Det är inte soffkuddarna som ger hemkänsla. Och det är inte växterna i fönstret eller tekoppen på frukostbordet. Det är dörren du stänger bakom dig.

Maria var hemlös i nio år. Hon bodde på natthärbärgen, korttidsboenden och ibland på parkbänkar. För henne råder ingen tvekan om vad som gör en bostad till ett hem.

– Det är att kunna gå in och stänga sin egen dörr när man inte vill ha med folk att göra.

För tre år sedan fick Maria en träningslägenhet som nu övergått i det som socialtjänsten kallar försökslägenhet. En sådan får man möblera själv, ha egen nyckel till och kan så småningom få förstahandskontrakt på. Det har gått så bra att Maria bara träffar sin kontaktperson varannan månad.

Vid vårt första möte vill Maria inte att vi träffas hemma hos henne utan vi stämmer träff på enheten för hemlösa i Stockholm.

– I mitt hem har jag mina regler och förordningar. Det är inte bara att traska in, förklarar hon när vi ses.

En regel är att ingen är välkommen hem som hon inte först träffat och lärt känna på neutral mark.

– Och man får inte gå in med skorna på, de ska sättas vid dörren. Man får inte gå i skåpen och ta, man ska fråga först. Man ska uppföra sig ordentligt i mitt hem och bemöta mig som en människa, med värdighet och respekt.

Att bli hemlös är inte bara att förlora sin bostad. Maria beskriver det som att hon så småningom förlorade sin identitet. Allt handlar om att överleva dagen och hon visste inte vem hon var till sist. Det har tagit tid att bygga upp självkänslan. Nu är hon 41 år och känner att hon utvecklas varje dag.

– Innan var jag den lilla flickan som alla kunde trycka ner, men det går inte längre. Jag har fått jäklar anamma i mig. Jag säger ifrån. Det gjorde jag inte tidigare.

Den gången hon blev bostadslös gick allt så snabbt att hon nästan inte förstod hur det gick till. Hon levde i ett kaotiskt förhållande. Skulderna, som stod på henne, växte. En dag var hennes bohag till försäljning.

En erfarenhet som Maria delar med många som varit hemlösa är att alla ägodelar försvunnit på vägen, genom stölder, utmätningar och allmänt kaos. Hon ägde inte ens ett fotografi eller någon minnessak från barndomen, inte en kaffekopp eller en handduk.

– Jag lade pussel när jag var liten och min fosterpappa ramade in dem. Det var brudpar på det ena och båtar och sånt på det andra – de var jättefina. Dem skulle jag gärna vilja ha, men jag vet att de inte finns kvar.

När vi någon vecka efter första mötet får komma hem till Maria visar hon runt i sin välstädade tvårummare. På väggarna har hon satt upp änglar och tavlor med religiösa motiv. Att Maria är hängiven Bryan Ferry-beundrare går inte att missa, bilder på honom finns i alla rum.

Tvårummaren är möblerad med inredning från Ikea och sådant hon fått. Maria har gjort den till ett hem att trivas i med gardiner, lampor, dukar, blommor och prydnadssaker.

– När det gäller heminredning tycker jag mycket om sammet, kanske för att det är mjukt och lent. Sådant som glittrar älskar jag också.

Maria brukar ofta sätta sig vid datorn och skriva om vad som hänt under dagen. Vardagsrummet är det rum hon trivs bäst i, där kan hon öppna balkongdörren och där står tv:n.

– Förr brukade jag sitta och äta i köket, men det gör jag inte längre. Jag tycker om att sitta i fåtöljen och titta på tv när jag äter, det är väldigt stillsamt.

Erfarenheten att ha varit med om att inte ha en enda ägodel har gett henne insikten att det inte är tingen som är det viktiga i livet. I köket hänger en liten tavla med en slingrande rosa klematis som ramar in texten ”De bästa och mest underbara sakerna i livet kan inte ses eller röras, de ska kännas med hjärtat”.

Men tak över huvudet måste man ha.

– Hemkänsla är att vara trygg och säker i sitt boende. Man ska vara till freds med sig själv och bli behandlad med värdighet fast man haft det svårt här i livet.

Maria har inga missbruksproblem och det tog lång tid innan hon kunde se sig själv som hemlös. Men ju längre tiden gick desto mer gick det upp för henne att det var just hemlös hon var.

När hon kom till det andra korttidsboendet satt hon framför tv:n en kväll och tänkte ”Nej, nu måste jag ta mig själv i kragen, jag kan inte leva så här längre”. Det blev början på vägen tillbaka med skuldsanering, stödsamtal, träning och sysselsättning. Nu får hon ofta höra att hon kämpat bra och är ibland ute och talar, som exempel på hur bra det kan gå.

För tre år sedan när hon blev erbjuden en träningslägenhet efter år av hemlöshet, oro och förtvivlan skulle man kunna tro att det var ett ögonblick av lycka. Men Maria kunde först inte känna någon glädje alls. Hennes enda tanke var ”Jag är inte värd det här”.

– Lägenheten var möblerad och så fin. Jag tror att jag delar den känslan med många hemlösa. Man tycker inte att man är värd det.

Hon är tacksam för det stöd hon fått från socialtjänstens enhet för hemlösa, utan det vet hon inte hur det hade gått. När hon är ute och pratar med hemlösa har hon mött uteliggare som sagt att de inte vill ha någon hjälp eftersom de inte vill sluta dricka.

– Men jag tror inte att det finns en uteliggare eller hemlös som vill leva det livet. Jag tror de säger så på grund av rädsla. De är rädda för att förlora sina kompisar och vänner.

Nu har Maria också engagerat sig politiskt i den lokala socialdemokratiska föreningen.

– Politikerna och framför allt stadsdelarna ska bära sitt ansvar för hemlösa. Alla är värda en ­andra chans i livet.

När Maria till exempel har varit på studiecirkel på kvällen kan hon fortfarande glädjas lite extra över att ha ett hem att dra sig tillbaka till.

– Då kommer tryggheten, det är skönt att komma hem och ta det lugnt.

På den tiden hon bodde i korttidsboende eller på natthärbärgen gjorde Maria inget för att skapa hemkänsla, satte aldrig upp en bild eller ställde fram någon prydnadssak. Det var inte hennes hem och där skulle hon ändå inte bo sedan.

Hemkänsla kräver lås och egen nyckel.

Maria heter i verkligheten något annat.