Förvisso vill han inte släcka alla lampor och återvända till en förelektrisk tid. Men nog var det mera liv, övernaturligt liv, i buskar och vrår på fotogenlampans och talgdankens tid. För folklivsforskaren Ebbe Schön är mörkret ett salt i den soppa som vi kallar vår existens.

Mörker har varit en avgörande förutsättning för tron på övernaturliga väsen som troll, jättar, tomtar, vittror och alla de andra mer eller mindre trevliga varelserna i gränslandet mellan vår tillvaro och den övernaturliga.

–Framförallt växlingen mellan ljus och mörker har varit betydelsefull. Det var i gryning och skymning som man såg spöken och troll och sånt där. Eller mitt i natten, klockan tolv, berättar han en solig höstdag över en kopp kaffe på Götgatan i Stockholm.

Mörker kan för all del erbjuda skydd, men i folktro och i tryckta källor var det generellt hotfullt. De isländska sagorna kopplade ofta ihop mörker med köld. I den kristna symboliken står mörkret för de onda krafterna. Djävulen är mörkrets furste medan ­Jesus är ljusets. Och i politiska sammanhang har arbetarrörelsen i över hundra år sjungit ”från mörkret stiga vi mot ljuset…”.

Mörkret upplevs av de flesta som kaosartat och farligt, förklarar Ebbe Schön. Men om man kan strukturera upplevelsen, genom att se ett spöke eller något liknande, kan man behärska det, till exempel genom att be en bön, göra korstecken eller ha ett stål som ska skydda mot ondska.

–Jag tror att människan är mest rädd för meningslöshet och kaos, att hela tillvaron ska vara utan mål och mening.

Han minns själv från sin tid i det militära hur mörkret efter en stund inte var så nattsvart när ögonen vant sig. Dunklet kan emellertid förvandla välkända saker till något annat.

–Med mörkerseendet är det så beskaffat att om du tittar på exempelvis en enbuske och fixerar den med blicken, så rör den sig på grund av ögats konstruktion. Och det ger ju också upphov till en mängd upplevelser och berättelser.

Enbusken kan således sätta fart på vår fantasi och förvandlas till något betydligt farligare – och kanske mer spännande. För vi ­behöver de här historierna och därför kan man aldrig utrota folktron, enligt Ebbe Schön.

–När det blir för svårt i tillvaron behöver man någonstans att fly till. Och då spelar både religionen och folktron en viktig roll.

Folktrons olika väsen hade också den uppgiften att de ofta markerade skiftet mellan ljus och mörker. De sa till när någon bonde arbetat för länge, vilket naturligtvis gladde drängarna. Dagens bönder kan arbeta dygnet runt med hjälp av konstgjort ljus om de vill. Alla vi andra tycks vara på väg mot ett 24-timmarssamhälle där lamporna aldrig släcks.

Det elektriska ljuset har haft en kolossal betydelse för att tron på oknytt har minskat, enligt Ebbe Schön.

–Med ljuset försvann väldigt mycket av förutsättningarna för att fantasin ska komma i rörelse. Det räcker med att tända en brasa och se hur lågorna kastar skuggor på väggarna. Det rör sig och är skumt i vrårna, medan det där skarpa, hårda och avslöjande elektriska ljuset visar att det inte finns något där.

Han minns när han var fem år och de fick elektriskt ljus i hemmet i Bohuslän på 30-talet. Det handlade inte om något disk­ret mysljus. Nej det var en rejäl glödlampa i taket med ett allt annat än suggestivt sken. Ingen tomte ville vistas i den miljön. Men fortfarande fanns vanan att sitta i skymningen, tussmörkret på bohuslänska, och berätta historier för varandra, minns han. Och eftersom byn var känd som en spökplats fick han höra många spännande historier redan som ung, inte minst under kriget då det var mörkläggning.

Hur är det i sta’n? Om nu över­naturliga väsen trivs i gränslandet mellan ljus och mörker bör ju staden vara en lämplig tummelplats för dem. Där finns visser­ligen gott om ljus, men också många dunkla partier strax bortom gatlyktans sken.

Ebbe Schön söker i minnet men kommer fram till att våra klassiska oknytt trots allt föredrar dunklet på landet framför slagskuggor från vägarnas natriumbelysning. Undantagen är kyrko­gårdar som i alla tider skrämt och lockat människor.

–De är lika spännande och lika farliga som de alltid varit. Det som lever kvar väldigt starkt, även i städerna, är tron på att de döda går igen. Det ligger en tröst i detta, även om man blir rädd av att se ett spöke. Gränsen mellan död och liv är inte så skarp som man kanske kunde frukta. Det finns ett hopp.

I takt med att vi jagat mörkret på flykten med hjälp av en mängd ljusarmaturer har det muntliga berättandet fått ge plats åt skriftspråket, som i större utsträckning tillåter eftertänksamhet och källkritik. Med böckernas hjälp, och senare radio, tv och annan ny teknik, kunde människor expandera sitt synfält och ta del av andra berättelser än de som berättades i kyrkan eller spisvrån.

Har alla småtrollen försvunnit med ljusets ankomst?

–Nej, det är bara berättandet som till en del har ändrat karaktär. Tittar man på en utomjording och skrapar lite på ytan så står ett gammalt troll där.

Emellertid tycker Ebbe Schön att de moderna myterna om utomjordingar är lite tråkiga.

–Ett rymdskepp landar, ut kommer några figurer, svarta ­eller gröna eller vad de är. Sedan sticker de i väg igen och så var det inget mer med det. Kvar ligger en skiftnyckel ”Made in USA”.

–Jag tror att de gamla sägnerna som har vandrat i hundratals, kanske tusentals år, har slipats av och blivit små muntliga konstverk. De speglar inte den faktiska upplevelsen men en trosvärld som är etablerad.

Utomjordingarna är mer ytligt sensationella, om man ska tro på Ebbe Schön.

Trots medieexplosionen är han överraskad över hur mycket av det muntliga berättandet som lever kvar, inte minst på lands­bygden. Dessutom har berättelserna om övernaturliga händelser blivit viktiga för den lokala identiteten och, inte minst, för turismen. Tänk bara på storsjöodjuret i Jämtland.

Ett exempel på hur det muntliga berättandet kan förbättra eller förvanska en utsaga tar han från ett besök hos en hembygdförening norr om Stockholm. Två män berättade för honom att en kvinna i föreningen sett en grå gestalt just i den byggnad där de befann sig. När Ebbe Schön en stund senare träffade kvinnan förnekade hon bestämt att hon sett något sådant. Däremot hade hon känt att något eller någon varit närvarande.

–På ett enda berättarsteg hade en känsla förvandlats till en syn. Hade det varit fem sådana steg hade det säkert varit fan själv, med horn och gaffel och hela utrustningen. Berättandet glider ofta in på det schablonmässiga, man tolkar efter ett känt mönster, analyserar Ebbe Schön.

Några dagar efter intervjun ska han resa upp till Älvdalen där han renoverar en gammal fäbod. Så frågan är given: har han själv upplevt något övernaturligt i det älvdalska mörkret eller någon annanstans?

Det blir ett delat svar. Å ena sidan är han akademiker med krav på vetenskaplig exakthet. Å den andra har han ett mjukare och barnsligare sinne, som tror på en hel del, som vill tro på ett liv efter detta.

–Inom mig förekommer en dia­log mellan de två polerna. Ibland leder skeptikern och ibland den troende eller halvtroende delen av mig.