Grannsämjan kan vara en illusorisk idyll. ”Goda grannar” heter skulpturgruppen som konstnären Patrik Gustavsson visade på Liljevalchs vårsalong 2002. De två grannarna är skinnhuvuden med hakkors tatuerade på armarna.
Tänk dig att du öppnar dörren till din trappuppgång. På väggen har någon satt upp ett prydligt anslag i A4-storlek med orden:
Kära grannar!
Under våra tre år i huset har vi frekvent störts av vissa nattliga aktiviteter, i det här fallet diverse toalettbesök. Huset är som ni säkert känner till väldigt lyhört, och spolningarna i toaletterna väcker oss. Det samma gäller även ”plumsarna” av era exkrementer. Jag ber er sköta era toalettbesök på kvällen i stället för mitt i natten, då det susar i hela sovrummet när vattnet rinner förbi. Ska ni göra ”nummer två” så ber jag er lägga papper i toaletten för att dämpa oväsendet lite också.
Anslaget som för några år sedan satt i ett lägenhetshus någonstans i Sverige var inte underskrivet med namn. Man kan bara ana att det är ett hushåll någonstans långt ned i byggnaden. På samma papper har den anarkistiska debatten tagit fart. Med olika stilar och med varierande grad av ilska har andra hyresgäster skrivit kommentarer som: ”Snälla, säg att ni skojar!”, ”Vad är nummer två?” samt ”Detta hamnar på nätet”.
Är det här typiskt svenskt? Att ha en bestämd åsikt om sina grannars beteenden, men att inte vara tillräckligt modig att skriva under med namn?
Cecilia Henning, docent och lektor vid Hälsohögskolan i Jönköping, som forskat kring grannkontakter skrattar när hon hör berättelsen.
–Det här är naturligtvis ett extremfall och jag skulle inte säga att det är typiskt svenskt. Däremot håller vi gärna våra grannar på lagom avstånd. Det är jobbigt att konfronteras och man skriver hellre en lapp för att undvika konflikter, säger hon.
Den aggressionshämmade folkkaraktären, som Cecilia Henning uttrycker det, gör alltså att vi är försiktiga med att släppa grannen över tröskeln. För om det inte skulle fungera bra, vart ska vi då ta vägen? Hemmet är den enda fredade zonen där vi väljer vårt umgänge, något som inte är möjligt vare sig på arbetsplatser eller i det offentliga rummet. Däremot mår ingen bra av alltför mycket ensamhet, inte ens de som tror det själva. I landet lagom har Cecilia Henning upptäckt något hon kallar de ”tunna banden” som oerhört värdefulla för grannsämjan. De innebär kontakt med grannarna, men inte för mycket.
–De tunna banden uppstår då man artigt och trevligt hälsar på sin granne. Mer än så behövs inte. Det skapar en känsla av bekräftelse och identifikation. När grannarna hälsar vet de vem jag är. Det skapar en känsla av trygghet, men det stannar ofta vid detta, förklarar Cecilia Henning.
Hennes bästa exempel på de tunna banden var en äldre kvinnas berättelse i Eskilstuna. Hon svarade på frågan om hon hade god kontakt med sina grannar.
–Utan att tveka sa hon ja. När jag frågade på vilket sätt sa hon att de inte umgicks men att hon brukade höra när granndamen gick upp på morgonen för att tappa upp vatten till kaffet. På så sätt försäkrade hon sig om att granndamen var frisk. En gång bröts detta mönster och ljudet uteblev. Då blev hon så orolig att hon var tvungen att ringa på och fråga hur det stod till.
Tillsammans med Sophia Lövgren har Cecilia Henning skrivit boken Lokala sammanhang och identiteter – om grannkontakters plats i en föränderlig värld som gavs ut av Hälsohögskolan i Jönköping år 2002. I en rad forskningsprojekt sedan 1980-talet har hon gjort både enkätstudier och intervjuer med grannar på olika platser i Sverige.
Cecilia Hennings forskning visar att kontakten med våra grannar trots allt inte är helt oväsentlig. Men sättet att närma sig sina grannar skiljer sig från sättet man närmar sig sitt övriga umgänge.
–Är man mer beroende av varandra kan det vara en tillgång, eftersom man slipper vara ensam. Men det kan också upplevas som ett förtryck. Förr var vi mer beroende och mindre fria. I dag är vi mer fria men också mer ensamma, säger hon
För visst kan man bli nära vän med sina grannar, även om det är ovanligt. Det kräver oftast längre tid än om man träffas på en mer neutral plats först.
–Den som vill rekrytera vänner bland sina grannar riskerar att bli besviken. Relationen med grannarna är speciell och man ska inte ha samma krav och förväntningar som på sitt umgänge i övrigt. Eftersom vi är så måna om vår autonomi vill vi inte stå i skuld till någon. Jag skulle säga att det är typiskt svenskt att vilja jämna ut, och bjuda tillbaka lika mycket om man fått hjälp med något.
Det bästa sättet att lära känna sina grannar är genom att dela ett intresse, eller en fas i livet. Barnfamiljer är utan tvekan de som kommer varandra närmast som grannar. Här kan också vänskapen långsamt växa till, menar Cecilia Henning.
–Men det finns en hake här, eftersom vänskapen ofta är kopplad till den miljö där barnen och föräldrarna vistats. Vi såg ett exempel på ett kvarter där två familjer trivdes så bra tillsammans att de bestämde sig för att göra en utlandsresa. Men när de kommit bort från boendemiljön fungerade de inte alls bra ihop. Det blev en hel del konflikter, säger Cecilia Henning.
Konflikter mellan grannar uppstår som bekant också i gemensamma tvättstugor.
–Tvättstugan är en intressant plats eftersom den å ena sidan är privat. Å andra sidan är den offentlig, men inte just när jag använder den. Om någon då klampar in i tvättstugan kan man känna sig kränkt. Men med tunna band kan det förebyggas. Om man har en relation till den som slarvat är det enklare att ha överseende, säger hon.
Cecilia Henning jämför med hur grannsämjan ser ut i Italien, där kommunikationen grannar emellan ofta är mer direkt än vad den kan vara i Sverige.
–I sydligare länder där man träffas oftare tar man också större risker att bli konfronterad av sina grannar. Där tvingas man till kontakt mer än här i Sverige där vi ofta vill ha harmoni och blir nervösa av konflikter, säger hon.
Hon konstaterar också att i fattigare områden behöver man kontakt med sina grannar eftersom det formella nätverket ofta saknas. Man har alltså inte råd att odla oberoendet, som är ett privilegium för dem som har det gott ställt. Men baksidan kan bli ensamheten. Ändå tror Cecilia Henning gott om den svenske grannen. Hon menar att vi inte är så ensamma och dåliga på att umgås som många vill göra gällande.
–Trots att det finns alla möjligheter till konflikt lever folk för det mesta i harmoni med sina grannar. Och jag tycker heller inte man ska underskatta de ”tunna banden” och tvinga folk att umgås. I dessa band finns stor potential till just god grannsämja, säger hon.
