Resan till Moçambique blev inte som Jesper hade tänkt sig. I hans värld skulle den fattiga befolkningen ta emot hans kunskaper och tankesätt med öppna armar. Han skulle lära ut hur sjukdomar sprids, och han hade lagt ribban ganska högt. Så plötsligt stod han där, i ett klassrum i huvudstaden Maputo. De han samtalade med tittade förvånat på honom. Trots att Jesper talade portugisiska och att de förstod vad han sa, gick budskapet inte alls fram. De svarade inte på det sätt som han hade förväntat sig. Långsamt kom frågorna krypande hos Jesper: Vad gör jag för fel, varför går det inte?
– Världen är inte så enkel som man kan tro, att det bara sitter människor i Afrika och väntar på hjälp, säger Jesper Fridolph.

Idag jobbar han som biträdande chefssjuksköterska på Södersjukhusets akutmottagning. Största delen av tiden jobbar han natt, något han gjort i nästan sjutton år.
Hans vardag på den hektiska akuten skiljer sig på många sätt från vardagen i Moçambique, dit han åkte genom biståndsorganisationen Afrikagrupperna.

Långsamt gick det nämligen upp för honom att människorna i Moçambique inte alls är hjälplösa, och att de framförallt inte tänker som han. Kanske var det han som hade mest att lära av dem.
För hur ska man kunna lära ut och hjälpa någon som inte alls har samma referenspunkter?

När Jesper konkret förklarade hur till exempel en sjukdom sprids, om hur hosta kan föra över smitta eller om hur smutsigt vatten kan göra illa magen, hängde alla med i ett direkt resonemang kring orsak och verkan.

Men när han började generalisera och bad dem själva ge exempel på andra smittvägar fick han inga svar. Då gav han ett till exempel och alla förstod. Men utifrån hans exempel kunde han inte få personerna på plats i Moçambique att teoretisera och dra slutsatser utifrån det. De var helt enkelt inte vana att tänka på det sättet. Tänkandet i Moçambique är mer konkret, menar Jesper.

När samtalen rörde frågor kring hiv och sexualvanor blev det ännu viktigare att vara konkret och tydlig. Jesper, som trodde att svenskar överlag är ganska frigjorda när det gäller sexfrågor, blev förvånad.
– När vi diskuterade könssjukdomar i grupp ställde sig en man upp och sa: ”Det här är precis som när jag hade gonorré”. Det visar på en ärlighet, att våga erkänna som det är. Istället för att säga allt i tredje person, flyttade den här mannen frågan till det personliga planet, säger Jesper.
Han menar att slagord som avhållsamhet, trohet, prevention riskerar att förbli just slagord. Det gäller att förklara i detalj vad saker och ting betyder.

Till slut nådde Jesper en punkt där han slutade försöka ge svar på allting, varför saker och ting är på ett visst sätt i ett för honom nytt land. Han slutade känna att han var tvungen att förstå. Och då öppnades en ny väg, in i det land han kommit för att hjälpa. Han började ställa frågor istället för att försöka ge svar.
– När man gör så, blir man mer nyfiken och frågorna blir mer ödmjuka och förutsättningslösa, säger Jesper.

Han pratar om tiden i Moçambique som en period i livet som han absolut inte vill vara utan. Hur den tiden gett honom en ödmjukhet som han annars inte skulle ha fått. Och hur den tagit död på en dröm om att kunna rädda världen. Eller?

– Nej, drömmen finns nog kvar, om än lite mer nyanserad. Min förhoppning är att jag påverkat några och det är alldeles tillräckligt. Om jag bara hjälpt två personer, är det värt allt, säger han.
Jesper berättar om när han ordnade så att två killar kunde registrera sig hos myndigheterna för att bli medborgare i sitt eget land. Om hur han följde med hemvårdsteam och bistod med sin kunskap, och om hur han hjälpte folk att bedöma om de behövde läkarvård eller inte. Hans insats gjorde nytta, till slut. Men allra mest för honom själv som bär med sig alla erfarenheter.

– Det är svårt att lära andra att bli som en själv, och det är ju ingen idé. Vi tänker ibland att ”som det fungerar hos oss, så ska det också fungera hos dem”, säger Jesper.
Men istället kan man låta perspektivet bli det omvända. Han säger att han lärt sig att leva i nuet, genom att inte lägga upp femårsplaner för sitt liv och planera sin framtid alltför ingående.

Drivkrafterna till att åka iväg som volontär varierar. En undersökning som Volontärbyrån presenterade 2006, visar att nästan hälften av dem som volonterar gör det för att skaffa personlig erfarenhet. En dryg fjärdedel gjorde det för att känna sig behövda eller skapa en mening i livet. Bara fem procent gjorde det för att döva sitt samvete.
Jesper Fridolph medger att om man bara vill rädda världen, och det är enda anledningen att man åker, så riskerar man att snabbt bli frustrerad när man inte tas emot som man förväntat sig.
– Det är viktigt att inte lura sig själv. Om man till exempel flyr för att det är trist hemma så försvinner det inte bara för att man kommit någon annanstans, säger Jesper.

Han tror inte att det dåliga samvetet är en hållbar väg till engagemang. Kanske kan det få folk att skänka några kronor för stunden, men om man vill skapa ett långsiktigt engagemang måste man inspirera på ett annat sätt, och visa hur till exempel vanliga barn lever i ett fattigt land. Då är det lättare att känna igen sig.
– När jag föreläste om min resa på en grundskola kom en flicka fram till mig. Hon var kanske 11 år och hade så dåligt samvete som bara barn kan få, när de förstår att världen inte är helt rättvis. Men jag sa då att hon inte skulle ha dåligt samvete. Det är inte hennes fel att hon är född i Sverige och har det bra, säger han.

Genom att presentera en vardaglig bild och inte något sensationellt tror Jesper att han kan inspirera fler att göra det han gjorde i Moçambique.
Enligt Volontärbyråns undersökning har hälften av de tillfrågade svarat att de lärt sig mer om hur andra människor har det, något som Jesper känner igen sig i.
– Från att ha varit den hopplösa kontinenten började jag se Afrika som en plats där det finns hopp och enormt mycket kraft. Man hoppas att det ska kunna gro, avslutar han.

Joakim Lundgren
08-13 52 69, joakim.lundgren@svd.se