Det är möjligt att ett långt uniformerat liv i flygvapnet och i SAS påverkat min syn på kläder.

Man kan också köpa en bit Josef Frank gardintyg och låta sy upp en väst.

Björn Petersson

Jag erinrar mig en viss visad förvåning hos kamraterna i en gubbklubb jag då var medlem i, när jag i denna samling av mörkkostymklädda män uppträdde i en Chester Barrie-blazer som jag just inhandlat i London. Det var år 1971 som jag hos Austin Reed förvärvade detta mästerverk i lammull och knappar i äkta horn och som hade satts ned från 69 pund till 39. Försäljaren betonade att detta var så nära skräddarsytt som man kunde komma. I en medskickad broschyr kunde man läsa att en ”top grade presser” kunde klara av slutpressningen av en jacket på två och en halv timme!

I dagens läge är det påfallande att man är synnerligen rädd att saluföra kavajer som det allra minsta avviker från det strängt normala i färg eller mönster.

Följaktligen köpte jag via nätet ett tartanmönstrat helylletyg från en skotsk firma och fick det uppsytt i Thailand.

Jag fick en häftig kavaj för 1500 kronor. Men det är inte helt lätt att hitta en bra slips... .

Stig Siljedahl

– – –

Jag arbetar som barnmorska på ett stort sjukhus. När jag jobbar har jag de kläder som vi måste ha, en vit bussarong och vita byxor. Det är helt ok, men ack så tråkigt. Dessutom är byxorna för korta och slutar vid fotknölarna. För att pigga upp min arbetsoutfit har jag valt att bära ett par knallröda lackträskor (lätta att hålla rena) och grön/vitrandiga stödstrumpor, byxorna har jag vikt upp ett par varv så strumporna syns. Det är nästan som att ha en liten hund, det öppnar upp, jag blir tilltalad överallt, i hissen, på pressbyrån, i korridorerna och så vidare, och bara positiva kommentarer. Jag tror det beror på att människor ofta känner sig rädda och osäkra i sjukhusmiljö och när någon sticker ut med lite färg så visar det att det inte är så sterilt och farligt. Vi visar mer än vi tror med våra kläder.

Bibbi Wedin

– – –

Sedan flera år tillbaka har de flesta människor klätt sig i svarta kläder, såväl kvinnor som män, såväl unga som gamla, ja, även barn. Vad kan det vara i vårt samhälle som gör att alla vill klä sig i svart? Man möter en stor grupp av människor som inte är på väg till begravning, men ändå bär svart till nästan hundra procent. Man ser en hel familj på promenad, där även de minsta barnen är svartklädda från topp till tå. Det måste vara symptom på något - en pessimism, något destruktivt - eller hur kommer detta sig?

Att ett litet barn självmant skulle välja en svart overall eller jacka och därtill en svart mössa och halsduk har jag svårt att tro. Inte utan påverkan, inte om det finns en valmöjlighet.

Av naturen tycker barn av båda könen om ljusa, glada färger. Från min yrkestid som teckningslärare minns jag tillfällen då barn eller tonåringar målade över sin nästan färdiga teckning eller målning med svart färg. Det kunde hända när de tyckte sig ha misslyckats med bilden, när de var arga, missmodiga, besvikna...

Svart är ingen färg, det är avsaknad av färg. Under min utbildning på Konstfack betraktades svart och vitt som mörker respektive ljus, inte som kulörer.

I språket används ordet svart i negativ betydelse: svartkonst, svartsjuka, jobba svart, svartmåla, svartlista, en svart katt över vägen och så vidare. Svart betecknar ofta falskhet, ondska, rädsla och vidskepelse.

Många kvinnor känner sig smärtare i svart. Men få tänker på att kontrasten mot ansiktet blir väldigt stark. En ung, fräsch hy framhävs genom kontrasten, men i gengäld syns, tyvärr, minsta rynka eller kvissla tydligare.

Det går åt mycket kemikalier, betning och fixeringsmedel till att framställa mörka kulörer. Dessutom måste man överfärga, alltså mätta tygerna med den mörka färgen för att de ska förbli mörka efter tvätt. Mycket av denna överfärgning hamnar i avloppet när plaggen tvättas.

Problemet har uppmärksammats i fråga om blåfärgningen av jeans där kemikalieutsläppen är stora. Men det är inte heller särskilt miljövänligt att färga tyger och andra material svarta. Åtgången och följaktligen även utsläppen av kemikalier är mycket stor vid infärgning till svart, något som borde tas upp av miljörörelsen.

Birgitta M Stålhammar

– – –

Det fanns en tid då jag försökte gå med i en ”klubb” som samlade män i knallröda strumpor. När jag pläderade för att använda olika strumpor, som båtar med grönt om styrbord och rött om babord, fick jag inte vara med. Det var väl då för 30-35 år sedan som jag började använda färgrika barnklockor istället för de allt större skrytklockorna ”som tål djup ner till sexhundra meter”. Så sent som förra året var det en gammal kompis, numera överläkare i Stockholm, som med en lätt föraktfull blick på min himmelsblå Flik-flak sa: ”När ska du sluta med det där?”

