En kväll satt Tomas Arvidsson vid sitt arbetsbord hemma i radhuset i Kalmar, när telefonen ringde. Det var det då sexåriga barnbarnet Johan. Efter att de talat en stund sa han: ”Vad bra morfar, att vi fick prata ikväll.” Sedan lade han på luren. Tomas ringde tillbaka och frågade varför det var så bra. ”Fattar du inte det?” sade Johan. ”Det var bara du och jag. Du frågade ingenting om min storasyster eller om mamma och pappa. Det var bara du och jag. Hej då, nu börjar Bolibompa.”

– Jag fylldes av en stark lyckokänsla. Att betyda något för ett barnbarn betyder väldigt mycket. Det finns ju de i min generation som säger att de vill satsa på sig själva efter pensioneringen och bara njuta av friheten genom att resa, spela bridge eller sitta framför brasan med en god bok. Men den prioriteringen kan jag inte förstå. Då gör man en stor och medveten förlust i livet, säger

Tomas Arvidsson. Efter det där samtalet med Johan bestämde han sig för att skriva en bok om ”morfarskapet”. Att boken Morfar/Farfar.nu är skriven av en äldre man som öppenhjärtigt berättar om både det härliga och svåra med att ha barnbarn, kan ses som ett tecken på den förändring av morfar- och farfarsrollen som skett under senare år.

En ny studie som gjorts vid Köpenhamns universitet, med 49 danska män i åldern 50 till 79 år, visar att den moderna mor- och farfadern har en mer aktiv roll i omsorgen om barnbarnen än tidigare. Från att ofta ha varit en person som kanske dragit sig undan med tidningen eller tagit en tupplur, medan mormor eller farmor bakat bullar och spelat spel med barnbarnen, kämpar dagens morfar och farfar allt oftare med barnbarnens galonbyxor i förskolornas kapprum, byter nedkissade blöjor och läser godnattsagor.

– Det ökade engagemanget handlar förstås mycket om en modernare syn på könsrollerna. Dagens morfar ser ingen prestigeförlust i att byta blöjor eller hämta på dagis. När jag träffar mina manliga vänner så talar vi också en hel del om våra barnbarn. Det händer även att vi visar bilder på dem, vilket jag inte tror att karlar gjorde på samma sätt förr, säger Tomas Arvidsson.

Dagens morfar ser ingen prestigeförlust i att byta blöjor eller hämta på dagis.

Tomas Arvidsson

Själv ser han barnbarnen som en viktig del av sin identitet. När jag ber honom att berätta om sig själv säger han allra först: ”Jag är morfar. Till Erik, Alma, Johan, Karin och Nora.” Därefter redogör han för resten av meritlistan – prorektor på Högskolan i Kalmar, vd för tidningarna Östra Småland och Barometern och författare till inte mindre än 12 deckare.

– Att bli morfar har varit mycket starkare och mer engagerande än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är ju en klyscha, men jag är verkligen stolt över mina barnbarn.

– Man kan ju fråga sig vad man är så stolt över … Man har ju inte gjort så mycket själv för att få dem. Men det är en intuitiv känslomässig stolthet. Om jag går på stan med ett av mina barnbarn i handen så känner jag mig stolt, glad och ja … lycklig.

Att barnbarnen fått en större plats i hans och många andra jämnåriga mäns liv jämfört med förr, tror han också beror på att dagens mor- och farmödrar blivit mer öppna för att dela med sig av barnbarnen.

– Som morfar kan man nog vara ett komplement till den mansbild som pappan ger barnen. Dessutom kan jag lära barnbarnen vissa saker som deras mormor inte kan lika bra. Eftersom vår generation växte upp med ett annat genusperspektiv kan jag till exempel köra ångmaskin, flyga drake, laga punkteringar och förklara hur mopedens tvåtaktsmotor fungerar, säger Tomas Arvidsson och skrattar.

Men även om engagemanget oftast värdesätts, finns det fortfarande en del män som känner sig åsidosatta i förhållande till barnbarnen. Boven i dramat upplevs ofta vara mormor eller farmor som lägger beslag på släktens småttingar och ser sig själv som främsta omsorgspersonen efter föräldrarna.

– Jag har själv en god vän som känner sig utputtad av sin fru. Hon annekterar barnbarnen och tar allt utrymme, medan han bara kan titta på.

– En del män tycker nog att den rollen är ganska bekväm. De läser kanske hellre tidningen än ligger på golvet och leker med barnbarnen. Men vill man få en närmare kontakt, måste man aktivt gå in och bryta kvinnans dominans genom att till exempel tillbringa tid ensam med barnbarnen, säger Tomas Arvidsson.

Själv är han lika involverad i barnbarnen som hustrun Ulla. Deras ena dotter bor med sin familj i Göteborg så dem träffar de inte lika ofta, men barnbarnen i Kalmar tar de hand om flera gånger i veckan.

Varje tisdag har de delvis ansvaret för yngsta barnbarnet Nora och varje onsdag skjutsar de till olika kvällsaktiviteter. Därutöver blir det en hel del barnpassning under kvällar och helger.

– Några av våra vänner klagar på att de känner sig utnyttjade ibland och att barnen inte accepterar när de säger nej till att sitta barnvakt, men så har vi aldrig känt. Vi tycker att det är roligt att få träffa barnbarnen på ett lite mer vardagligt sätt – samtidigt som det känns bra att kunna avlasta de vuxna barnen som ju har det väldigt stressigt, säger Tomas Arvidsson.

Han sticker dock inte under stol med att det ibland tär på krafterna att ta hand om små barn när man är 70 plus. Som när de gång på gång drar ut sladden ur väggkontakten när morfar försöker dammsuga. Eller när han 25 gånger ber barnbarnet att hålla i glaset med båda händerna – och strax därefter tvingas krypa på alla fyra och torka upp spilld mjölk som flödar över hela golvet.

– På sommaren har vi haft hand om två eller tre barnbarn i en eller två veckor. Klart att man blir trött då. Den som säger något annat är inte ärlig, säger Tomas och tillägger att han även kan bli arg på barnbarnen ibland – precis som de kan bli arga på honom.

– Det kan till exempel hända om jag med viss möda har lagat mat som de beställt och de sedan bara säger ”blä”. Men jag får inte dåligt samvete om jag blir arg. Inom rimliga gränser tror jag det är bra att visa att hela känsloregistret är tillåtet både för barnbarnen och morfar.

Mest tycker Tomas Arvidsson dock att umgänget med barnbarnen är ”roligt, härligt och ljuvligt”. Den kanske största skillnaden jämfört med när han själv var småbarnspappa och mitt uppe i karriären, är att han som morfar hoppas att han hunnit samla på sig en viss visdom som han dessutom har tid att förmedla.

– När ett av barnbarnen tillbringade höstlovet hos oss gjorde vi en utflykt till James Bond­museet. På hemvägen hade vi ett samtal om samhällets behov av nördar och det fantastiska med entusiaster som verkligen brinner för något.

– Det var inget högtidligt samtal, men jag hade nog inte tagit initiativ till det när mina egna barn var små.

– Eller när treåriga Nora var hemma hos oss sist: Vi två gick ner i källaren för att hämta en sak när hon plötsligt sa: ”Är det här det brukar vara tigrar och krokodiler? För 40 år sedan hade jag nog svarat att ”Nej, här finns inga krokodiler”. Men nu tänkte jag i stället: ”Vilket härligt tillfälle för henne och mig att kunna fantisera fritt åt alla håll om vad som kan finnas i en källare.”