Jag, som 27-årig höggravid tjej, känner att det är otroligt viktigt att lägga sig i sånt som händer i ens närhet. Sedan måste man avgöra situationens förutsättningar och i vilken mån man faktiskt kan lägga sig i. Men att låta någon bli överfallen av andra och vända bort ansiktet borde vara ett brott i sig.
För några år sen åkte jag tunnelbana i Stockholm vid lunchtid. Två individer började mucka med en tredje och efter några sekunder höll en av dem fast den ensamme medan den andre började puckla på den som hölls fast. Tunnelbanan var full av folk, men det enda som hände var att folk gick undan, som för att inte störa. Nu var den som hölls fast uppenbarligen fascinerad av nazismen, vilket kan förklara varför ingen ville hjälpa honom. Men han var heller inte gammal och han var ändå ensam.
Jag tänkte låta det vara först, tänkte att jag inte gör någon skillnad och ville inte åka på stryk. Men jag kunde inte leva med tanken att inte lägga mig i en misshandel av två mot en. Därför ställde jag mig på säkert avstånd från slagsmålet och började skrika högt åt de två att sluta slåss. Jag lyckades fånga deras uppmärksamhet, blev själv kallad nazisthora, vilket kanske inte var så roligt, men det kan jag bjuda på.
Det var lätt att hitta argument mot att avbryta en misshandel av en ensam kille även om han hade rakad skalle och konstiga sympatier. Slagen avtog eftersom koncentrationen bröts och nu fick jag även hjälp av ytterligare en passagerare som höll med mig.
De två som misshandlade sprang av vid nästa station och då fick jag även chans att säga till den nazistinspirerade killen att det är just detta han provocerar fram med sin klädsel och ideér.
Att han borde växa upp och inse vilken skymf mot andra människor hans klädsel innebar, då vaknade hela vagnen och ville säga vad de tyckte.
Jag höll mig på säkert avstånd från bråket och lyckades bra med att endast störa det som hände. Jag hade aldrig förlåtit mig om jag hade tittat ner i marken. Självklart ska man inte utsätta sig själv för fara och man ska inte handgripligen ge sig in i slagsmål, att ringa polisen vid allvarligare slagsmål är ju bra. Men man måste göra något.
Lisa
I många afrikanska länder förekommer det som brukar kallas ”street justice” eller ”mob justice”. En extrem form av civilkurage. Om man på besök i exempelvis Kenya blir utsatt för en stöld på gatan och upptäcker tjuven, så skriker man bara rakt ut ”Mwizi!” och pekar. Mwizi betyder tjuv, och ropet får alla på gatan att tvärstanna, identifiera den utpekade och sedan hoppa på honom. Ofta slutar sånt här med att tjuven misshandlas svårt, ibland dödligt. Hans enda hopp om räddning är egentligen att polisen kommer.
Det här sättet att förhålla sig till tjuvar är antagligen en följd av att folk känner att de måste skydda sig själva, de kan inte förlita sig på en fungerande poliskår och ett självständigt juridiskt system. Folk tar bokstavligen lagen i egna händer. Baksidan av det hela är förstås att oskyldiga ofta pekas ut och blir misshandlade. Men i alla händelser är det ett intressant exempel på motsatsen till den svenska attityden, som för en kenyan måste framstå som ohyggligt flat.
Bengt Nilsson
För mig är ett ingripande vid våldsbrott närmast automatisk. Samtidigt vet jag att när jag ingriper är den berömda handsken kastad. Jag får aldrig backa en millimeter i min övertygelse om att situationen måste stävjas för då blir jag själv ett offer.
Min upplevelse tog sin början i maj för två år sedan då jag i mitt arbete hade rast. Jag stannade till vid Skanstulls tunnelbanestation och gick mot valt matställe. Klockan var runt tolv på kvällen och jag gick förbi ett uteställe.
