Foto: Gunnar Lundmark

Svart och vitt – finns det verkligen någon anledning att prata om hudfärg i dagens svenska samhälle?
Jag träffade socialantropologerna Ulf Hannerz och Lena Sawyer. I samtalet med Ulf, som är vit, diskuterade vi hudfärgsrelaterade fenomen med ett ganska distanserat perspektiv. I samtalet med Lena, som är svensk-afroamerikanska, kom samtalet däremot direkt in på hennes subjektiva upplevelser av hudfärg.
Efter en stund frågade hon mig vad Ulf hade svarat angående hans relation till sin vithet. Det hade jag inte tänkt på att fråga, trots att intervjuämnet handlade om svart och vitt.
– Det är ett första bevis på att vi behöver tala om hudfärg, och kanske framförallt i vita termer. Vitt är inte ett genomskinligt attribut, ingen kategori ”bara är”. Vi är alltid i förhållande till andra. Det vitas överlägsna position har skapats i kontrast till svart.
Den vita färgen är alltså så mycket norm
i det svenska samhället att vita själva inte ser den och än mindre finner anledning att diskutera dess förhållande till det svarta, menar Lena Sawyer.
Däremot är man, med mig som vit svenska som exempel, mer än villig att betona den andra sidan av detta inbillade motsatspar, kanske inte i första hand för att beskriva just en hudfärg, utan snarare som en symbol för ett visuellt och kulturellt avvikande.
– Det finns ingen tydlig definition av svarthet i det svenska samhället i dag. Utifrån min forskning ser jag svart som en metafor för annorlundaskap. Det finns människor med afrikanskt ursprung som förhåller sig till att bli bedömda med utgångspunkt i deras hudfärg. Personer med annan utländsk bakgrund kan, utifrån upplevelsen att bli utstötta från samhället på grund av utseendet, också bygga identitet kring något slags svarthet.

Men svarthet och vithet verkar i många sammanhang handla mer om olika politiska perspektiv eller en viss syn på livet än fysiska skillnader.
Kan man då vara svart fast man är vit och vit fast man är svart? Inom vissa ”svarta” musikkretsar har begreppet ”black albino” myntats för vita personer som uppfattar att de är helt igenom svarta, så när som på hudfärgen förstås. I många afrikanska och sydamerikanska länder finns en uppfattning om att ”money whitens”, vilket innebär att människor som plötsligt får bättre ekonomi samtidigt får en ”vitare” inställning till livet.
– Men det är också viktigt att se kontexten. Vad betyder vithet i en afrikansk liten by? Svarthet i Stockholms innerstad? Att mentalt byta hudfärg handlar om att koppla rasbegreppet till ett beteende, till exempel snålhet som en vit egenskap eller kampvilja som en svart, förklarar Lena Sawyer.
Trots att hudfärgen framstår som absolut, finns det vissa arenor där idealen är så starka att människor faktiskt vill byta grupp. Men både Ulf Hannerz och Lena Sawyer påpekar att utgångspunkterna för en sådan lek med färger inte är densamma från båda sidor.
– Att vilja bli vit är ett identitetsprövande som bygger på underlägsenhet, otrygghet och osäkerhet, därför har det något ganska trist i sig. Tonåringarna som leker svarta har däremot väldigt mycket råd med detta och tycker att det är jätteskoj ett tag, för de lever ändå i den relativa trygghet som det i Sverige innebär att vara vit, säger Ulf Hannerz.

I båda fallen är den svarthet man relaterar till kanske främst en form av icke-vithet. Det vita samhället, förknippat med konsumtion och utveckling blir antingen något man inte har tillgång till eller inte vill identifiera sig med.
– Utifrån den amerikanska kontexten handlar vithet ofta om att få tillgång till privilegier och makt i samhället. Men jag tror att även om man själv identifierar sig med vithet därför att man vill få resurser, så kommer omgivningen fortfarande att bemöta en som svart. Det vita majoritetssamhället i form av diskriminering och det svarta som en påminnelse om att man inte bör glömma historien. Föreställningen om vithet blir att sätta på en mask som kanske från början är attraktiv men som efter hand skaver allt mer, förklarar Lena Sawyer.
När vita ser upp till svarthet kan det i stället handla om ungdomars behov av att välja en viss livsstil för att avvika från det normala. Men även för andra grupper kan svart stå för ett avståndstagande från kommersialism, individualism och ett alltför uppskruvat liv.

