Agneta Ramström hör till dem som enligt statistiken har det bra. Hon har fast jobb som produktionsledare på Coop och inga lån på trerumslägenheten i Kallhäll utanför Stockholm. Ändå får hon vända på varenda slant.
- Det finns faktiskt ett tillfälle när jag tycker synd om mig själv. Det är när jag storhandlar. För jag väljer aldrig fritt vad jag vill ha utan köper de billigaste märkena. Färdiglagat är det inte tal om och länge bakade jag dessutom mitt eget bröd.
Agneta Ramström lever sedan fyra år ensam med sina båda barn, Erik, åtta år och Linnea, tio år. Hon upplever sig inte som en typisk ”ensam mamma” men hennes historia berättar om en ekonomisk vardag som många ensamföräldrar kan känna igen sig i. Det är svårt att leva på en lön även om man är duktig.
Det är just det (duktigheten) som är kännetecknet för den ”ensamma mamman”, snarare än den hjälplösa stackare utan pengar som ofta målas upp. Vilja, flit och knep att skaffa ett bra liv till sina barn går som en röd tråd genom dessa mammors (och pappors) liv.
Vi träffas på Agnetas arbetsplats på Coop i Sundbyberg, där hon jobbar som produktionsledare. Dagen till ära är hon klädd i en lysande grön tröja - ett reakap från mellandagarna visar det sig.
Agneta och
hennes exmake hann leva tillsammans i nästan tio år innan de bestämde sig för att gå skilda vägar. Det var Agneta som tog initiativet, även om hon insåg att livet som ensamförsörjare inte skulle bli någon dans på rosor.
- Det är klart att ekonomin var en orsak till att jag noga tänkte över mitt beslut. Jag är van att ha koll på pengar och har alltid fört kassabok. Jag visste att det skulle bli tufft.
Ändå hör Agneta till dem i samhället som enligt statistiken har det bra. Hon har fast jobb och en okej lön. Tillsammans med exmaken investerade hon dessutom i ett hus och under några gemensamma år lade de alla pengar på att rusta upp och renovera. När det såldes vid bodelningen blev det pengar över och det gjorde att Agneta idag inte har några lån på sin trerumslägenhet i Kallhäll utanför Stockholm.
- Det är tur, för annars vet jag inte hur jag skulle klara mig. Det är ändå svårt att få ihop månaden och det är alltid saker som fattas. Nu är till exempel dammsugaren trasig och det blir aldrig pengar över
till en ny, trots att barnen får nöja sig med reakläder.
Det är mycket som blir dubbelt när man separerar, även om man har delad vårdnad. Avgift till bostadsrättsföreningen, hemförsäkring, el- och telefonräkningar - allt ska täckas av en lön.
I samband med separationen tog Agneta kontakt med familjerådgivningen. Även om paret redan hade bestämt sig för att gå skilda vägar ville hon att barnen skulle få det så bra som möjligt. Och hon och maken hade svårt att samarbeta.
- Så fort vi skulle prata övergick det i gräl. Men vi var ju tvungna att diskutera hur vi skulle ha boendet. Familjerådgivaren fungerade som en moderator och vi blev tvungna att skärpa oss.
Eftersom barnen skulle bo varannan vecka hos pappa och varannan hos mamma bestämde de att var och en fick sköta sitt, men att de skulle dela de flesta utgifter gällande barnen. Veckopeng betalar de till exempel varannan vecka och semestern delar de lika. Agneta fick behålla barnbidraget. I gengäld blir det hon som köper det mesta av vinterkläder och
skor.
Men konsumtionssamhället pockar. Med två barn i skolan blir det många utgifter. Sonen tjatar om att få en gameboyapparat och nya spel. Hon måste köpa presenter när de ska gå bort och bidra till insamlingar för barnens gemensamma aktiviteter.
- Det retar mig att jag alltid ska behöva lägga dubbelt så mycket. De flesta som lever i kärnfamilj tycks inte tänka på att de har två löner.
Agneta har blivit en fena på att hitta grejer på annons - hon letar bland annat på nätet - och att göra saker själv. Som att klippa barnen. Någon frisör blir det inte tal om. Men hon lider av att behöva säga nej så ofta.
- Förra året kom dottern hem med ett erbjudande om att åka slalom en dag i skolans regi med en förälder som ledsagare. Det gick ju inte. Det skulle kosta tusen kronor plus att man måste vara ledig från jobbet.
Sådant känns förstås. Speciellt eftersom dottern hör till den sortens barn som aldrig begär något utan snarare oroar sig å sin mammas vägnar. Hennes lillebror kan ha svårt att förstå att en kamera
är dyr och att det inte blir något mer än så till födelsedagen.
Då blir Agneta arg och skäller och försöker uppfostra. Efteråt får hon dåligt samvete, hon vet ju att sonen inte riktigt har koll på pengars värde.
Till det kommer ungarnas aktiviteter men den kostnaden delar hon och exmaken på. Bortåt tusen kronor per termin kan det bli.
- Linnea spelar fotboll och Erik tränar aikido. Ett tag simmade dottern också men det blev både för dyrt och tog alla kvällar i anspråk.
En ytterligare belastning på ekonomin var när Agneta blev utbränd och inte kunde jobba under en period. För som så många andra blev trycket för Agneta för stort. Att klara av allt själv gjorde att hon gick in i väggen. En period var hon halvtidssjukskriven. Nu är hon tillbaka på 75 procent. För pengarnas skull vill hon gärna jobba heltid igen, men just nu orkar hon inte.
- Jag har ganska mycket av duktig flicka i mig och har växt upp med att man ska klara av saker. Det är en träningssak att släppa kontrollen, tror jag.
Ibland kan hon tycka att hon är för snäll som inte protesterar och tänker mer på sig själv. Men bilden av föräldrarna som klarade av allt finns där. Att de hela tiden varit två tänker hon inte på. Dessutom är det stressigt att aldrig veta om försäkringskassan godkänt hennes sjukpeng. Och i januari glömde de att betala ut pengarna.
Agneta menar att hon ändå har det bra. Då och då rycker till exempel hennes mamma och pappa in. Senast var när en ny dator skulle inhandlas. De har det gott ställt och delar gärna med sig.
- Men jag skulle aldrig fråga själv. Det kan vara tillräckligt jobbigt att stå i tacksamhetsskuld även om det funkar bra för mig
Och en gång varje år får hon och de två systrarna gå ut och handla till sig själva. Agnetas mamma betalar och bär påsarna.
Tur i alla fall att sjukvården är gratis. På vårdcentralen har hon och sonen tillbringat mycket tid. Han är ett aktivt barn som kräver extra resurs i skolan och sällan sitter still. Och så är det ju faktiskt en sak som är lättare som frånskild: att få ihop
sommarlovet. För en familj som vill vara tillsammans är semestern aldrig tillräckligt lång. Så även om det kostar skjortan att turista själv med två barn får i alla fall ungarna dubbelt upp.