Av ren nyfikenhet tittade jag på folk som stod utanför när jag såg en kille som argumenterat med sin flickvän höjde sin arm och slog henne hårt över ansiktet. Jag tillrättarvisade honom skarpt och han gav sig direkt på mig med både verbala och fysiska påhopp. I detta skede kände jag ingen skräck utan var redo att göra precis allt för att försvara min övertygelse. Som tur var hade jag företagets uniform på mig vilket uppmärksammade vakterna att ingripa, eftersom det inte ser bra ut med våld mot tjänsteman utanför deras klubb.
Självklart blev jag djupt skakad av händelsen och påverkas än idag av den, men jag tvekar aldrig att ingripa när fega individer ger sig på andra med våld.
Jesper Edh
Jag bor i ett så kallat problemområde, har bott här i 35 år och sett det förändras. Jag har ringt polisen några gånger då jag har sett grovt våld (inte småkurr eller tjafs).
En gång när jag upplevde att det var extra obehagligt var när en av våldsmännen hade en barnvagn med ett barn i. Jag ringde polisens larmnummer 112 och fick prata med larmcentralen. Ingen polis kom och 30 minuter senare var alla inblandade borta. Då orkade inte jag heller att vänta och gick hem.
Igår ringde jag 11414 för att anmäla ett småbrott (ungdomar som kör bil på gräsmattan i parken). Jag blev kopplad tre gånger till olika personer för att sen bli bortkopplad helt efter 14 minuter. Jag mejlade då polisen om pågående brott och fick svar dagen efter att de lämnat vidare ärendet (ungdomarna fanns då inte kvar).
Lätt att säga att man ska ha civilkurage men med en poliskår som gör sig oanträffbar känns det som man inte har något stöd från samhället.
ML
Civil olydnad är en självklarhet.
Civil olydnad är en rättighet i en fri värld.
Civil olydnad behövs inte i en perfekt värld. Civil olydnad kräver ansvar av den som utnyttjar den.
Civil olydnad är inte ett levnadsätt, det finns ett bättre ord för det – anarki.
Fredsaktivister som hänvisar till rätten till civil olydnad borde kanske läsa på i grammatiken.
Civil olydnad och fundamentalism går inte särskilt bra ihop.
Civil olydnad mår bäst när den är opolitisk, men idag blir ju allt politiserat så det blir inte mycket kvar till den renodlade civila olydnaden.
Peter
Jag läste med stort intresse om Hanna. Jag känner igen mig i henne. Hanna är en mycket stark person. Det ska hon vara glad för. Men Hanna är också en mycket ung person. Hennes syn på sin arbetsplats och sina kollegor visar att hon inte har tillräckligt mycket livserfarenhet för att kunna förstå att alla är olika. Att även de som hon ser ner på eller tar avstånd från, de som istället tar en extra kaka till kaffet, kanske har en livsåskådning värd att respektera minst lika mycket som hennes egen.
Att ”gilla läget” på en arbetsplats, eller att förändra i det tysta är ingen dålig attityd. Att gilla läget på Hannas arbetsplats, kanske innebar större insikt och förståelse för hur vi människor fungerar och hur vi har möjlighet att ta hand om varandra. Det är inte säkert att någon på hennes arbetsplats uppfattade de förändringar som hon ansåg sig ha åstadkommit som förbättringar.
Det sannolika är att de tyckte att Hanna var en bråkstake som inte ville lyssna på sina äldre kollegor, en okänslig ungdom som inte hör och ser omgivningens signaler. Att vara ung är ett tillstånd som vi inte kan göra någonting åt. Det enda som är säkert är att vi blir äldre och med åren allt klokare.
Rickard
Som jag ser det finns det säkerligen gånger då civil olydnad kan vara befogad, men då främst aktioner i en diktatur riktad mot att skapa demokrati och grundläggande rättigheter. Tyvärr verkar det ha gått från icke-våldsåtgärder för att värja grundläggande friheter till att bryta lagen för man inte håller med om den. Detta är naturligtvis helt fel.
Om jag tycker att nya Playstation är moraliskt förkastlig, skall jag då få blockera Sonys fabriker och lager dag ut och dag in?
Johan Jakobsson