Tja, jag har en ärggrön klocka också, och en röd, och en mörkblå. Men jag har bara en slips, en från Hawaii med gula palmer. Slipsnissarna som i brist på inre soliditet gärna biter sig fast i yttre konventioner tycker jag nog mest synd om. Tråkigt är att alltfler affärskvinnor släpper den självständiga ”feminina” stilen, knallrött och galet och i en fräck hatt, och istället uppträder i strikt, ”affärsmässigt” grått – och urtrist manligt trots en snäv kjol.

Björn Holm

– – –

Man kan också titta in på Svenskt Tenn i Stockholm, köpa en bit Josef Frank gardintyg och låta sy upp en väst hos den skicklige turkiske skräddaren i kvarteret bredvid.

Björn Petersson

– – –

Att modet alltid säger något om bäraren av klädedräkten, har jag väl vetat länge: ”Hur vill jag framträda?” Men den insikten har fördjupats genom SvD:s serie. Själv tycker jag naturligtvis ofta att kläder, som jag ser människor bära på gator, tåg eller bussar är tilltalande, och då är det roligt att kunna konstatera det. Om jag finner kläderna eller frisyrerna konstiga har jag stor tolerans; det bekymrar mig inte särskilt.

Men det finns ett undantag, de medvetet trasiga byxorna. Att de används när man mekar eller håller på i trädgården är helt OK. Men att man, som jag läst, köper trasiga byxor för stora pengar, då reagerar jag skarpt. Jag är tillräckligt gammal för att minnas Fattigsverige, då mödrar inte ville släppa iväg barnen till skolan för att deras kläder var trasiga. Häromdagen såg jag en söt flicka, säkert välbärgad, med elegant jacka. Men hennes byxor var mycket trasiga. Vad ville hon säga med det?

Torgny Nevéus

– – –

Jag älskar att sticka ut men jag gör det i en kombination med något plagg/smycke och min egen utstrålning/energi. Det jag har på mig får gärna vara ett understatement snarare än ett utropstecken, det ska bara märkas att det sticker ut ihop med min personlighet. Jag brukar tänka när jag går på ett möte, eller liknande, att ingen ska gå härifrån opåverkad av min närvaro. Det betyder inte att jag är högljudd eller måste ta stor fysisk plats. Fokus lägger jag på min personlighet, är retorisk och tydlig i mina åsikter och hur jag uttrycker dem. Först då ska min klädsel märkas. Knepigt? Inte alls! Klär mig alltid personligt och välskräddat.

Det är inte ok att sticka ut om man riskerar att stjäla showen, till exempel på någon annans högtidsdag eller på bröllop. Då ska man ge plats åt huvudpersonen.

Kajsa

– – –

Mode för mig är lite flärd och variation. Variation är det verkligen inte nu för tiden. När jag sitter i tunnelbanan på väg till jobbet så har nio av tio svart jacka/kappa. Och när man ser unga damer gå förbi har alla, nästan, svarta skor eller svarta stövlar, svarta leggings och en svart snäv kjol som täcker halva stjärten plus en svart jacka. Ganska enformigt och tråkigt.

Kalle Norheden

– – –

Jag kan inte låta bli att påtala det här problemet. Att besöka galleriorna är som pest och kolera. Överallt samma utbud och trängsel i jakt på kläder. Billiga finns, ofta bomull i dålig kvalitet. Bomull är ju en lyxvara. Själv köpte jag tidigare ofta lakansväv som jag färgade in i badkaret och sen sydde jag mina egna klänningar, gick för några år sen på fest i lång klänning i rött gardintyg som jag själv hade sytt. Tyget kostade 150 kronor. Jag fick också några beställningar. Sen blev det sämre kvalitet på lakansväven. Jag skulle vilja fortsätta idag, men tid och ork räcker inte.

Jag har ofta mött kvinnor i min ålder som dras med det här problemet. Vid besök i småstäder har jag mycket lättare att finna det jag söker. Där finns de små butikerna och man behöver inte gå kilometer för att hitta dem.

Birgitta

– – –

För mig är mode en väldigt stor del av mitt liv då jag både 
 studerar och jobbar med kläder och mode och det är självklart väldigt viktigt 
för mig. Men när det kommer till min personliga stil, och vad jag klär mig i, så är
 det viktigast att jag själv trivs i plaggen och att de passar just min stil.
 Jag skulle aldrig klä mig i något enbart för att det är trendigt, men däremot
 inspireras jag väldigt mycket av de rådande trenderna och anpassar dem efter
 min egen smak. Mode är ett otroligt redskap för att kunna uttrycka sin
 personlighet för omvärlden.

Siri Beckman

– – –

Om man idag, i Sveriges huvudstad, frågar efter en kjol av lite längre modell än den som knappt täcker rumpan, får man följande svar: 1) kjolar är inget stort nu, 2) det ska komma längre kjolar i höst.

