För några år sedan skrev författaren och professorn Merete Mazzarella en bok om identitet. Under arbetet inför den bad hon personer hon mötte beskriva sin identitet med tre ord. När hon får frågan om vem hon är på Facebook svarar hon med ett ord:

– Osynlig! En smygtittare, en observatör. Inte är jag inne och uppdaterar någon status inte. Ibland känner jag det som att jag har bjudit in till ett kalas som inte blev av och att jag borde kontakta alla vännerna och be om ursäkt, säger Merete Mazzarella på telefon från Helsingfors.

Hon kvalar in i den grupp som brukar kallas Facebooks voyeurer, de som då och då följer andra personers uppdateringar men sällan bidrar själva. Som skrivande person är Merete noga med orden.

– Även en enkel statusuppdatering kan bli ett sammanhang där man ska prestera. Förväntan man känner är: Formulera dig väl!

Filosofidoktoranden Catherine Felix väljer ordet flanör i stället för voyeur för att beskriva den Facebookanvändare som läser om andra men inte skriver så mycket själv. För hundra år sedan var flanören en metafor för en borgerlig intellektuell som distanserat betraktade stadslivet. Han vandrade planlöst och nyfiket i det urbana landskapet och samlade ihop sina intryck till en analys. Den tyske filosofen Walter Benjamin menade att flanören i sig representerade framväxten av modern storstadskultur. I dag blickar cyberflanören in i olika fönster på nätet, observerar och reflekterar över människorna där. De två olika sätten att vara deltagare finns i många olika sammanhang, menar Catherine Felix.

– Den som är inne i bubblan har inte den överblick som flanören utanför har, men visst finns det teoretiker som menar att flanören är en ”omoralisk typ”.

Catherine Felix har noterat att äldre Facebook-användare oftare är flanörer. Yngre är mer aktiva. Kanske kan det delvis förklaras av att yngre Facebook-användare tycker att det är självklart att kommunicera med en stor och blandad vänkrets på Facebook. För dem är gränsen mellan det privata och det offentliga redan flytande.

Hur skiljer sig Facebook­identiteten från den vi annars visar upp?

– Unga svarar ofta i undersökningar att den äkta identiteten hos kompisarna är den de möter i skolan. De kan svara att ”jag vet att han inte är så tuff i verkligheten som han verkar vara på Facebook”. Det som är utanför, away from keyboard, är äkta, anser de, säger Catherine Felix.

Hennes synpunkt är att detta är en illusion. Det ena är inte mer äkta än det andra. Det man lägger ut på nätet är lika mycket en del av en själv som allt annat. Och det är inte bara det du presenterar som säger något om vem du är. Det du låter bli att berätta säger också en del. Skulle man ljuga och göra sig bättre än vad man är blir också det en del av en själv.

Visst känner vi igen många av typerna som Lotta Sjöberg illustrerat ovan: Föräldern som laddar upp mängder av bilder på sina barn eller en blivande mormor som stolt berättar att ”nu har värkarna satt igång”, vänkretsens ”nyhetsankare” eller ”politiker” som vill att vi tänker till om samhället, Facebook-paret som verkar kommunicera lika mycket on line som off line och så vidare. Tonen är mestadels varm och vänlig. Det finns utrymme för intimitet. Många som drabbats av svåra sjukdomar uppskattar möjligheten att låta vännerna ta del av vad som händer. För vännerna är det guld värt att få stötta via nätet och hålla sig uppdaterade.

– 37 procent svarade att de hade skrivit saker på Facebook som de inte skulle ha sagt utanför nätsajten. Många tycker att det är lättare att vara öppen om de inte möter den andres kritiska blick, säger Catherine Felix, som påpekar att undersökningen hon citerar, ”Teenage life on line” är från 2001. Troligtvis skulle siffran vara högre i dag.

Facebook har blivit ett rum att visa starka känslor i.

Den positiva andan lockar förstås till sig företag som är sugna på att skapa personliga relationer på Facebook. Vi har en tendens att lyssna mer på vår närmaste krets när det gäller att göra viktiga val i livet – hur vi ska rösta, vad vi gör och inte minst vad vi köper.

– Att bygga sitt varumärke och företagets identitet genom storytelling på Facebook är förstås oerhört lockande, säger Niclas Strandh som är PR-konsult och medverkar i boken ”Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier”.

Men Facebook-lojaliteten är svåråtkomlig. Vem vill kommunicera med en logga? Äkthet och en genuin ton är grundbulten i Facebook-berättandet.

– Man kan inte bygga en image själv, andra bygger den åt en, säger Niclas Strandh.

Hur gör du på Facebook, är du privatperson eller PR-strateg?

– Jag har valt att mixa allting. Min person och mitt företag är ett.

Det är viktigt att välja strategi i det man skriver, konstaterar Niclas Strandh. Särskilt om man har många olika slags vänner. Han tar upp exemplet med Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard som skrev om bajs i trappan på sin Facebook­sida och det blev mumma för medierna som kunde ironisera över ”arbetslinjen”.

– Har man alla i sitt flöde gäller det att tänka. Men jag tycker att man måste handla på ett sätt som man kan stå för.

Själv har han över tusen vänner och drar sig inte för att skriva både om trivialiteter som att klippa gräset och om olika åsikter i sina statusuppdateringar.

– Vad som är trivialt beror på kontexten, hur nära vänner vi är. Jämför med hur vi pratar vid kaffe­bordet. Det handlar sällan om tunga böcker vi läst utan desto mer om vad man gjort på semestern, vad som hände igår. Det triviala är kittet i en relation, säger Niclas Strandh.

Michael Rübsamen, doktorand vid enheten för kommunikation och medier vid Lunds universitet, använder den kanadensiske socialpsykologen Ervin Goffmans teatermetaforer för att beskriva vardagslivet på Facebook.

– Livet på Facebook kan ses som en mix av frontstage och backstage, det vill säga när vi står på scenen och när vi går bakom den och tar av oss maskerna.

Blandningen av roller kan göra oss osäkra. Kanske gäller det framför allt äldre Facebook-användare som är vana att tydligt skilja på rollerna.

– Vänskapsbegreppet är i förändring. I unga nätkulturer är en vän detsamma som en person i nätverket. Unga har en större acceptans för att man skiftar mellan frontstage och backstage, till exempel genom att man varvar lek och trams med allvarliga diskussioner.

Privat och offentligt glider ihop. På köpet får vi mer sammansatta bilder av våra vänner och kollegor. Det mest intima är inte lika intimt längre när vi sitter ensamma tillsammans och delar med oss av våra liv till varandra.