Abdullahi Baashi och Ahmed Hassan kommer båda ursprungligen från Somalia och bor i dag i Göteborg.
De flydde helvetet. Och kom till … nja, knappast himmelriket. Det är visserligen fred här i Sverige och bara känslan av att slippa den ständiga oron för att döden skulle slå till genom en granatattack var obeskrivbar.
Men ett annat … nej, krig är för starkt, men i alla fall konflikt, kom att utspela sig i det nya landet. En konflikt mellan värderingar, mellan två sätt att se på tillvaron, på hur livet ska levas och utformas.
Abdullahi Baashi Abdulle, 21, och Ahmed Hassan, 26, är båda födda i Somalia, ett land som sedan 1992 är svårt härjat av inbörderdeskrig.
Abdullahi, som bara var sju när han kom, minns inte mycket av Somalia. Men han konstaterar att han som kunde vandrat med kameler och getter i den somaliska öknen, kastades in i en verklighet som varken han eller hans landsmän kunnat föreställa sig.
I dag är han vaktmästare och kör bland annat ismaskinen i Frölundaborg mellan perioderna under ishockeymatcher.
– Det är inte precis vad jag och min släkt trodde att jag skulle ägna mig åt.
Ahmed Hassan var 15 när han kom till Sverige och Göteborg. Han berättar hur han hela tiden var rädd i födelsestaden Mogadishu där han ofta såg obeskrivbara scener av död och förintelse.
– När jag kom hit kunde jag äntligen slappna av och inte ha den ständiga oron för att råka illa ut, säger han. Samtidigt var det skrämmande att komma till Sverige. Allt var så annorlunda; klimatet, folket, kulturen.
Framför allt var det svårt att gå från en kultur där den muslimska religionen var sammanflätad med alla sätt att tänka och bete sig, till ett samhälle djupt präglat av sekularism.
Det svenska upplevdes som skrämmande, hotfullt, omöjligt att förstå sig på. Nej, egentligen inte för de unga. Barn, tonåringar är öppna, flexibla, nyfikna. Men de vuxna …
– Mamma fattade ingenting. Hon kunde inte språket, det har hon fortfarande inte lärt sig, och hon varnade mig för att bli som svenskarna, säger Ahmed.
Och det är här Abdullahi och Ahmed börjar måla konflikten, svårigheten med att komma till ett land så olikt det urspungliga.
– Hela tiden varnas man för att umgås med svenskarna och riskera bli som de, säger Abdullahi.
Han skakar på huvudet. Han brukar göra det när han är arg, eller sorgsen. Vi känner varandra sen flera år, Abdullahi och jag, ända sen jag intervjuade honom om hans bror som var skickad från Sverige till en brutal koranskola i Somalia. Brorsan hade inte lytt pappan och i hans ögon blivit allt för svensk. Därför skulle han återuppfostras. Uppfostras enligt somalisk tradition. I det helvete familjen en gång flytt, i ett av världens mest förödda länder.
– Det är helt sjukt, säger Abdullahi, att tro att det ska hjälpa att skicka iväg sitt barn utomlands. Man kan inte påtvinga någon en tro och ett sätt att vara. Då sker det ju inte av hjärtat, och det måste det om det ska vara äkta, det står till och med i Koranen.
Under de senaste åren har jag hört den ena historien efter den andra från unga svenskar med invandrarbakgrund som berättar hur föräldrarna önskar att de ska hållas isolerade från majoritetssamhället. De är svenska medborgare som inte är fria att välja sina liv, som inte åtnjuter mänskliga fri- och rättigheter. Som bokstavligen hålls instängda i hemmet.
Det handlar om barn som tvingas gifta sig med främlingar, som skickas på koranskolor som inte är skolor i vår mening och barn som dumpas i föräldrarnas hemland för att de vägrat anpassa sig till traditionen.
Samhället ser ofta mellan fingrarna, trots att det är minderåriga som råkar illa ut. ”Det är väl deras kultur”, tycks man resonera.
– Myndigheter är rädda att lägga sig i andra kulturers angelägenheter. Det är som om de är rädda att bli kallade rasister, säger Abdullahi.
Han har bittra erfarenheter av de sociala myndigheternas tafatthet. När han vid femton års ålder sökte upp socialen efter år av psykisk misshandel från styvpappan, möttes han snarare av motstånd än stöd.
