Två små killar kikar förväntansfullt fram när SvD ringer på hemma hos familjen Sundström som bor i en ljusgul villa i en lummig förort till Stockholm. Det är Sixten och Alex, 4 år. På pappas arm sitter lillasyster Lisa. Grabbarna verkar ta det här med att bli intervjuade på stort allvar. De hjälper till med att hämta extra papper och lutar sig fram över blocket för att se att deras namn blir rättstavade. Ämnet för intervjun, kiss och bajs, blir däremot snabbt avhandlat:

–Det luktar äckligt! säger Sixten mycket bestämt.

Efter det svaret är frågan uttömd, verkar de tycka. Hur det var att ha blöja har de helt glömt bort. Det var ju väldigt längesen – ur deras perspektiv. De skrattar inte så de kiknar åt kiss- och bajshumor så ofta numera och de går på toa själva när de behöver. Förra sommaren var det intensiv potträning för killarna.

Alex berättar stolt att de har tre toaletter i huset. Sen piper han plötsligt iväg och ropar:

–Oj, jag måste kissa!

Kanske blir det lite väl intimt med en vilt främmande person som kommer hem och ställer frågor om kiss och bajs. Killarna har helt klart snappat upp att det här är något som man inte pratar om hur som helst. Vid den aktningsvärda åldern av fyra år har man nått upp till en hyfsat civiliserad nivå.

Alex och Sixten konstaterar att det mest är små pojkar och flickor som är upptagna av kiss och bajs. Själva är de stora, går på toa och har kalsonger. Och så pratar vi inte mer om det ...

Elisabeth Cleve, barnpsykolog på Ericastiftelsen i Stockholm, förklarar hur utvecklingen ser ut i kiss- och bajsåldern.

–Många 4-åringar har passerat den mest intensiva kiss- och bajsåldern. De har kommit ett steg längre och det är ett gott tecken, helt i enlighet med utvecklingsfaserna, säger hon.

Den så kallade kiss- och bajsperioden brukar börja i tvåårsåldern, när barnen kan prata i tvåordssatser och går stadigt. Nyfikenheten på hur den egna kroppen fungerar ökar och barnen tränar sig på att dra byxorna upp och ner. De intresserar sig för vuxna som går på toaletten och noterar att andra barn har underbyxor eller kalsonger i stället för blöjor.

–Det finns olika tecken på att det kan vara dags för potträning. Är barnen mogna kan det gå ganska snabbt. Men man får inte glömma att barn är oerhört olika. Att börja för tidigt vinner man ingenting på, säger Elisabeth Cleve.

När man börjar potträna är i viss mån en kulturfråga. Och en fråga om resurser. I länder där blöjor tar en stor del av hushållsbudgeten är förstås intresset stort för att potträna tidigt. På vissa håll i världen verkar det dessutom vara en trend att till och med barn som inte har lärt sig gå sätts på pottan strax efter att de har ätit. Tricket är att föräldrarna tolkar tecken på att det är dags att kissa eller bajsa. Det gäller att hålla koll. Man kan fråga sig om det är enklare än att byta blöjor.

Blöjfri bebis-trenden kommer från USA, men i Kina är det vanligt att barnen är blöjfria tidigt. En svensk familj som nyss flyttat hem från Kina, och som hade anammat det kinesiska sättet att tänka kring potträningen, fick utstå många kritiska kommentarer från svenska föräldrar som tyckte att de hade börjat på tok för tidigt.

För att potträningen ska ha någon mening ska barnen dock ha nått ett stycke på väg, menar Elisabeth Cleve.

–Barn följer vissa utvecklingslinjer. Ytterst få börjar både gå och prata tidigt. De koncentrerar sig på en sak i taget. När det är dags att lära sig gå på pottan själv är det bara det som gäller.

Det härliga som den här tiden för med sig är kiss- och bajshumorn. De allra minsta barnen skrattar åt föräldrar och andra vuxna som leker tittut med dem eller gör något annat skoj. Nu kan barnen själva få andra att skratta. Ett steg mot självständighet.

–De har ju vansinnigt roligt, särskilt sinsemellan, men också inför vuxna, säger Elisabeth Cleve.

Hur många av oss har inte mötts av orden ”Hej bajskorv!” eller liknande. Barnen märker snabbt vilket sprängstoff de här orden har och passar gärna på att använda dem bland okända på bussen om de har en jämnårig kompis med sig.

Förhoppningsvis är omgivningen med på banan. Annars får man markera för barnet, gärna inför dem som blivit kallade för bajskorvar och inte tyckt om det, att det inte är ok i alla lägen att ropa ut orden om våra naturbehov. Kiss- och bajshumor brukar ju annars hänga sig kvar länge (det har icke minst vi som gjort den här artikelserien märkt, reds anm).

Att erövra förmågan att styra en så viktig kroppsfunktion är en stor framgång, fullt i klass med att lära sig gå eller att cykla. Att kunna urskilja känslan att man är kiss- eller bajsnödig är inte alldeles lätt.

–Det kan vara svårt att skilja på och beskriva känslor som hunger, törst, kiss- och bajsnödighet.

Ett sätt att hjälpa till är något som de flesta föräldrar gör av bara farten. Kommentarer som ”nu är du nog hungrig” eller ”jag tror att du är bajsnödig nu” gör tolkningen av känslorna lättare.

–Som vuxen styr man till viss del hur det går på pottan genom att visa hur bra det är att kissa och bajsa i den. Livliga barn kan behöva lite extra hjälp att stanna kvar på pottan och sitta ordentligt.

Men det gäller också att ta det lugnt. Potträning, liksom så mycket annan utveckling hos barn, låter sig inte forceras. Det krävs ett samspel mellan kropp och psyke för att det ska fungera. Är inte kroppen redo blir det inte bra.

I den här åldern har självständighetsträningen tagit ordentlig fart; det är mycket ”jag vill inte”, ”jag kan inte”. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att barnen inte vill eller kan, utan kan vara en stark signal om att de vill klara sig själva: ”Kan själv!”

–Barn i den här åldern behöver utrymme för att sköta sig själva och vill inte alltid ha hjälp. Och ingen annan kan ju bajsa åt dem, så det är bara att låta dem hållas.

Elisabeth Cleve säger att kissandet och bajsandet också kan bli en del av barnens trotsande.

–De kan hålla igen och liksom barn som inte äter är detta väldigt provocerande. Man vill ju undvika att de blir förstoppade. Som förälder gäller det att ha barnens vilja med sig för att det ska fungera. Att ge det tid är det allra viktigaste. Vad kan vara viktigare att hinna med på morgonen?

Sunda toavanor är grundläggande i livet, understryker Elisabeth Cleve. Vi får inte stressa här. Många människor styrs av sina dåliga toalettvanor. Det är viktigt att barnen får ett sunt och avslappnat förhållande till kiss och bajs.

Förmågan att skjuta upp naturbehoven hör till utvecklingen, men de flesta barn kissar eller bajsar på sig någon gång då och då. För dem som gör det ofta finns ofta förklaringar som kan vara medicinska. Särskilt att pojkar kissar på sig på natten långt efter att de har blivit torra på dagen är vanligt.

– Man räknar med att ungefär tio procent av pojkarna kissar på sig på natten. Om det håller i sig när de börjar skolan tycker jag att man ska söka hjälp för detta. Man kan börja med att vända sig till skolsköterskan. Det blir plågsamt för de flesta barn om de aldrig vill sova över hos någon kompis på grund av rädsla för att kissa i sängen.