I medierna belyses ofta hur män förtrycker och misshandlar kvinnor men sällan det som ni tar upp om trakasserier från kvinnor mot män.

Jag har själv under cirka två års tid varit utsatt för något som kan liknas vid det som berättas i artikeln om ”Henrik”. Skillnaden i mitt fall var att kvinnan var en ex-flickvän som inte accepterade att det var slut.

Det var inte bara mig hon utsatte utan även kvinnliga kompisar som hon trodde att jag skulle kunna ha ihop det med. En annan intressant sak var att trakasserierna utfördes från den statliga myndighet som hon var anställd vid, vilket även bevisades med hjälp av samtalsspårning.

Trakasserierna bestod främst av telefonsamtal där hon ringde upp och lade på luren så fort jag svarade. Förutom alla dessa samtal alla tider på dygnet har hon även:
Förföljt mig hem från krogen och vid andra tillfällen.
Låst fast min cykel med sitt bygellås för att få mig att ringa.
Trängt sig in/gått in i min lägenhet samt på mitt arbete och vägrat gå.
Kontaktat mina anhöriga och baktalat mig.

Efter upprepade polisanmälningar samt även kontakt med den statliga myndighet där hon var anställd har trakasserierna i stort sett upphört.

Hennes arbetsgivare uppskattade inte informationen jag gav dem om vad som skett från deras tjänstetelefoner men de var inte beredda att betala ersättning för skada eller spårningskostnader. Efter en del omständigheter fick jag tillbaka större delen av de kostnader jag haft för spårning av polismyndigheten.

Till skillnad från ”Henriks” fall gick fallet inte vidare till åtal. Trots detta vill jag ge en stor eloge till polismyndigheten och det professionella bemötande jag fått från dem under dessa två år.

Både under och efter trakasserierna har jag inte gjort någon hemlighet av det som sker och skett. Personligen tror jag många killar och män skäms över trakasserier från kvinnor och inte vågar lyfta upp det till ytan.

Efter att ha diskuterat med bekanta och diverse arbetskollegor har jag stött på många som antingen blivit trakasserade av kvinnor eller har någon närstående som blivit utsatta för det. Med detta vill jag säga att jag tror det är många kvinnor som trakasserar män på det sättet som beskrivits i artikeln om ”Henrik” men det är väldigt få som pratar om det.

Känner också igen det som tas upp med att trakasserierna kommer från en kvinna och ”det kan väl inte vara så farligt”. Är vi så jämställda i detta land? Om jag hade gjort det jag blivit utsatt för mot en kvinna hade det inte dröjt länge innan jag både blivit förnedrad i medier samt satt bakom lås och bom.
OLOF


Det förekommer en hel del stalkning som inte anmäls - från övergivna fruar eller sambor som har en önskan om att ge igen för det, som de uppfattar som ett svek.

Själv upplevde jag detta i hög grad. Som tur var hade jag chefer, kamrater och släktingar som tog allt förtal och påhopp om mig, som kom dem till del, som en sorts bekräftelse på att jag hade gjort rätt när jag, sent omsider, bröt upp från en ganska hopplös relation. Stalkning kan också vara ett problem för män.
”ANDERS”


”Hur kan det vara möjligt att Brottsoffermyndigheten anser att det blir mindre kränkande ju oftare ett brott upprepas? Anledningen sades vara att man blir mer van. Gäller det även barn- och kvinnomisshandel, våldtäkt, mordbrand? Blir jag misshandlad en gång har jag rätt till skadestånd men efter tionde gången har jag blivit van? Den logiken måste vara unik för Brottsoffermyndigheten. Vem skyddar de egentligen?
MINA


Jag har en granne som hotat mig och som blivit fälld för detta, vilket gjorde att det psykiska trycket på mig ”lättade”. Det tragiska är att grannens vanföreställningar om mig fortsätter. Han får ingen hjälp då polisen anser att detta är ett fall för socialen/psykiatrin som i sin tur menar att det är en polisfråga om grannen uppträder hotfullt. Grannen med fru mår uppenbarligen inte bra och jag tycker hela situationen är olustig.
GRANNE


Två gånger har jag blivit utsatt för stalkare. Den första var min exmake. Jag lyckades bryta upp ur ett äktenskap som mest innehöll psykisk och fysisk misshandel, totalkontroll av mig - från böcker jag läste, sopor jag slängde, telefonkontakter jag hade till kilometerantalet på bilens avståndsmätare och varje hårtvätt jag utförde.