För många av de kvinnor Lena Sawyer träffade i samband med sin forskning om afrikansk dans i Stockholm var vithet synonymt med stelhet och en stressig tillvaro. Det kontrasterande svarta stod däremot för mjukhet och en medfödd sensualitet.
– Anledningen till att många vita dras till svarta rörelser är att det fungerar som en kritik mot modernitet och kapitalism. Men trots att det kan tyckas vara en positiv bild av svarthet sker ändå en reproduktion av de gamla motsatsparen. Afrika förblir enhälligt, statiskt och traditionellt.
Att höja upp det svarta kan, i relation till behovet av att vara annorlunda och skilja sig från Svensson, också betraktas som en modefluga. Lena Sawyer pekar på att vita lever i föreställningen om att det är en rättighet att se världen som ett smörgåsbord, där man kan plocka det man vill. Hudfärger, liksom kulturella ideal, är bra marknadsvaror för såväl multinationella som mindre företag. Svarthet paketeras snyggt i ett par Michael Jordan-skor, baggy-jeans, eller en afrikansk danskurs. Genom dem kan alla, som har råd förstås, genomgå en mental hudtransplantation. Men Lena menar att de här varorna snarare bekräftar maktstrukturerna eftersom de ofta uppkommer ur svartas materiella överlevnadsstrategier i olika samhällen.
– En av de få luckor att ta sig fram öppna för svarta män har varit och är genom deras kroppar. En afrikan som blir diskriminerad på den svenska arbetsmarknaden kanske ser det som en av få inkomstmöjligheter att starta en afrikansk danskurs och marknadsföra sig genom exotisk svarthet.

Möjligen hade inte heller Mike Tyson varit bäst och den stilbildande svarta hiphopartisten så tuff, om inte sport eller musik varit två av de få karriärvägar som erbjöds.
– Skulle alla dessa svarta boxare och sångare ha haft möjligheten att bli advokater och tandläkare, då hade vi kanske inte haft de här stjärnorna inom sport och musik, konstaterar Ulf Hannerz krasst.
Han menar att medan vita som ser upp till svarthet framförallt tar till sig attityder inom sådana specifika områden är det vita ett mer generellt ideal.
– När det handlar om en svart som tänker sig att vara vit så tror jag inte alls att det är lika kanaliserat in på vissa spår eftersom det fortfarande är att vara vit som är normalläget. Blir man bara vit så kan man sedan, beroende på andra egenskaper, också välja om man vill bli förskollärare, tandläkare, butiksägare eller vad det kan vara. Det är nyckeln till ett mycket vidare fält. Däri vilar en del av asymmetrin, att gå från att vara svart till att vara vit är inte spegelvänt mot att gå från att vara vit till att vara svart, förklarar Ulf Hannerz.
Att vara vit innebär alltså, oavsett hur mycket man vill alienera sig från sin hudfärg, att man ingår i en förtryckande norm. Ett vanligt sätt att förhålla sig till den obekväma vetskapen är ”colorblindness”, en attityd man möter från människor som tycker det är ovidkommande att överhuvudtaget diskutera svart och vitt.
– Inom de afrikanska danskurserna var det många som sa att de inte ”såg” färger, eller framhävde att svarthet och vithet inte betydde mer än röd eller brun hårfärg. Jag förstår det som en strategi att inte erkänna maktrelationer. Visst är det konstigt att just hudfärg och inte till exempel ögonfärg blivit en symbol för hur resurser ska fördelas, men för att ta oss ur en sådan världsordning behöver vi snarare lära oss att se också vithet och dess roll än att helt blunda för hudfärgers betydelse, säger Lena Sawyer.

Ulf Hannerz menar att en sådan blindhet ofta hänger ihop med ett vaneseende.
– Problemet är att man inte tänker på att även om det vita kanske inte är ett påtagligt ideal så står det för normaliteten. Visserligen är det inte ett ideal att nobelpristagare är vita, men det förväntas att det är en vit som kliver upp och mottar utnämningen för att de flesta har varit det.
– Det behövs mer forskning men framförallt fler individuella rannsakningar kring hur vithet är knutet till makt. Om man är intresserad av att bygga en mer jämlik framtid mellan individer så har varje person ett ansvar att inse sin roll i det ständigt pågående skapandet av den koloniala logiken, konstaterar Lena Sawyer.

Kan ett sådan insikt växa fram i sammanhang där vita tycker det är spännande med svarta masker?
– Det är platser där det är nyfikenhet som drar och det är en möjlighet. Men det gäller också att se det svarta inom områden där det inte syns. Dess frånvaro är den mest beklämmande närvaron.
Med andra ord är det kanske dags att ta av sig osynlighetslinserna, inte bara för att se andra utan kanske främst för att också få syn på sig själv.