På fler än ett sätt befinner sig Inga Ängsteg i brännpunkten för den känslostarka rovdjursdebatten. Hon är myndighetspersonen som ska jämka mellan rovdjursmotståndare och beslutsfattare i Stockholm. Men hon är också jägare och fårbonde i glesbygden och har varg i skogen intill. Hon har sett vargspår bara 30 meter från fårhagen och kan ibland höra vargarna yla mot skyn.

Inga Ängsteg är verksamhetsansvarig för Viltskadecenter norr om Lindesberg i Bergslagen. Cent­rets mål är främst att begränsa de skador som fredade viltarter kan orsaka. Viltskadecenter finns vid Grimsö gamla herrgård intill idylliska Bysjön och delar lokaler med Grimsö forskningsstation för vilt- och landskapsekologi.

Hennes jobb går bland annat ut på att hjälpa folk på landsbygden att leva med den rovdjurs­politik som är beslutad av riksdagen, en inte alltid så okomplicerad uppgift.

–Vi kan ibland få klä skott för sådant vi inte kan råda över. Men folk är sällan otrevliga. Är de förbannade finns ofta ganska goda skäl att vara det. De känner sig inte sedda och förstådda.

Trots den ibland hätska tonen mellan olika intressegrupper och trots rapporter om hot och sabotage riktade mot olika myndigheters tjänstemän har hon haft ytterst få otrevliga möten med människor. Hon kan nästan alltid föra en dialog och hon förstår ofta varför folk är upprörda.

Har det något att göra med att du är kvinna?

–Nja, jag tror att det mer har att göra med att jag är lantbrukare, fårägare och jägare. Jag har en förankring i glesbygden. Sen är det klart, om vi ska tala manligt och kvinnligt, jag blir nog inte lika provocerad som en del män.

Själv är hon varken vargkramare eller varghatare. Hon tror att det ska gå att balansera livskraftiga stammar av rovdjur med landsbygdsbefolkningens intressen.

–Jag tycker att det finns utrymme för rovdjur i Sverige. Sedan har jag inga åsikter om hur många det ska vara, men det behöver inte vara särskilt stora populationer.

Hennes intryck av stämningen ute i landet är att de flesta gärna skulle slippa ha varg i skogen, men att de trots allt kan leva med situationen, att vargen inte är deras största bekymmer.

Inga Ängsteg anstränger sig för att bemöta den ilska och rädsla som blottläggs när varg och björn siktas i skogen. Det kan vara svårt när rovdjuren inte håller sig på avstånd, såsom förväntat. Nyligen sköt länsstyrelsens jägare en ungvarg i Gusselby bara ett par mil från Grimsö. Vargen hade smugit runt husen och även ­attackerat hundar. I Orsatrakten blev en skogsarbetare förra veckan skadad av en yrvaken björn. Så det är inte konstigt att Inga Ängsteg ofta får frågor om rovdjurens farlighet.

–Jag menar att vargen i Sverige och under de förutsättningar vi har är fullständigt ofarlig för människor. Finns det någon fara med vargar är det sådana som blivit habituerade, alltså vana att vara nära människor. Det absolut viktigaste för förvaltningen i dag är att de vargar vi har ska ha respekt för människor.

Har du förståelse för att somliga är oroliga för sin personliga säkerhet på grund av varg?

–Nja, knappt. Jag tycker att vi har så stor kunskap om de här arterna. Anledningen till att folk är oroliga är att det förekommer vargangrepp på människor i olika delar av världen, men under helt andra förutsättningar.

Hon anser att vi är tillräckligt upplysta i det här landet att se skillnaden i förhållande till Indien, Pakistan och Bangladesh, där vargarna lever väldigt nära människor och det är verklig brist på föda för vargarna. Även om älgstammen har krympt kraftigt på flera ställen så finns det älg så det räcker för vargarna, även om det inte finns några kvar till jägaren.

–Om man nu ska tala om någon som helst farlighet kan man kanske tycka att björnen kan vara farligare än varg.

