Politikern och före detta miljöpartisten Birger Schlaug skriver på egna bloggen Schlaug.se:

”Plötsligt tycks det vara legitimt att ifrågasätta tillväxtmanin. Jag menar att vi levt över både våra penningekonomiska tillgångar (tillväxten har upprätthållits genom lån) och naturekonomiska tillgångar (tillväxtjakten gör att vi inte håller oss inom det som är möjligt för denna planet).

Vitsen med den ekonomiska tillväxten var att skapa förutsättningar för goda liv. Nu har vi nått dithän att vi kan skörda detta goda liv genom att växla om från ständigt ökande konsumtion till mer fri tid, mer kultur, mer socialt engagemang för våra barn, våra äldre, våra grannskap.

Att inte göra detta, utan att fortsätta att jaga ekonomisk tillväxt trots hög materiell standard, medför att vi är fast i ett ekonomiskt slaveri. Att vi drabbats av tillväxtmani.”

Signaturen Samuel är inne på samma linje på Fi-establoggen:

”Det handlar om vilja, om politisk vilja. I krig går utvecklingen snabbast brukar det heta. Grejen är att mänskligheten sällan bryr sig om saker och ting förrän det gått alldeles för långt. Det finns många som säger att finanskrisen hade kunnat gå att stoppa, och såklart många andra kriser också. Men vi vill inte höra på det örat.”

På bloggen Arvidfalk.se noterar Rosemari Södergren att just Johan Rockström denna vecka har dykt upp i flera olika medier:

”Finanskrisen kan göra att klimathotet och miljöfrågorna sopas under mattan. Denna varning har kommit från flera håll på senare tid. ”

Niclas Bladfält analyserar serien Backa världen som helhet:

”Håller tesen om att SvD vill framhålla klimathotet som en obefogad oro och att de som vill göra nåt åt det är tvivlare på människans framsteg? Det handlar inte om att man vill backa världen. Det handlar inte om tvivel på våra framsteg. Det handlar om ”framstegshopp”. Hopp om att vi skall kunna lösa klimathotet och få världen att gå framåt mot ett ljusare öde.

Bloggare Sidvind väljer i stället att se klimatfrågan ur ett mer filosofiskt perspektiv:

”Den moderna demokratin är i grund och botten ett ganska egoistiskt system. Den bygger på att via tidsbegränsade majoritetsbeslut och val jämka människornas individuella intressen på ett så rättvist sätt som möjligt. Men det finns en brist i den konstruktionen. Om en minoritet vet med sig att hela världen riskerar att förstöras om inte vissa åtgärder genomförs omedelbart, men inte lyckas eller hinner övertyga tillräckligt många för att få ihop en majoritet så är världen förlorad. Ska denna minoritet då acceptera detta som ett demokratiskt beslut? Det finns en risk att svaret beror på om minoriteten faktiskt har rätt eller inte. Och det kan man nog inte avgöra förrän efteråt.”

Och fler bloggare är inne på samma spår – så här skriver Ett hjärta rött:

”Att vi måste ändra hela vårt synsätt för att kunna bevara och rädda vår planet från oss själva är uppenbart. Jag är bara rädd att för att vi återigen glömmer människan mitt i alla goda föresatser.”

Maggie skriver på bloggen The Climate Scam:

”Det är mycket klimatsnack i SvD. I en lång intervju berättar Johan Rockström, som för övrigt just nu befinner sig på konferensen Planet 2050 i Lund, om hur illa det är ställt med vår planet. Kanske behöver vi inte gå tillbaka ända till grottstadiet, men en rejäl samhällsomvälvning anser Rockström är nödvändigt. Man behöver inte vara Nobelpristagare för att läsa mellan raderna. Skeptiker = idioter som inte vet bättre.”

Reportageserien fortsätter nästa vecka, tisdagen den 4/11.