Skogen och malmen – javisst. Men man kan också säga att det var föreningslivet som gjorde Sverige rikt och bra på att lösa konflikter på ett civiliserat sätt.

Ekonomerna talar om ett socialt kapital. Tunnas det ut blir vårt land inte bara ensammare. Utan också fattigare.

Nationalekonomen Stefan de Vylder har en käpphäst. Så här formulerar han den i sin bok ”Utvecklingens drivkrafter” (Forum Syd, 2007):

”Må ingen skugga falla över våra framgångsrika uppfinnare, men den verklige hjälten i den svenska utvecklingsprocessen är nog folkrörelsernas revisorssuppleant. Han eller hon valdes sist, utan ära, men ryckte alltid in när den ordinarie revisorn var sjuk och såg till att kassören inte snodde kassan (det började kassörerna göra först på 1980-talet)”.

Föreningssverige spelade alltså en viktig roll när vårt land tog klivet från att vara fattigt och underutvecklat till att bli ett av världens rikaste och modernaste.

Hur gick det egentligen till? Frågan är central – inte minst därför att svaret kan hjälpa andra. Vill vi utrota fattigdomen i världen finns det en del att lära av det svenska exemplet.

Stefan de Vylders tes är att det var en synnerligen lyckad balans mellan olika sorters kapital som var hemligheten bakom de svenska framstegen:

• Vi hade naturtillgångar (naturligt kapital) som kunde säljas till ett bra pris, vilket gav finansiellt kapital som kunde användas för att bygga vägar, järnvägar och telefonledningar (infrastrukturellt kapital) och skaffa maskiner (direkt produktivt kapital).

• Vi hade en rimligt effektiv och okorrumperad statsapparat och fungerande institutioner ­(institutionellt kapital).

• Den svenska folkskolan ­gjorde vårt mänskliga kapital välutbildat och lade en grund för det sociala kapitalet att växa: nykterhetslogerna, frikyrkorna, studieförbunden, fackföreningarna, handelskamrarna, idrottsföreningarna.

I de Vylders bok finns ett par sifferuppgifter som kan ge en vink om hur snabbt det här nätverket ökade mellan 1880 och 1910. Antalet medlemmar i svenska folkrörelser beräknas ha ökat från cirka 30 000 till nära en halv miljon. På bara trettio år.

Varför var då det så viktigt? Jo: ”I dessa nätverk av medborgerligt engagemang förstärktes en kultur av hederlighet, ömsesidigt förtroende och respekt för andra.Tillit, kort sagt.”

Och tillit är, menar Stefan de Vylder och många nationalekonomer med honom, en praktiskt taget ovärderlig ingrediens för att ett samhälle ska bli bra att leva i – och för att det ska gå bra, rent ekonomiskt.

Det räcker kanske med att tänka på motsatsen för att inse det självklara i resonemanget. Som de Vylder skriver: ”Det sociala kapitalets betydelse märks framför allt när det saknas. Jag litar inte på dig, och du litar inte på mig. Jag tänker bara på mig själv, och du tänker bara på dig själv.”

Ta dagens Irak. Hur lång tid kommer det att ta att bygga upp en allmän känsla av trygghet och förtroende där? Och vad kommer det inte att kosta?