Per Jonebrink kommenterar sina vardagsbilder Kanelbulle. Det händer att det bakas. Kanelbullar är bland det godaste jag vet. Mums! Jag byter till sommardäck. Skräp i Tegnerlunden. I somras fylldes parkerna i stan av skräp. Det var som att befinna sig på en soptipp. Jag ville dokumentera hur det kunde se ut och hade även tankar på att skicka bilderna till stans politiker.
Det började med att han köpte en digitalkamera 1999. Som de flesta nyblivna ägare av digitalkamera knäppte Per Jonebrink ganska ivrigt, men gjorde inte så mycket med bilderna. Men så kom han till en viktig insikt.
– Jag konstaterade att jag inte kommer ihåg så mycket av vad jag gör i vardagen. Fest och stora händelser kommer man ihåg, men inte vardagen.
– Då började jag fundera kring mina prioriteringar, om jag gör rätt saker i livet. Det var inte så att jag hade ett akut behov av att göra en förändring, eller att mitt liv var särskilt problematiskt. Men jag hade kommit upp i en ålder då man börjar fundera över sådana saker.
Han beslöt att ta en eller flera bilder dagligen under ett år. Och det behövde inte vara några märkvärdiga bilder. Det kunde vara middagsmaten eller vyn från lägenhetsfönstret, likväl som högtider och fest. När året hade gått gjorde han ett bildspel av det hela.
Och vad kom du fram till efter att ha tittat igenom bildspelet?
– Jag blev lite besviken, säger han med ett skratt. Det var inga större fel på mitt liv. Möjligen att jag blev medveten om betydelsen av att fokusera på rätt saker. Så lite har det väl förändrat mig.
Den egentliga startpunkten för bilddagboken i sin nuvarande form var samma dag som Astrid Lindgren avled, 28 januari 2002, minns han.
– Jag blev väldigt tagen av hennes död, eftersom hon bodde inte så långt härifrån och jag hade sett henne ute på sta'n. Då gick jag och köpte en ny digitalkamera och började göra det här mer på allvar.
Bland annat följde han den nationella sorgen efter Astrid Lindgrens död, han tog bilder på blommorna utanför hennes port på Dalagatan i Stockholm och dokumenterade begravningsprocessionen.
Han övergick också till att kombinera text och bild i datorn till veckovisa bilddagböcker. Men så småningom växte hobbyn honom över huvudet.
– Det åt upp nästan all min tid. Det blev som en drog. Det kunde bli 60 bilder om dagen i stället för en eller två, som jag hade tänkt.
Per Jonebrink jobbar som grafisk formgivare och är van att hantera bilder. För det här privata projektet har han inga högre formmässiga ambitioner, men han kan inte låta bli att färgkorrigera bilderna och kanske åtgärda röda ögon samt spara ned bilderna i en lägre upplösning så att de inte tar för stort utrymme på hårddisken.
Som mest var han uppe i cirka 5 000 bilder på ett år och att behandla alla dessa tog för mycket tid. Han drog i bromsen och lyckades begränsa omfattningen.
Fast det tar ju sin tid ändå, han uppskattar att han lägger ned tio timmar i veckan på hobbyn.
– Men i stället för att slötitta på tv sitter jag grejar med det här. Det är roligare.
Varför lägger han ned så mycket tid på sitt projekt? Visserligen har han inga egna barn, men han har syskonbarn och han har själv undrat över sina äldre släktingars liv.
– Jag har gamla fotalbum, bland annat min mormors, med jätteintressanta bilder från början av 1900-talet, men jag har ingen kunskap om vilka miljöerna eller personerna är.
Framförallt är han nyfiken på sin farfar, som flyttade från Blekinge till Dalarna. Eftersom Per Jonebrink ofta är i Blekinge på somrarna skulle han gärna vilja veta lite mer om sin farfar, men han vet inte ens varifrån i Blekinge farfar kom.
Men han hyser hopp om att få vetskap. Nästa år ska alla kyrkböcker finnas tillgängliga på internet och då ska han göra lite släktforskning.
Per Jonebrinks yngre släktingar ska emellertid inte behöva sväva i ovisshet om vad han har gjort under sitt liv. Det är för dessa som han lägger ned så mycket tid på att dokumentera sin vardag. Själv har han också utbyte av att sitta och botanisera i sitt digitala fotoalbum.
Däremot har han inte tänkt så mycket på sitt eventuella bidrag till framtida forskning i etnologi eller historia. Men han välkomnar alla som efter hans död vill studera materialet. Han gör sitt för att det ska vara enkelt.
– Vad bra de kommer att ha det som någon gång i framtiden ska söka kunskap om mina bilder eftersom de har de kommenterande texterna, säger Per Jonebrink.
Men han är fullt medveten om att digitala bilder inte är beständiga. Mjukvarufel, hårdvarufel och datavirus är ständiga hot.
Faktum är att han för något år sedan råkade ut för en kombination av hård- och mjukvarufel som äventyrade hans samling, trots att han gjort backup på en extern hårddisk. Han lyckades rädda sina bilder, men det var med hjärtat i halsgropen.
Så nu sparar han bilderna i datorn och i två externa hårddiskar. Han bränner dessutom regelbundet ner filerna på dvd-skivor
i dubbel uppsättning, varav den ena förvaras i bankfack.
Men även dvd-skivor har begränsad livslängd. Per Jonebrink räknar med att spara om bilderna ungefär vart tionde år och föra över dem till det lagringsmedium som gäller då.
Även om informationen på dvd-skivorna skulle överleva längre än tio år talar mycket för att framtidens elektronik inte klarar av dvd-formatet. Tänk bara på alla videoband som snart inte kan spelas därför att vhs-spelarna försvinner.
Trots att vi fotograferar och filmar som aldrig förr är det nog få som likt Per Jonebrink ser till att våra förevigade ögonblick verkligen får evigt liv, eller åtminstone något utsträckt livslängd.
Per Jonebrink ser gärna att fler följer hans exempel. Det behöver inte vara så avancerat, man kan exempelvis spara både bild och text i Word, som finns i de flesta datorer.
