De här barnen har en snabbare processhastighet i hjärnan än sina jämnåriga och får de rätt stimulans kan de arbeta koncentrerat väldigt länge.

Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi

”Om jag klarade av mina matteuppgifter för snabbt, tvingade läraren mig att sudda ut alla svaren och börja om från början igen så att jag skulle bli färdig samtidigt som övriga klassen.”

Så uttrycker sig en av deltagarna i en svensk undersökning där 300 högintelligenta personer fått beskriva sin skolsituation. Nästan alla, 92 procent, uppfattade skolåren som en väldigt mörk tid. I stället för att få utveckla sina talanger hölls många tillbaka av sina lärare och nästan en fjärdedel gick igenom skolsystemet utan att ens upptäcka att de var särbegåvade.

– Det finns en myt om att särbegåvade elever klarar sig själva utan några särskilda insatser från skolans sida. Men det är helt fel. Utan stimulans och uppmuntran riskerar de i stället att slumra in eller bli klassens bråkstakar, säger Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi vid Högskolan i Jönköping och den som gjort studien.

Han ser okunskapen kring särbegåvning i Sverige som ett av de största problemen. Många lärare vet väldigt lite om dessa elevers speciella egenskaper, förmågor och pedagogiska behov. De förstår inte att tjejen som halvsover längst bak i klassrummet eller killen som hela tiden käftar emot i själva verket kanske är intellektuellt särbegåvad.

Den svenska lärarkåren uppskattar att ungefär var tionde elev har ”mycket goda studieförutsättningar”. Majoriteten av dessa kan beskrivas som ”högpresterande”. De arbetar hårt och lyssnar intresserat till allt som läraren har att säga. Eftersom de är skickliga på att anpassa sig till lärarens förväntningar, belönas deras prestationer ofta med toppbetyg.

Men högpresterande elever är inte samma sak som särbegåvade. Endast en liten del av alla elever – kanske två procent – är ”intellektuellt särbegåvade”. De är ofta brådmogna och har kanske börjat läsa i treårsåldern. Typiskt för dessa barn är också att de uppvisar en stor nyfikenhet och har en förmåga att föra komplicerade resonemang på en hög abstraktionsnivå

– De särbegåvade utmärker sig dock inte lika tydligt genom goda skolprestationer. Eftersom de ofta följer sina egna tankar, ifrågasätter och kommer med till synes tokiga idéer, kan lärarna ibland uppleva dem som obstinata, säger före detta läraren, rektorn och förvaltningschefen Camilla Wallström, som skrivit boken ”Se mig som jag är” som handlar om särbegåvade elever.

Skolans oförmåga att se särbegåvningar blev även tydlig för forskaren Eva Petterson som för sin avhandling studerat elever med särskild matematisk begåvning. När hon bad lärarna identifiera dem, hade de svårt att peka ut någon elev som särskilt duktig.

Först när Eva Pettersson själv ledde matematiska laborationer i klassrummen utmärkte sig ett par elever. Johan, som en av dem hette, hade varit duktig och intresserad av matte när han började skolan men sedan hade han tappat sugen. Han beskrevs som smart, men lat. Högstadiets mattelektioner halvsov han sig igenom med hörlurar i öronen.

– Men när jag gav klassen i uppdrag att konstruera ett hemligt kodspråk – en form av kryptering – vaknade han till liv och visade prov på stor kreativitet och logisk förmåga. Under den slöa och ointresserade ytan fanns en klar matematisk begåvning, säger Eva Pettersson.

Medan de högpresterande eleverna följer lärarnas instruktioner och arbetar på självständigt, behöver de särbegåvade en mer individanpassad undervisning. Risken är annars stor att de blir understimulerade och till slut ”slocknar” av tristess.

– Johan behärskade alla fyra räknesätten när han började skolan och tyckte att det var jätte­roligt med matte. Men efter att i flera år bara ha fått ”fylla i siffror” och göra samma övningar gång på gång, tröttnade han och började i stället göra andra saker på mattelektionerna, säger Eva Pettersson.

– Han tappade därför en del av sin matematiska talang. En person som föds med en fallenhet för höjdhopp måste träna hårt för att klara 2,40. Samma sak gäller matte. För att utveckla sin matematiska potential måste man få regelbunden träning på rätt nivå.

Medan vissa alltså ”slocknar” av för lite stimulans, reagerar andra genom att bli utagerande bråkstakar som stör lektionerna och gör vad de själva vill. En uttråkad särbegåvad elev bestämde sig exempelvis för att under en skrivövning byta ut alla små bokstäver mot stora och alla punkter mot kommatecken.

– De här barnen har en snabbare processhastighet i hjärnan än sina jämnåriga och får de rätt stimulans kan de arbeta koncentrerat väldigt länge. Men utan uppgifter som engagerar och utmanar dem, uppvisar vissa ett beteende som felaktigt kan tolkas som koncentrationssvårigheter eller ADHD, säger Roland S Persson.

En elev som aldrig möter verkliga utmaningar riskerar också att misslyckas högre upp i klasserna på grund av bristande studieteknik. Många glider igenom låg- och mellanstadiet och får alla rätt på proven utan ansträngning. Men när kraven sedan ökar och man faktiskt behöver öppna läroboken för att greppa ett ämne, då vet vissa särbegåvade elever inte hur de ska göra. De har ingen vana att läsa läxor eller plugga till prov.

Det är inte heller alla lärare som välkomnar de särbegåvade eleverna med öppna armar. Tvärtom hålls många tillbaka av pedagoger som inte vill höra talas om helt nya lösningar på matematiska problem eller få den senaste rymdforskningen skriven på näsan inför övriga klassen.

– Är man inte tillräckligt trygg i sin lärarroll och öppen för nya synsätt finns det risk att man upplever den särbegåvade eleven som ett hot och trycker ner eller till och med bestraffar honom eller henne, säger Roland S Persson.

Socialt är det inte heller helt lätt att vara extremt begåvad. Många särbegåvade får känna av Jantelagen och gör vad de kan för att smälta in. En pojke i Perssons studier bestämde sig till och med för att sniffa lim för att skada hjärnan så att han skulle tänka lika ”normalt långsamt” som sina kompisar.

– Lyckligtvis lyckades han inte, men för många särbegåvade är utanförskapet det stora existentiella dilemmat. En hel del underpresterar medvetet under skol­åren för att slippa sticka ut, säger Roland S Persson.

Camilla Wallström påpekar dessutom att även om en förstaklassare ligger på årskurs fyras nivå i matte, är det inte säkert att han eller hon håller jämn takt med de äldre klasskompisarna socialt.

– Mycket handlar om att inte hejda de här barnen utan låta dem dra iväg i sina specialämnen. De kan exempelvis läsa matte tillsammans med högre årskurser, men gå i sin vanliga klass resten av tiden. Om de får utveckla sina talanger smittar det dessutom av sig i klassen. Hela samhället tjänar på om intresset för att lära växer.