Söker man efter färgen brun, är svaret : den färgen är inte aktuell nu men vi har några i svart och marin. Varför det? Om jag och flera med mig passar i brunt året om så borde utbudet inte vara lika med noll!

Maggan, 178 cm, 73

– – –

Är det viktigt med mode? Jaa! Som inspiration till den egna fantasin! Hur skall det kännas när man klär sig? Det skall kännas: ”Här kommer jag! Jag är jag och ingen annan.”

Maire Rähn

– – –

Om man vill, vågar, eller törs sticka ut med sin klädsel beror på hur bra man är på att läsa av förändringar i gemenskapen och i det sociala livet i stort och därigenom det aktuella modet.

Mode är ett tecken på samhälliga förändringar som speglar sig i vår klädsel. Om man känner till de normer vi har för vår klädsel så kan man bryta mot dessa normer och på så sätt - sticka ut.

Vilka möjligheter finns det då för unga män och kvinnor att sticka ut med sin klädsel och påverka modet? Vid en första anblick så är det märkligt nog de unga kvinnorna som har svårast att sticka ut med hjälp av i sin klädsel och fortfarande vara accepterade. En kvinna kan låna sin killes kläder, färga håret lila och går omkring i en udda design, utan att någon ens lägger märke till henne. Men en man i en rosa kavaj som läser upp nyheterna i tv kan vara på gränsen av vad som accepteras,

Det verkar som att kvinnor måste gå extremt långt för att sticka ut i modet. Ett exempel är artisten Britney Spears som valde att gå ut och shoppa i bara strumpbyxor. Detta uppmärksammades i alla medier och man ansåg att hon hade gått för långt.

Att kvinnor tänjer på modets gränser har en historisk bakgrund. Émile Zolas roman ”The Ladies Paradise” är baserad på hur Aristide Boucicaut utvecklade varuhuset Le Bon Marché, som i boken har fått det fiktiva namnet The Ladies Paradise.

Boken beskriver starten på hur det kvinnliga modet utvecklades i modern tid. Romanen utspelar sig i det moderna Europa som på 1850-talet kontrollerades av männen, där kvinnan inte hade någon rösträtt, rätt till arbete, eller rätt till egen lön.

Varuhuset blev en tillflyktsort och en fri miljö där kvinnorna kunde utveckla sin egen norm, gemenskap, smak och kultur och framför allt var de oberoende av mannen. Här skapades för första gången det vi i modern tid kallar för det kvinnliga modet.

Ungefär 60 år senare etablerade Coco Chanel sitt modehus med en affärsidé ”Kläder för hennes skull”, vars syfte var att ge kvinnan självständighet genom en särskild design. Genom detta kunde kvinnor fungera i fler sociala miljöer än som tidigare - att bara vara något utställningsföremål. En föregångare för detta var skådespelerskan Marlene Dietrich som på 1930 talet klädde sig i byxor.

På 1960-talet gjorde modedesigner Yves Saint Laurent en kraftfull markering för kvinnans frihet och makt. Han förknippas med enkla klassiska plagg som byxdressen, skepparkavajen, den A-formade klänningen och smokingen.

Hans kläder kom att återspegla kvinnans förändrade roll i samhället; hennes självförtroende, rätt till egen sexualitet och plats på arbetsmarknaden. Han skapade och omdefinierade typiska mannliga plagg såsom smoking och kavaj till kvinnlig design.

Det är därför som normen idag gör det möjligt för kvinnor att ”stjäla” grabbarnas kläder och inte tvärt om. Men tiderna förändras.

Ett exempel:

Ett växande antal män, allt från byggnadsarbetare till idrottsmän och affärsmän, har hittat en passion för strumpbyxor och bär strumporna för stöd, komfort och av estetiska skäl. Nu finns det strumpbyxor tillverkade speciellt för män. Men man pratar inte om detta ännu.

Visst kan killar ha strumpbyxor eller strumpbyxliknande plagg, men bara i samband med någon macholik fysisk övning, som till exempel tävlingscykling. Och då med exakt samma argument som kvinnor förde fram på 30-talet för att försvara behovet av att använda långbyxor när de utövade sporter, mestadels cykling. Alltså det är den praktiska nyttan med plagget som åsyftas och accepteras.

Det är intressant att notera att modedesignern Jean Paul Gaultier i 53 år har försökt att introducera plagget kjol för män utan resultat.

Ett av skälen till att kjolen inte har fått något genombrott är att det inte finns det väsentliga huvudargumentet för att använda kjol, det vill säga den praktiska nyttan som är själva inkörsporten till att använda det motsatta könets plagg.

Marlene Dietrich klädde sig i manskläder på 30-talet och frågan är då varför män idag är så mycket ängsligare för att bryta normen än vad kvinnorna var för ca 70 år sedan? När de har samma möjlighet idag varför vågar de inte sticka ut?

Håkan Preiholt

Docent i företagsekonomi och forskar inom mode på Stockholms Universitet