– Senegaleser utomlands gör inte sina familjer en tjänst genom att skicka kapital, det är inte det som får människor att gå till fälten om mornarna, säger Addourahmane Kane som är statssekreterare vid ministeriet för senegaleser utomlands.
Dakar Varje år skickas mellan motsvarande 2,4 och 2,7 miljarder svenska kronor från senegaleser bosatta i utlandet hem till familjerna i Senegal. Det motsvarar sex procent av landets BNP.
Men detta är den officiella siffran; en verklig summa kan vara uppemot tre gånger så hög eftersom många skickar pengar genom mellanhänder. Det är inte heller någon som egentligen känner till antalet senegaleser som bor utomlands, eller ens vågar göra en ungefärlig uppskattning. Det enda svar som finns att tillgå är att de är många, väldigt många, som har lämnat Senegal för att söka en bättre livssituation på annat håll.
Addourahmane Kane, som är statssekreterare vid det nyinrättade ministeriet för senegaleser utomlands, menar att den omfattande emigrationen och de medföljande penningtransaktionerna både har positiva och negativa aspekter för landet.
Å ena sidan förbättrar pengar utifrån livssituationen för många människor. De regioner i Senegal som har störst andel utvandrade är också de allra fattigaste. Utan stödet från släktingar utomlands skulle de inte ens ha råd att laga ett mål mat om dagen.
Å andra sidan är det ett problem när människor placerar alla sina framtidsdrömmar i en snabb karriär utanför landets gränser. Illusionen om Europa överglänser motivationen för hårda studier. Hellre än att sätta sig i skolbänken försöker ungdomarna få en plats på ett plan norrut.
– De unga ser inte längre någon mening i att studera. I områden med stor utvandring går en allt mindre andel i skolan. Varför ska man det när man trots en universitetsexamen i medicin eller juridik ändå inte kan hantera familjens ekonomiska problem på samma sätt som en som bor utomlands?
– Även om man har de bästa betygen kan det vara kamraten i huset bredvid som aldrig har studerat som får chansen att åka.
Emigrationen står alltså i direkt relation till möjligheterna att få jobb i hemlandet. Så länge det inte finns arbete eller skäligt betalt arbete kommer människor att ge sig iväg, oavsett vilka barriärer de europeiska staterna försöker sätta upp, menar Addourahmane Kane. Därför tycker han att det viktigaste arbetet på lång sikt är att tillsammans med partner i Europa utforma en politik som kan öka sysselsättningen i utvandringsländerna.
– Ni kan inte bara säga att nu vill vi inte ha dem längre, ni måste i så fall bidra till att skapa förhållanden som gör att människor inte behöver ge sig iväg.
– En region i Sverige som har en stor andel invandrare från ett visst område i till exempel Gambia skulle kunna sträva efter att förbättra arbetsmöjligheterna där så att människor kan återvända eller inte ge sig iväg alls.
Addourahmane Kane kommer själv från en av de regioner
i Senegal som har allra högst andel utflyttade. Han uppfattar det som ett problem när senegaleser utomlands bara skickar pengar som direkt stöd till familjerna eller investerar i byggnader som inte används för någon affärsverksamhet.
I vissa fattiga regioner i östra Senegal lever uppemot 80 procent av familjerna i huvudsak av pengar utifrån. Stora villor tronar här och var, men de flesta av dem är obebodda större delen av året eftersom ägarna bor tusentals kilometer därifrån.
– Jag är i ständig konflikt med människor i min hemby. Det gör mig vansinnig att se att i familjerna som tar emot pengar försöker man inte ens arbeta längre. Man väntar bara på att problemen ska få sin lösning utifrån. Senegaleser utomlands gör inte sina familjer en tjänst genom att skicka kapital, det är inte det som får människor att gå till fälten om mornarna. Vi måste få dem att arbeta igen! Det finns jord, vatten och grödor. Med stöd utifrån kan de organisera sig och starta en verksamhet, säger han.
– De kan aldrig försörja sina familjer i all oändlighet. Det viktigaste är därför inte att skicka pengar för människor att leva på men att skicka medel att skapa arbete för.
Huvuduppgiften för ministeriet för senegaleser utomlands är att just att se till att de pengar som skickas investeras i projekt som främjar landets utveckling. Framförallt ser man positivt på organisationer bestående av emigranter som gått samman för att med gemensamma ansträngningar bygga upp basstrukturer och bra arbetsklimat i sina hembyar.
