tog en klunk och kände hur det snurrade till behagligt i huvudet. Direkt efter mässan gick jag och tog några pilsner och sedan ringde jag min lokale langare och drack i flera dagar. Det slutade med avgiftning på Magnus Husskliniken på Karolinska Sjukhuset.

Idag är han ”hysteriskt noga” med att kontrollera om det finns alkohol i alla drycker han kommer i kontakt med i och utanför kyrkan. I hemförsamlingen i Sundbyberg är numera nattvarden alltid alkoholfri, för alla. Men besöker Bo Holmström en annan kyrka måste han alltid fråga före. Finns det inget alkoholfritt ­alternativ står han över helt.

– Att ta bara brödet är ju som en halv nattvard och det känns inte bra. För mig är nattvarden det mest centrala i kristendomen, säger Bo Holmström.

För prästen Lars Åke Lundberg, 70, är det druvjuice som gäller när han håller nattvardsmässa.

– Jag tycker att man ska ta hänsyn till dem som har den här sjukdomen – att vara beroende av ­alkohol.

Men är det en riktig nattvard med druvjuice?

– Ja. Det står i Bibeln att Jesus tog en kalk, men det står inget om innehållet. Jesus själv bröt mot många traditioner och gjorde mycket som utmanade, som att ta barn i sin famn, prata med kvinnor och annat som till slut fick honom dödad. Han sa också att de religiösa bruken är till för människorna, inte för sin egen skull. Håller vi för hårt fast i traditionerna så förråder vi innehållet.

Insikten om vikten av alkoholfri nattvard har smugit sig på ­honom. På Österåkeranstalten där Lars Åke Lundberg var fängelsepräst under 90-talet var det tradition att erbjuda alkoholfri nattvard eftersom många av de intagna hade missbruksproblem.

Men det var först när han 1995 började hålla sinnesrogudstjänster (en enkel gudstjänstform för anonyma ­alkoholister, missbrukare och ­anhöriga) i Allhelgonakyrkan som han på allvar började fundera över nattvardsvinet.

– Några nyktra alkoholister undrade om det var alkoholfritt nattvardsvin och jag hade ingen aning. Till nästa gång hade jag ordnat med det, men sedan har jag fått lära mig att även alkoholfritt vin har en liten alkoholprocent i sig och att det dessutom kan jäsa när man förvarar det, ­säger Lars Åke Lundberg.

Deltagarna i sinnesrogudstjänsterna gillade prästen Lars Åke Lundberg och började dyka upp även när han hade vanliga högmässor i andra kyrkor.

– Då fick jag alltid säga till dem att nu är det starkvin i nattvarden, så ta bara brödet. Men det där kändes inte riktigt bra. De går miste om något i heligheten. Att ta både bröd och dryck är en viktig symbol, säger Lars Åke Lundberg som vill ha en gemensam kalk med druvjuice för alla.

Att erbjuda både nattvardsvin och ett alkoholfritt alternativ tycker han inte om.

– Med två kalkar pekar man ut de som har ­alkoholproblem. ­Senast i helgen, när jag var i Luleå och predikade, så ville de ha två kalker. Men då sa jag att jag kommer bara om det är en kalk med druv­juice. Det är en viktig symbolik att ha en gemensam kalk i denna kärleksmåltid.

För prästen Bo Zetterlund, 63, är innehållet i nattvardskalken lika viktigt, även om han tycker precis tvärtom. Förra året slutade han sin tjänst som präst i Hedemora församling i Dalarna, eftersom nattvardsvinet skulle bytas ut mot just druvjuice.

– Jag kunde inte tänka mig att fira nattvard med druvjuice. Jag som präst vill göra det som är riktigt och genuint, det som Jesus har bett mig att göra. För mitt samvetes skull kunde jag inte bjuda på något annat vin, säger Bo Zetterlund som inte heller kan tänka sig att ha två kalkar och servera vin och druvjuice sida vid sida.

Han förklarar att den sista måltiden skedde ­under våren och vindruvorna skördas på eftersommaren. Och för att vindrycken ska hålla sig så jäser man den – så det måste ha varit vin, med alkohol, som ­Jesus instiftade nattvarden med.

Hur ser du på dem som har ­alkoholproblem och kanske inte kan fira nattvarden med vin?

– Jag har förståelse för och ­månar om dem. Men att Kristus själv har instiftat nattvarden med vin till sin åminnelse väger tyngre för mig, säger Bo Zetterlund och påpekar att de flesta doppar brödet i vinet idag istället för att dricka ur kalken.

Tycker du inte att man stänger ute människor från nattvarden?

– Man tar emot Kristus i både brödet och vinet. Har man alkoholproblem kan man ta bara brödet, säger Bo Zetterlund.

– Jag vill inte utestänga någon, men varför ska man göra regler av undantag? Börjar man rucka på det här, vad finns det då för spärrar kvar? Ytterst kan man säga att vin var en vanlig måltidsdryck på Jesu tid. Ska vi då ha kaffe i nattvarden för att det är en vanlig dryck idag?

Det pågår ingen större diskussion om nattvardsvinet inom Svenska kyrkan idag. Varje kyrkoherde får själv bestämma om det ska vara vin, vin blandat med vatten eller ett alkoholfritt alternativ i nattvarden. Men, påpekar Jørgen Straarup, professor i religions­vetenskap vid Umeå universitet, nattvardsvinet är en allvarlig sak. Det vin man hällt upp i kalken, som fått instiftelseorden ­uttalade över sig är, enligt kristen tro, Kristi blod, så det måste hanteras omsorgsfullt och värdigt.

– För en del människor är känslan när den lilla alkoholchocken träffar tungan sammankopplad med det mystiska ­mötet, det som uttolkas vara mötet med Gud själv. Nattvardsvinet är det närmaste man kommer att se ­Jesus. Det vin som blir över kan heller inte hällas ut var som helst. ­Ibland finns det ett särskilt avlopp i kyrkan där vinet rinner ner och blir kvar i kyrkogrunden. Ibland dricker prästen upp det som är kvar, säger Jørgen Straarup.

I Hedemora höll prästen Bo Zetterlunds övertygelse på att leda till arbetsvägran, men istället ­erbjöds han ett avgångsvederlag.

– Vid min ålder är det inte så lätt att få arbete. Just nu vikarierar jag som präst och får pendla, men det har ändå varit värt det. Jag upp­lever att Gud är med mig och jag tror jag hade kvävts om jag hade stannat kvar mot mitt samvete.