– Det var inte ett sätt att hota eller skrämma min styvpappa, att gå till socialen. Det var verkligen min sista utväg. Jag kände att jag inte skulle överleva om jag inte flyttade. Men på socialen tyckte man att jag skulle gå hem igen och prata igenom allt med honom. Hade jag haft en annan hudfärg hade de reagerat på ett helt annat sätt …
– … och hur kan myndigheterna acceptera att svenska barn dumpas i andra länder? Det är bara för att det handlar om invandrare som de tänker att det säkert är normalt i den kulturen.
Somliga är tuffa nog att bryta mot traditionen, forma sina liv efter eget huvud, trots aktivt motstånd. Som Ahmed och Abdullahi. Men vilken kamp de tvingats gå igenom:
– Många somalier tycker att jag ha gått vilse, och jag kan ibland känna mig utpekad som en dålig människa. Men jag försöker aldrig argumentera, bara visa genom mitt liv att jag inte är så illa ute som de tror bara för att jag försöker anpassa mig till livet i Sverige, säger Abdullahi.
– Min mamma sa ständigt: ”Umgås inte med svenskarna, bete dig inte som de. Utbilda dig och plugga hårt, men du får inte bli som svenskarna.” Många tror att svenskarna är totalt omoraliska, att de byter partner varje dag och har helt fria sexuella relationer utan något som helst ansvar, säger Ahmed.
I dessa kretsar är disko ”haram”, syndigt, alkohol likaså. Och eftersom svenskar dricker och är omoraliska riskerar man att bli likadan om man umgås med dem.
– Jag minns hur jag åkte in till stan i smyg och gick på klubbar och diskotek bara för att kolla in hur det var, berättar Ahmed.
Ett slags studiebesök i en annan verklighet.
– I Somalia uppfostras man strängt. Man säger inte emot sina föräldrar. Det är bara att lyda annars åker man på stryk, både hemma och i skolan, säger Ahmed och illustrerar genom att slå i luften.
Han har själv gått på koranskola i Mogadishu. Han kan allt om uppfostringsmetoderna, som att ”hålla öronen” när man inte klarat läxan och tvingas stå resten av skoldagen med huvudet mellan benen och hålla i öronen med händerna bakom knäna. Eller tvingas ligga ned i sanden under en stekhet sol som straff för något otyg.
– När man kommer från en sån värld tycker man att det svenska sättet är slappt, säger Abdullahi. Och föräldrarna blir oroliga. De kan säga: ”Se på de bortskämda svenska ungarna, de har ingen respekt, de kallar till och med sin egen mamma för jävla kärring.”
När man växer upp med en bild av majoritetsbefolkningen som materialister, gudsförnekare, syndare, att de svenska barnen har för stor frihet och en uppfattning om att man därför ska begränsa sitt umgänge till trosfränder och landsmän, är det inte lätt att frigöra sig och bli en integrerad del av samhället.
Tusentals barn i Sverige lever
i ett spänningsfält mellan västerländska värderingar och konservativa traditioner. Abdullahi och Ahmed försöker ta det bästa av de båda världarna. Men det är tufft. De har ingen som banat väg för dem.
– Under hela uppväxten får man höra av alla att man ska plugga och bli läkare eller advokat, något fint. Trycket är stort, säger Abdullahi. Själv är jag glad bara att jag lever, och att jag har jobb, lägenhet och nu också körkort. Det har varit tufft bara det.
– De äldre tycker att man är misslyckad om man inte går på universitetet, säger Ahmed. Men ofta vill man ju bli något som pappa eller någon morbror är. Men det är ingen av dem som har pluggat, på sin höjd knegar de. Man har liksom ingen förebild.
Och när föräldrarna inte ens talar svenska, till skillnad från barnen som oftast lär sig snabbt, kan barnen inte heller förvänta sig någon hjälp från dem.
– Många tycker det är helt meningslöst att lära sig språket. De går till svenskundervisningen för att de måste, men är inte alls aktiva, säger Ahmed.
Möjligheten att förstå och lära sig hur det svenska samhället fungerar blir inte större av språkbarriären.
– Det är verkligen dags för alla att inse att vi lever i det här landet nu och att man måste anpassa sig. Det är inte bra att invandrare bara umgås med landsmän. För den skull behöver man inte köpa allt ”svenskt”, säger Abdullahi.
– Ja, alla vi som invandrar måste ha mer positiva tankar och inte bara stå med armarna i kors och drömma oss tillbaka till hemlandet, säger Ahmed.
Han och Abdullahi har gjort ett val, ett ställningstagande. De är fortfarande troende muslimer och vårdar delar av sitt somaliska arv. Men de söker en väg in i det svenska samhället. Eller som Ahmed säger:
– Jag har sagt JA till det okända. Och vågat mig in i det svenska. Det är den enda väg man kan gå.