Hon har haft diskussioner med sin egen mor om faran med varg. När mamma på besök hos sin dotter hittade vargspillning på sin promenadväg vägrade hon att ta den turen i fortsättningen, utan valde andra stigar.

–Å andra sidan ska man inte förlöjliga den här rädslan, utan ta den på allvar. Jag tror att det är viktigt att vara noga med informationen och tydligheten. Och vara noga med att se till att vargar är rädda för folk.

Rovdjur som är tillvanda med att hitta mat nära människor bör skjutas, anser hon.

Vi sitter i herrgårdens gamla stall där utställningen Naturligtvis är inrymd. Uppstoppade bytesdjur, som älg och rådjur, samsas med sina skarptandade fiender. På en sten i papier-maché vilar en uppstoppad varg och på en trädgren i hörnet står ett lodjur. Rovdjuren tar samma byten som jägarna.

–I sådana här bygder är jakten väldigt, väldigt viktig. Det tror jag kanske är svårt att förstå om man kommer från stan. Men för dem som utövar jakt är det något mer än en vanlig fritidssysselsättning. Det kan vara en orsak till att många är så förbaskade över att ha fått de här vargarna på halsen, för det blir inte roligt att jaga.

Hennes egna får har sedan några år sällskap med en boskapshund, en italiensk maremma. Det är en stor och respektingivande hund med ett grovt skall. Sedan valpstadiet är den integrerad i fårflocken och betraktar sig själv som ett får, även om den äter annan mat. Den lever dygnet runt med sina ulliga kompisar och skrämmer närgångna vargar på flykten med sin storlek och orädda attityd. Hittills har hennes närvaro hållit hungriga ulvar och alla andra rovdjur på avstånd och Inga Ängsteg tvekar inte att rekommendera metoden till andra.

En fråga som blockerar dialogen mellan folk på landet och myndigheter är föreställningen om att våra mellansvenska vargar i hemlighet är inplanterade i Värmland på 70-talet. Misstankar riktas mot Naturvårdsverket och hittills har alla bedyranden om motsatsen fallit till marken. Inga Ängsteg har hört många historier om påstått inplanterade vargar och låter lite uppgiven när frågan kommer på tal.

–Det går aldrig att bevisa att vargarna inte är inplanterade. Det är precis samma vargar här som i Ryssland. Att det inte är svenska djurparksvargar vet vi genom dna-prov.

Det finns gott om exempel på vargar som gått långa sträckor, vilket stöder hypotesen att de värmländska vargarna har kommit dit på egna ben. En varg märktes för några år sedan i södra Norge och sköts sedan av en finländsk renskötare på gränsen till Ryssland.

Inga Ängsteg är mycket medveten om förtroendeklyftan mellan folk på landsbygden och somliga myndigheter, främst länsstyrelser, som sköter rovdjursförvaltningen i länen, och naturvårdsverket, som har det övergripande ansvaret. När vargen har blivit ett verkligt bekymmer behöver de berörda känna stöd av myndigheter och lagstiftning. När man ringer till länsstyrelsen och har problem ska man mötas av en vilja att lösa problemet gemensamt, inte av frågor om man har stängt in djuren ordentligt, anser hon.

–I vissa stycken kräver det kanske lite omsättning på personal. Det krävs ju att det är kloka människor på myndigheterna. För att förvalta varg behövs inte en massa biologisk kunskap på myndighetsnivå, det kan forskarna bistå med. Det behövs kunskap om människor och de näringar som berörs av vargen.

Idag sitter nästan uteslutande biologer på de här posterna och det behöver inte vara fel, enligt Inga Ängsteg, det finns massor med kloka tjänstemän som är biologer.

– Men ibland är det fel folk på fel tjänst och det gynnar inte rovdjursförvaltningen. De ser som sin största uppgift att värna vargen och inser kanske inte att det är alla de människor som har varg omkring sig dagligen som i varje fall ska tycka att det är någorlunda okej. Det är en utopi att tro att lantbrukare och jägare ska utbrista: Oh! vad glad jag är att vi fått varg här i skogen.