Men äktenskapet innehöll också ångerfulla scener och lugna perioder mellan spottloskor, stryptag och våldtäkter.

När jag väl bestämde mig för att bryta upp beskrev jag min situation i en anmälan till polisen. Det dröjde månader innan de tog kontakt och under den tiden var varje steg jag tog bevakat av exmaken. Han valde att bo kvar i parhuset vi ägde och varje natt kunde våldtäkter och hans ångestattacker fortsätta.

Jag gjorde sammanlagt tre anmälningar till polisen. I den sista frågade jag ifall jag var tvungen att bli mördad för att de skulle reagera.

Det var oerhört svårt för mig att posta anmälningarna eftersom jag var bevakad. När jag till sist blev kallad till förhör visade det sig att min exmake hade gjort en motanmälan mot mig.

Han påstod bland annat att jag hade kränkt hans heder genom att vara otrogen.

Han hade bevis: Exmaken hade kartlagt vårt sexliv i matematiska termer. Han hade försökt hitta algoritmer för när jag inte ville ha sex med honom och följaktligen måste jag ha varit otrogen dessa dagar.

Algoritmerna innehöll bland annat fakta om när jag hade tvättat mitt hår och/eller rakat mig under armarna i förhållande till antalet orgasmer han krävde att jag skulle få under samlag. Ifall någon parameter inte stämde var det ett tecken som indikerade otrohet.

Samtidigt som exmaken var totalt besatt av kontrollen av mig riktade han sin misstänksamhet mot allt av manligt kön i min omgivning, även mot sina styvsöner. Han drog sig inte att inför barnens skolkompisar skrika att jag var en hora. Allt detta fick polisen veta, men det verkade inte som om de tog mig på allvar.

Förhörsledaren undrade hur jag, som var så social, verbal och hade akademisk utbildning, kunde råka ut för något sådan. När förhöret var slut berättade polisen att det fanns en faktor till som man måste ta hänsyn till: min exmakes sociala ställning.

Eftersom ingenting hände gav jag namnet på flera vittnen, inklusive de av mina barn som hade bevittnat våldsamheter, dagispersonal och lärare. Polisen tog inte kontakt med något av de namngivna vittnena.

När vi väl hade gått skilda vägar var exmaken i bedrövligt psykiskt skick. Han ville visa att han hade fortsatt kontroll över mig genom att dyka upp var som helst, till exempel i affärer där jag handlade. Han hotade också att ta livet av sig och av mig genom att frontalkrocka med mig. Samtidigt försökte han göra livet ekonomiskt svårt för mig genom att trilskas med underhåll.

Exmaken fortsatte att följa efter mig ända tills han hittade en annan kvinna som han nu kontrollerar. Men helt kan han inte släppa greppet.

Ifall jag träffar en man som han bedömer som en potentiell partner kan mannen räkna med att få ett tiotal mejl från min exmake där han berättar om sin höga ställning i samhället samtidigt som han svartmålar mig.

Min andra stalkare är en gammal bekant, en äldre herre, som har
separerat från sin särbo. Så länge han hade ett förhållande var det lätt att ha herren i bekantskapskretsen. Men alltefter tog sig gentlemannen fler friheter.

Bland annat hämtade han mina barn på skolan och lämnade samtidigt ett meddelande på min bil var jag kunde hitta dem. Han hjälpte dem med deras läxor. Han började fråga ut mina kollegor om mina arbetstider och allt oftare har han stått och väntat vid min bil.

Han började också med en regelrätt uppvaktning som har pågått nu i några år. Han kan när som helst, helt oanmäld, dyka upp hemma hos mig med presenter. Detta sker ofta när jag inte själv är hemma och något av mina barn låter honom komma in.

Där sitter han sedan och väntar på mig för att komma med något fantastiskt erbjudande om en middag, en resa eller att leva resten av livet med honom. När jag tackar nej blir han sur, men hem åker han först efter påtryckningar.

Herrn, som är pensionär, ser till att befinna sig i närheten av min arbetsplats så ofta som vädret tillåter. Han känner de flesta av
mina kollegor vilka han gärna pratar med. Några har han låtit förstå att vi har ett förhållande.

När han till exempel dök upp hemma hos mig under dagen på nyårsafton, medan jag var ute och handlade, berättade han senare för bekanta att han har firat nyår med mig trots att han tämligen omgående blev hemkörd. När han blir emotsagd finns undertryckt vrede i hans tonfall.

Inga nej tack hittills har hjälpt trots att jag har försökt bryta bekantskapen flera gånger.
ESTER