Vuxna människor som är så mörkrädda att det övergått till en fobi. Finns det? Jodå, försäkrar Anna Karlstedt, legitimerad psykolog och terapeut med inriktning på kognitiv beteendeterapi, KBT.

I sin verksamhet har hon behandlat flera vuxna med mörkerfobi. För dem har rädslan blivit något som begränsar deras liv. De kan vara helt låsta vid att arrangera hemmet på ett visst sätt. Det kan handla om att ha så många lampor som möjligt tända, eller att de ska vara släckta så att ingen ska veta att man är hemma, att bädda in sig på ett särskilt sätt när man ska sova och kanske ha en kniv inom räckhåll.

– Överraskande många är rädda när de är hemma, inte bara när de rör sig utomhus, berättar hon.

Själv blev Anna Karlstedt lite nojig när hon och familjen flyttade till hus. Handfatet fanns rakt innanför badrumsdörren och hon fick konstiga idéer om att hon när hon tvättat ansiktet och tittade i spegeln skulle upptäcka någon i dörren. En klassisk skräckfilmskliché.

KBT är en metod som visat sig vara mycket effektiv mot specifika fobier, som orimlig rädsla för exempelvis ormar och spindlar. Och mörker.

Anna Karlstedt har enbart träffat kvinnor som har mörkerfobi, men tror att även män har sådana problem.

– Den allmänna uppfattningen är väl att män som är mörkrädda skäms mer än kvinnor. Det är lite mer okej för kvinnor att vara rädda för mörker.

Hon tror också att skräckfilmer och annan fiktion har sin betydelse. Vi matas med bilder av kvinnor som gallskrikande offer och män som antingen förövare eller försvarare. Statistiskt är det ju trots allt farligare för en man att gå ensam hem från krogen en natt än för en kvinna, konstaterar hon.

Bland de kvinnor hon har mött har en varit livrädd för mörker sedan barndomen. Hos de övriga har fobin uppträtt i tonåren, när man börjar bli mer medveten om farorna i omvärlden.

Det är heller inte ovanligt att mörkrädslan blir ett problem i samband med en förändring i ­livet, exempelvis att man flyttar från lägenhet till hus eller att ens partner börjar resa mycket i jobbet.

Vilka psykologiska mekanismer arbetar i oss när vi utvecklar en fobi, vare sig det gäller mörker eller spindlar? Inom kognitiv beteendeterapi tror man inte så mycket på drömmar och undertryckta barndomserfarenheter enligt Freud. Evangelium enligt KBT är att fobierna har sin bakgrund i en kombination av inlärning och evolution.

Inlärningen är ofta förlagd till barndomen, exempelvis: barnet upptäcker en orm i gräset, mamma skriker och visar rädsla, barnet lär sig att vara rädd för ormar.

Evolutionen anses spela en roll därför att människan i biologisk mening är skapt för ett sten­åldersliv då farorna var andra än dem vi möter i dag. Anna Karlstedt framhåller att det är mycket vanligare med fobier för bland annat spindlar, ormar och höga höjder, det vill säga högst påtagliga faror på stenåldern, än för exempelvis bilar, som är betydligt farligare för nutidsmänniskan.

När Anna Karlstedt tar emot människor med fobier kartlägger hon och klienten tillsammans noggrant och konkret vilka situationer som är skrämmande. De upprättar en så kallad ångest­hierarki, det vill säga att klienten får gradera hur otäcka olika situationer är på en skala från noll till hundra. Att vara ensam hemma när det är mörkt är kanske 40 och att gå ensam hem från tunnel­banan kanske 60, och så vidare.

Nästa steg är att närma sig det skrämmande i små steg och med trygg uppbackning. Exponering kallar KBT-terapeuterna det.

Det kan börja med exponeringar i fantasin, att man alltså tänker sig dessa situationer. Sedan exponerar man sig för dem i verkligheten, långsamt, stegvis, upprepat och mycket kontrollerat.

Klienten kan också få träna avslappnings- och distraktionstekniker för att inte låta rädslan ta överhanden. Coping kallas det på KBT-engelska.

– Men att utsätta sig för situationerna är det mest effektiva, hävdar Anna Karlstedt.

–Innan jag började jobba med kognitiv beteendeterapi men ändå hört talas om exponering hade jag inte fattat vilken kraft det har. Det fungerar så himla bra på så många rädslor.

Så gott som alla barn är mörkrädda periodvis. Föräldrar som vill hjälpa sina barn och kanske bädda för en fobifri vuxentillvaro kan använda sig av KBT-metoder, enligt Anna Karlstedt.

–Först måste man bekräfta barnets rädsla och inte säga något i stil med ”Men, vad fånig du är, det är klart att det inte finns några monster under sängen”. Istället bör man försöka med ”Jag förstår att det är jobbigt och jag kan se att du är rädd”. Det vill säga bekräfta rädslan utan att för den skull gå med på att det gömmer sig monster under sängen.

Sedan kan man hjälpa barnet att långsamt börja närma sig rädslan. Om inte barnets rädsla är för stark råder hon föräldrar att hjälpa barnet att stå ut med den. Det kan ske genom att man frågar hur det känns just nu, be barnet beskriva rädslan och kanske, för att tydliggöra, gradera den på en skala, successivt dra ned på antalet tända lampor, låta barnet i sällskap med mamma eller pappa titta under sängen utan att tända lampan. Nästa steg kan vara att barnet tittar själv och till sist inte tittar alls.

Hur ser prognosen ut för människor med mörkerfobi?

Som för de flesta specifika ­fobier, vare sig det handlar om ormar, spindlar eller mörker, ser den bra ut. Förutsatt att klienten är motiverad och fullföljer programmet kan det räcka med några få besök hos terapeuten för att fobin ska övervinnas eller i vart fall bli hanterbar. Men ingen kan förvänta sig mirakel. Även den som kommer tillrätta med sin mörkerfobi efter tio terapitimmar får nog räkna med att bearbeta den kontinuerligt. Ett exempel kan vara en person som bearbetat sin spindelfobi och under vinterhalvåret inte stött på så många spindlar. När sedan våren kommer och man ger sig ut för att jobba i trädgården, kan det till en början kräva viss självövervinnelse.

Så den som är mörkrädd ska inte misströsta, tycker Anna Karlstedt. Det går att hantera.

Men visst finns det saker i en behandling som kan göra det svårt. Då kan det till exempel handla om att klienten har haft stora så kallade sjukdomsvinster av sin fobi. En kvinna med agorafobi, torgskräck, hade inrättat sitt liv efter detta. Hon hade färdtjänst vart hon än åkte och hennes döttrar var ständigt närvarande och pysslade om henne.

– Då är det ett ganska stort steg att ta. För när man blir av med ­fobin kan man också bli av med några bra saker. Det är jätteviktigt att få med i analysen och prata om före behandlingen.

Andra saker som försvårar en behandling är om en person samtidigt har andra psykiatriska svårigheter, eller om klienten befinner sig i en utsatt situation på olika sätt. Då kan man behöva analysera vad som är viktigast att börja jobba med, för att öka chanserna att lyckas med terapin.

PÅ MÅNDAG: Gensvar - läsarna om mörkrets nyanser.