I februari går flyttlasset från södra Indien till Ekerö. När barnen var små flyttade Ingrid och Santhi fram och tillbaka mellan hennes Ekerö utanför Stockholm och hans Trivandrum i regionen Kerala i sydvästra Indien. Sedan 1999 har de bott i Indien. Nu vill tonåringarna njuta svensk självständighet och få en mer soft skolgång i stället för att böja sig för den hårda disciplin som krävs i Trivandrum International School.

15-åriga Nitya längtar efter en mer avslappnad stämning i skolan, berättar hon på telefon.

I Indien ägnar hon nästan all vaken tid åt skolarbete. Det är många prov, massor med läxor och extrastudier som eleverna förväntas hinna med. Många stannar 2–3 timmar extra i skolan. Några har privatundervisning innan skolan börjar på morgonen. Här går man i skolan på lördagar också. Nitya har bott i Sverige när hon var riktigt liten och när hon var nio år. Då gick hon i trean på Ekerö.

– Lärarna var mer öppna, man kunde prata med dem. Här kan man aldrig säga emot, säger Nitya.

Nitya är övertygad om att hon kommer att sakna sina kompisar mycket, men att hon ser fram emot att leva ett friare liv. I Kerala får inte tonåringarna gå ut efter mörkrets inbrott vid 18-tiden. Flickor har strängare regler än pojkar.

Bara att gå de 500 meterna från hemmet till mamma ­Ingrids europeiska restaurang skulle vara förbjudet för vilken indisk tjej som helst. Nitya får lov för sina föräldrar, men de håller ett öga på henne. Hon syns i mängden med sin lite mer västerländska stil och det finns en fara för att någon på motorcykel kan få för sig att antasta henne, enligt Ingrid.

Något annat Nitya kommer att sakna är möjligheten att slinka in hos kusinerna när hon känner för det. Pappa Santhi har sex syskon med familjer i närheten.

– I Sverige känns det mer som att man måste ringa innan man kommer, säger Nitya.

Nitya tycker inte att det finns så mycket att göra i Trivandrum. Hon och kompisarna ses mest hemma hos varandra på fritiden, äter på Ingrids restaurang eller går till glasstället på stranden. Om det skulle vara både killar och tjejer i gänget som ses är det viktigt att killarna går hem tidigt så att inte grannarna ska börja undra och sprida dåliga rykten.

– Mina föräldrar säger inget, men andra gör det, säger Nitya.

Nitya längtar efter att vara i naturen på Ekerö, att slippa den hektiska trafiken, att bilen inte åker ner i hål på dåliga vägar.

Vad blir det första du gör i Sverige i februari?

– Går in på Ica och handlar godis!

Hur är det att växa upp i en global familj?

– I Indien känner jag mig inte helt indisk, i Sverige är jag inte helt svensk. Det bästa är att man får två helt olika erfarenheter, men jag kommer alltid att sakna den andra sidan, säger Nitya.

Hennes 13-årige bror Aaron går i samma skola. Han ser nog ännu mer fram emot att få flytta till Sverige, tror Nitya. Aaron har hållit kontakten med de kompisar han fick när han gick i ettan på Ekerö för sex år sedan.

Ingrid Bergstrand berättar att det faktiskt var Santhi som bestämde att familjen skulle flytta till Sverige för att ge barnen en mjukare skolmiljö. Santhi är kritisk mot att de flesta indiska skolor får eleverna att lyda genom att skrämma dem.

Santhi, som själv driver en yogaskola och utbildar yogalärare, är väldigt intresserad av pedagogik. Han menar att utan kärlek, medkänsla och omsorg om eleverna blir undervisningen aldrig bra. Samtidigt har han noterat att indiska barn lär sig mer än svenska under de tidiga skolåren.

– Jag är glad för att vi ska flytta eftersom det ger barnen en frihet de längtar efter nu. Att flytta dit vinden blåser och hålla minsta motstånd är ett sätt att leva gott, säger Santhi filosofiskt på telefon hemifrån Trivandrum.

Han är inte en orolig typ och han känner Sverige väl efter närmare 20 år tillsammans med Ingrid. Han kommer att fortsätta hålla kurser för yogalärare

i Kerala några gånger om året vid sidan av undervisning i Sverige. Det han tror sig sakna mest är den tropiska värmen och indiernas hjälpsamhet.

– Tänk att din bil går sönder. Även om du är i den mest avlägsna avkroken i Kerala kommer en hel by att hjälpa dig. Du lär snart känna människor som bjuder på te och innan bilen är reparerad har du hunnit glömma dina problem för att du är uppfylld av mänsklig värme. Sånt kan jag sakna, liksom monsunregnen och åskan, säger Santhi.

Santhi säger att de medvetet gett Nitya och Aaron en fri uppfostran. Han uppskattar att barnen inte är rädda av sig och att de ifrågasätter sina lärare även om det ställer till problem för dem ibland.

Han är också nöjd med att de har fått med sig en andlighet som en del svenska ungdomar verkar sakna. Framför allt ser han det som en rikedom att barnen får med sig både svenska och indiska värden i livet.

Ingrid ser fram emot att flytta till Sverige nu.

– Hade jag fått frågan för drygt ett år sedan hade jag inte varit redo. Men nu känns det helt rätt. Behoven i en familj förändras

i och med att barnen växer och jag ser fram emot att bo i ett svalare klimat, säger Ingrid.

Hon har trivts bra i Kerala sedan hon av en slump flög dit en vinterdag år 1991. Hon har alltid har känt sig välkommen i Santhis familj.

Hur hamnade du i Kerala?

– Jaa du, det är en historia. Jag drev café i Gränna tillsammans med min syster och när vi stängde för säsongen 1991 ville jag resa någonstans, berättar Ingrid.

Det blev Indien. Inte för att det var hennes drömmars resmål, men kulturen och maten lockade.

– Efter två veckor träffade jag min man. Han var vän till en bekant och hade bott i USA i många år. Vi blev ett par ganska snart.

Santhi hade bestämt sig för att aldrig gifta sig, men efter något år tillsammans blev det så ändå.

Efter att ha varit i Indien de senaste 20 åren kan hon konstatera att livsstilen har förändrats mycket med mobiler, internet och utländska tv-serier, men kulturen och värderingarna har inte förändrats i samma takt. Nyfikenheten på andra livsstilar är stor, inte minst på maten. Ingrid har gjort succé i Trivandrum med sin europeiska restaurang Casa Bianca.

Santhi påpekar att det är stor skillnad mellan landsbygd och städer, men vad gäller ungdomars livsstil är det stor skillnad om man jämför med Sverige. Fortfarande uttrycker inte unga par sin kärlek i det offentliga.

– Om grannarna skulle se att Nitya har sin pojkvän på besök hemma hos oss på kvällen kan det tolkas som en ”omoralisk aktivitet”. Det är fortfarande väldigt strängt och konservativt här, säger Ingrid.