Tyst men med all tydlighet vädjar Vasili från Rumänien om en slant från de passerande på Hamngatan i Stockholm. Knästående tiggare är en ny grupp i Stockholm. De flesta kommer från Slovakien, enligt polisen, men också ungrare och rumäner finns bland dem.
Han saktar in stegen. Ser sig om neråt Drottninggatan. Kränger av sig ryggsäcken, ordnar den på trottoaren framför sig och ställer sig till rätta. Skruvar litet på kroppen. Till sist tar han av sig mössan och så är posen klar: Den unge mannen på knä med sin vita keps i hand inför Stockholms mesta shoppare.
Knäböjande tiggare är en ny syn i Stockholms gatubild. De dök upp i början av mars och är nästan uteslutande från Slovakien. För fem år sedan kom lika plötsligt den första gruppen rumäner med skrivna lappar som de delade ut i tunnelbanan. Ytterligare några år tidigare hade de hemlösa börjat tigga en slant till härbärget medan gatumusikanterna spelat i åratal för oss – mer eller mindre länge – i utbyte för gåvan.
I dag finns tiggarna också på gatorna i Göteborg, Borås och Karlskrona. Vilka är de?
Den unge mannen med den vita kepsen kan ett enda ord på engelska: Hungarian. Ja, enstaka ungrare finns i gruppen av knäböjande tiggare, enligt polisen. Sedan har vi den munspelande mannen som brukar stå i timmar utanför Åhléns huvudingång med en radio mot örat och göra yviga rörelser med överkroppen. Det ligger några kronor i öronlappsmössan på marken. Hur mycket kan det bli?
– Zwei hundert, svarar han. Jeden tag.
Jaså, munspelsmannen är från Tyskland. Han har varit i Sverige i fem år och kan spela ihop ett par hundra kronor om dagen, säger han – Klarapolisen menar att det kan bli betydligt mer. Utan munspel är han nästan tandlös och ler vänligt. Han förklarar att han sover i tunnelbanan, det enda svenska ord han använder i vår korta konversation. Sedan sträcker han fram handen och presenterar sig, Horst, och ger en puss på kinden.
På en bänk på Adolf Fredriks kyrkogård sitter Stefan och har just packat upp elgitarren ur fodralet. Och så har han just öppnat en cider. Som han köpte på väg från härbärget.
– Att bomma – det är för skämmigt nu för mig. Jag har lagt av, säger han.
Men visst vet han hur det är att behöva 40 spänn för att få sova på härbärge. Då kan man känna sig tvungen att tigga, erkänner han. Stefan har bara tiggt enstaka gånger, och bara när han verkligen behövt pengar.
– Folk kan vara justa och ger faktiskt om de har, till en viss mängd.
Stefan är 40 år och flyttade till Stockholm från Västerås 1997. Han ”tog emot Jesus hos Örebromissionen” och ”blev döpt av Runar”. Sedan berättar han om missbruksproblem och skulder, tvångsvård och dubbeldiagnos hos psykiatern.
– Men det är väl inte förbjudet att dricka folköl och dra från ett behandlingshem?
Nej, man hör inte hemma där de vill ha en, muttrar Stefan och tillägger att ”det är lätt att bli förhärdad i hjärtat i Stockholm”. Han skäms ibland för att säga att han är hemlös.
Är det ännu mer skämmigt att tigga?
– Ja, det är det. Att tigga en cigg är okej. Du har inte en jag kan få? Kan inte du gå och köpa en?
Stefan är nu inne på sin tredje flaska cider. Han reser sig upp och tandborsten trillar ur bakfickan.
Hur ser du på dem som tigger?
– Tänker inte så mycket, jag lever ju på samma nivå som dom.
Stefan och andra hemlösa är säkra på att de som tigger antingen är tunga drogmissburkare eller tillhör tiggarligor från andra länder. Klarapolisens stödgrupp har följt dem i flera år, och vet: Ryktena om att det skulle finnas ett slags tiggarhallick som skickar ut folk på gatorna stämmer inte.
Men det finns utländska grupper som de senaste åren dykt upp i Stockholm i mars-april och stannat ett halvår. De lider ingen direkt nöd, menar polisen. Det gör däremot många av de tiggare som lever i Stockholm året runt.
– De snurrar runt i stan och är ofta väldigt illa däran, säger Ulf Stolt, chefredaktör på de hemlösas tidning Situation Sthlm. Några kan gå hela dagarna mellan Sergels torg och Hötorget.
– De mår ofta riktigt dåligt, vittnar också Jessica Djärv på Ny Gemenskap, en frivilligorganisation med öppet hus mellan klockan 10 och 15 sex dagar i veckan. Här kan man få lunch för en tia och för dem som haft en dålig natt finns några sängplatser.
– Ju fler hemlösa vi har i Stockholm, desto fler tigger. Den vanligaste berättelsen bland männen är att det börjat med skilsmässa. Det blir vägen in i ett missbruk och till slut hamnar de på gatan. Det handlar mycket om skam, för både kvinnorna och männen.
Jo, så är det, bekräftar Sten Hurtig, aktiv i Ny Gemenskap sedan decennier. Han har varit hemlös sammanlagt tio år av sitt liv. Sedan mitten av 90-talet har han egen lägenhet. Han har grå tweedkostym och slips. Det är som om han hör vad man tänker:
– Folk sa ofta att jag väl inte kunde vara hemlös som bar vit skjorta, berättar han om gångerna han tiggde om pengar – till härbärget eller till alkohol.
Varje fredag timmen före stängningsdags stod han utanför Systembolaget i Gamla Stan. Några kunde fräsa: Du är väl rik och har ett bra jobb! Eller reagera med en fråga: Du som är så där klädd, varför står du och tigger? Sten Hurtig svarade sanningsenligt: För att jag är törstig.
– När man tigger har man inga pengar själv. Man står inte och tigger om man har 500 kronor, utan om man är törstig, eller behöver köpa mat. De flesta tigger för att de behöver något.
Som att få ihop 40 kronor till härbärget. Då gav folk ofta tio kronor här och tio kronor där. Sedan gick Sten Hurtig ett varv runt kvarteret för att inte möta dem igen, och så fick han ibland så det räckte till flera nätter.
– Tiggeri kommer vi aldrig ifrån, konstaterar han. Det finns i alla länder. Se här i Sverige nu, många av dem kan inte svenska.
Eddie har slagit sig ned vid bordet och äter ärtsoppa och pannkakor för tio kronor. Han försöker hushålla med socialbidraget och bara göra av med 50 kronor per dag, men efter ett paket cigaretter blir det ju bara en femma kvar. Ibland har han inte ätit ordentligt mer än en gång i veckan. Den här vintern har han gått ned tio kilo.
Det började med en skilsmässa efter ett 25-årigt äktenskap och tre barn. Just nu bor han i ett källarförråd utan fönster.
– Jag grejar inte att tigga längre, förklarar Eddie. Jag började sälja Situation Sthlm men det bara kröp i mig. Jag stod ut en timme.
Jessica Djärv har hört det många gånger: Det är för skämmigt att tigga, och den sista absoluta desperata åtgärden man tar till.
Jessica Djärv har gäster som kunnat trampa gatorna runt i 12–14 timmar för att samla burkar – bara för att slippa tigga. Och för att få ett mål mat.
– Det har att göra med självrespekt. Så lågt tänker man inte sjunka.
Agneta Lagercrantz
08-13 52 88, agneta.lagercrantz@svd.se
