Malaika leker ofta att hon flyger. Mitt i vardagsrummet ”åker” hon till Florida och hälsar på släktingar, sen far hon vidare till mormor i Minnesota och farmor i Peru. Hon är 3,5 år gammal och en del av en global familj.

Hennes föräldrar, Martin Paucar och Anastasia Pharris, möttes på Kuba. Han gick kursen i global hälsa som svensk läkarstudent, hon som amerikansk sjuksköterska. Hon blev nyfiken på peruanen som bodde i Sverige och han föll för Minnesotatjejen som talade flytande spanska.

Nu är de gifta och bor i en bostadsrätt i Bergshamra norr om Stockholm. När Malaika var nio månader var Martin pappaledig – i Vietnam – eftersom Anastasia samlade data till sin avhandling vid Karolinska institutet där. Han gjorde sig snart känd i kvarteren där de bodde som den exotiska svenska pappan som ”var tvungen att ta hand om sitt barn” medan hans fru arbetade.

– I Vietnam kände jag att vi var en global familj, särskilt när vi blev behandlade som svenskar, säger Martin.

Martin hoppas att det inte ska vara förvirrande för Malaika att ha föräldrar från två olika länder och bo i ett tredje, , det vill säga att vara en Third Culture Kid (se gårdagen artikel ).

– Man märker att hon funderar på det, säger han.

På dagis säger Malaika att pappa är från Peru, mamma från Minnesota och att hon själv kommer från Sverige. För amerikanska Anastasia är det inget konstigt att ha rötter i flera länder och växa upp där föräldrarna inte är födda. Så är det för väldigt många i USA. Hennes farföräldrar kom från Polen, på mammans sida kommer släktingar från Tyskland och Grekland.

Malaika är redan trespråkig även om hon inte pratar så mycket spanska. Anastasia och Martin pratar mest engelska hemma och flera av Malaikas dagiskompisar kan både engelska och svenska eftersom flera av dem har amerikanska mammor. Men lite då och då visar hon hur mycket spanska hon faktiskt kan, berättar Martin:

– Malaika kan säga på spanska: ”Pappa, kan inte jag få en present?”

De funderar på att prata mer spanska hemma för döttrarnas skull.

Anastasia kommunicerar flitigt med sina syskon och sin mamma via Skype eller videochatt. Malaika ber om en videochatt med mormor då och då.

– Ibland säger Malaika: ”I want to have a private conversation with mormor”, berättar Anastasia.

Martin är numera ST-läkare, han håller på med sin specialistutbildning till neurolog. Han kom till Sverige som 19-åring. Nu har han bott här lika länge. Sverige är ”hemma” och han längtar tillbaka hit när han reser. När han kom hit hade han påbörjat sin läkarutbildning i Lima, men han fick ändå börja om från början här. Han fick först avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, blev kvar som illegal flykting för att så småningom få stanna. Först då kunde han börja en lång väg mot möjligheten att bli läkare. Det krävdes flera års hårt slit bara för att få betyg att söka in till högskolan på.

– Det är intressant att jämföra med hur det var när jag kom, från ett så kallat omtyckt land, säger Anastasia. Få frågar mig varför jag kom hit. De tänker att ”det måste ha varit kärlek” eller bara ”hon jobbar här”. Vi pratar mycket om det, Martin och jag. Trots att jag inte pratade svenska fick jag jobb direkt.

När de var nyförälskade drömde de om att jobba i olika länder. Men så fick de barn och världsmedborgarna blev nöjda svenskar.

– Jag känner starkt att Sverige har blivit vårt hem och jag ser fördelarna med att bo här, särskilt sedan vi fått barn. Det är klart att det var jobbigt i början med mörkret och ovissheten, med min egen situation. Nu är det så annorlunda, nu blir det bara bättre för varje år att bo här, säger Martin.

Innan barnen kom var det inte självklart att åka tillbaka till Peru, tyckte Martin, men nu vill han att Malaika och Amalia ska få en bra relation till sina farföräldrar och kusiner. Men ibland är känslorna ändå kluvna. Malaika reagerade på fattigdomen i Peru när hon var där.

– ”Mummy, the houses in Peru are different”, sa Malaika fast hon bara var två då, berättar Anastasia.

–  Vi skulle åka till stranden. Min mamma ville visa oss det bästa i Lima. För att komma dit måste man åka genom ett slumområde. Det är lite som favelas

i Rio, en kulle med enkla plåtskjul, berättar Martin.

En annan sak som kan kännas svårt är några av släktingarnas syn på könsroller och hudfärg. Några av dem pratade förtjust om vilken vackert ljus hy Malaika har.

– Då krockar det med vad vi säger om att hudfärgen inte spelar roll, alla är lika, och så kommer släktingar och berömmer henne för hennes ljusa hy och gör sig lustiga över färgade personer, säger Martin.

Han vill inte heller utsätta sina barn för den sortens reklam som finns i Peru.

– Den är så sexistisk. De har en helt annan kvinnosyn. Inte för att det är perfekt här, men de där damerna i bikini som säljer saker... Det är fördummande, säger Martin.

Ett annat sätt att skaffa sig rötter i olika kulturer är förstås genom filmer, tv-program och böcker. För Malaika är Astrid Lindgrens värld lika självklar som för vilket svenskt dagisbarn som helst och Anastasia har introducerat sin barndoms Sesame Street (Mupparna). Martin prövade om hon skulle tycka lika mycket om den tecknade filmen Don Quijote som han gjorde som liten.

– Åååå vad kul, tänkte jag, berättar Martin om första gången de såg den gamla tecknade filmen om Don Quijote som de hade beställt från Madrid.

Men Malaika blev rädd för alla jättar och monster och undrade varför de slogs så mycket.

– Jag insåg att den kanske inte var så bra för henne. Den är ganska rasistisk. Morerna, muslimerna alltså, är elaka, korta, grymma. Spanjorerna är tappra, vackra, långa, modiga, säger Martin och skrattar.

Anastasia tillägger att Pippi Långstrumps pappa också har fått en ny roll sedan hon läste Astrid Lindgrens böcker som liten. Nu är han inte negerkung, utan ”king of the cannibals”.

Anastasia och Martin säger att deras ambitioner som föräldrar är att döttrarna ska bli självständiga, starka och så fördomsfria som möjligt. Troligtvis ger starten i en trespråkig global familj goda förutsättningar.