Ett exempel på en sådan organisation är TAD, Thilogne Association Development, som har medlemmar i Senegal, Sierra Leone, USA, Frankrike och Italien.
I hembyn Thilogne är alla invånare automatiskt medlemmar, medan de som bor utomlands betalar en summa på mellan 50 och 200 kronor per månad beroende på land. Sedan 1988 får verksamheten dessutom tillskott genom samarbetet med en NGO (non-govermental organisation). Pengarna går framförallt till att bygga upp skolor och sjukhus samt att konstruera brunnar och ett fungerande bevattningssystem.
– Jag tror att många senegaleser som har det svårt i Europa numera vill att människor i högre grad ska kunna resa hem igen och arbeta, eller aldrig ge sig iväg. Det här har blivit en ny strategi
i regioner med stor utvandring. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Genom att investera tillsammans har man större möjligheter att skapa en hållbar utveckling med arbetsmöjligheter och på så sätt få människor att stanna, berättar Addourahmane Kane.
Runtom den afrikanska kontinenten diskuteras hur man ska hantera situationen, med andra ord underlätta expatrioternas transaktioner och se till att pengarna kommer till nytta.
Eritrea har till exempel inrättat ett mycket uppmärksammat system som innebär att eritreaner som bor utomlands hjälper hemlandet genom att betala skatt. Men i Senegal ser man större möjligheter i ett samarbete direkt mellan människor i utvandrar- och invandrarregionen utan inblandning från statligt håll.
– Att det sker på en icke-statlig nivå innebär att pengarna går direkt dit de behövs, utan mellanhänder och administration. Vår uppgift, i samarbete med de regeringarna i invandrarländerna, är istället att kartlägga situationen, informera människor samt att underlätta projekten genom till exempel bättre transaktions- och kreditmöjligheter.
En bättre samverkan mellan de europeiska och de afrikanska länderna är avgörande för hur situationen utvecklas, tror Addourahmane Kane. De europeiska länderna tycker sig inte kunna ta emot fler arbetskraftsinvandrare och de afrikanska staterna kan inte längre hindra sina invånare från att ge sig iväg.
– Det är många som vill återvända men de måste ges möjlighet att skapa projekt på hemmaplan. Jag förstår inte att europeiska stater fortsätter att skicka vita européer som biståndsarbetare till Afrika när det finns så många exilafrikaner att använda.
– Varför inte ge afrikaner i Sverige en kortare utbildning och sedan låta dem åka hem och fungera som en typ av biståndsarbetare på hemmaplan?
Han säger att exilafrikanerna i större utsträckning måste utnyttjas som länken mellan två världar. Det är de som kan se till att få bättre struktur på samarbetet mellan människor i Afrika och Europa.
– Europeiska biståndsarbetare kan inte förändra situationen så att senegaleserna inte längre ger sig iväg. För att övertyga människor att stanna måste man stå på en trovärdig grund och det är exilafrikanerna som bäst känner till mentaliteterna och behoven
i sina forna hemländer. Inget viktigt kommer att hända om det inte är de som leder arbetet.
Samtidigt som vi talar med varandra så påverkas livet i Senegal av pengarna utifrån. Privat bistånd är en del av Senegals vardag.
På gatan går en kvinna med stora färgglada telefoner på sitt höftskynke. Hon har just kommit ut från ett uthämtningsställe av pengar och trycker handväskan hårt mot sin sida när hon vinkar efter en taxi.
En yngre man kallas till det inre av den svenska ambassaden och utfrågas om förhållandet till sin svenska flickvän.
En annan man tränger sig in bland lediga skolbarn för att arbeta eftermiddagspasset på ett cybercafé med datorer från Europa.
Femtio trummor med olika röd-grön-gula tyger beställs nere vid rondellen i förorten Niary Tally. Doften av trä och svett stiger mot himlen.
En äldre kvinna som bor i hörnet vid en förfallen bio tar emot en säck begagnade kläder från Italien och beger sig till marknaden för att sälja.
En dröm tappas på en sidogata, en annan samlas upp. En yngre kvinna, med ännu en dag av frågor om jobb och nekande svar i den lilla handväskan, letar efter en buss hem .
Människor passerar och passeras på flygplatsen Léopold Sédar Senghor. Det är få som får det åtråvärda uppehållstillståndet
i ett västland och kan resa iväg.
Själv har jag inga svårigheter att få en biljett hem.
