För två veckor sedan gjorde jag och några andra skridskoentusiaster en tur på sjön Trehörningen cirka fyra mil norr om Arvika. Strålande solsken, hård och fin is och efter någon mils åkning tog vi en paus på en liten ö. När vi var i färd med att fortsätta skrek min hustru ”en varg”. Cirka 300 meter från oss travade en ensam varg över isen. Den stannade till när den hörde oss, men fortsatte upp på land. Efter en liten stund dök den upp på nytt i en vik. Vargen följde strandkanten tills den fick vind av oss och verkade då bli osäker och drog sig på nytt in i skogen.

Vi fortsatte vår skridskotur, men kom åter mot platsen för vargmötet. Vargen var då synlig på nytt. Den var ute på isen och spårade våra spår, eller sannolikt min hunds spår. När den upptäckte oss vände den och sprang galopperande åter mot den vik där vi sett den tidigare. Den släppte oss på cirka 200 meters avstånd innan den försvann ur sikte i skogen.

Vid det laget började jag tycka att den varit lite för nyfiken. Ingen tvekan om att den hade känt, sett och hört oss, men inte blivit särskilt oroad utan bara dragit sig undan när vi åkte mot den. Efter några kilometers ytterligare åkning var det dags för lunch. När vi stannade på isen tittade en av deltagarna bakåt och upptäckte vargen på nytt. Långt bort i fjärran kunde vi se den som en liten gulgrå prick. Vi fortsatte en bit till och stannade i lä bakom en udde.

Det var dock uppenbart att vi förr eller senare skulle få sällskap eftersom vargen kom efter oss i våra eller i vart fall i min hunds spår. Tillsammans med en annan deltagare intog jag ”vargvakt” i strandkanten medan de andra började luncha. Ingen tvekan, vargen kom i trav rakt emot oss på isen, avståndet minskade snabbt. Insikten att den skulle kunna komma mycket nära och allt för nära blev uppenbar.

När vargen var cirka 200 meter bort avvek min vargvaktande kompis med språng. Själv reste jag mig upp och när jag upplevde att jag såg ögonen på vargen skrek jag högt åt den. Den tvärstannade och sprang upp i skogen. Vargen gav sig dock inte. Efter några minuter kom den fram på andra sidan av oss. Plötsligt stod den i strandkanten inte mer än 50 meter från oss. Efter våra gemensamma skrik drog den sig in skogen. Det såg ut som den försökte göra en ny kringgående rörelse, vilket jag uppfattade som att den kanske ville komma åt min vorsteh-hund. Den gav dock upp och vi såg den på nytt en bit bort i strandkanten, där den i strandskogen ägnade sig åt att bland annat jaga upp en tjäderhöna. Den följde sedan strandkanten till dess den var försvunnen i fjärran.

En sällsam och fantastisk upplevelse, men med mycket blandade känslor. Rädd? Självklart för min hunds del. För egen del inte i början och med tanke på att vi var närmare tio personer. Dessutom var vi försedda med ispikar, som kan jämföras med spjut. När den var som närmast måste jag dock medge att paniken inte var avlägsen och att alla förvarsmekanismer var aktiverade. Det gällde nog alla i gruppen, utom hunden som aldrig visade någon reaktion.

Jag tror också att vi alla oavsett tidigare inställning till varg fick en ändrad eller mer nyanserad uppfattning. Ingen av oss hade, med undantag för färska spår, sett en varg tidigare. Detta var något helt nytt och mycket överraskande. Det visar att vargen kan, om än sällan, vara mycket närgången. Saken har rapporterats till en av länsstyrelsens vargspårare som också sagt att det är en ovanlig händelse och troligen en ung oerfaren varg. Det är möjligt att det var det, men jag måste säga att det var ett stort kraftfullt djur, sannolikt handjur, längre och högre än de flesta stora hundar. Jag hade inte velat möta den ensam.

Särskilt oroande var ju vargens benägenhet, förutom förföljandet i cirka en timme, att dessutom göra kringgående rörelser och dyka upp på nytt, helt plötsligt och så nära. Vad hade hänt om det bara varit jag och min hund och vad händer om ett barn är ute med familjens pudel och möter en så närgången varg?

Till sist: vi som lever i områden med varg får utifrån våra erfarenheter självklart en helt annan uppfattning om vargen än människor som inte gör det. Att rädsla och påverkad trygghet är en del av vargfrågan har jag dock inte själv känt förut, men inser nu att det inte är en självklarhet att vara helt lugn med en varg strykande runt husknuten. Jag tycker alltså att man faktiskt bör förstå människor i vargområden som förutom för sina hundar och husdjur upplever oro även för egen del eller för sina barns. Det är trots allt ett stort rovdjur som kan uppträda väl närgånget och kanske särskilt när vi har något husdjur i vår omedelbara närhet.

Mats Hellman, Arvika

Läs fler läsarberättelser via länkarna till höger!