Kenneht Markström lyckades bryta med sitt kriminella liv tack vare sin syster.
Foto: Lars Lindqvist
Tack vare stödet från sin syster lyckades Kenneht Markström bryta sitt kriminella liv.
– Utan henne hade jag varit död. Man måste ha någon som ställer upp, annars går det inte.
Kenneht Markström, 53, hade en stökig uppväxt. Det gällde att hålla sig hemifrån så mycket som möjligt.
– Som 12-åring var jag ute sent på nätterna och kom i kontakt med fel folk. Vi gjorde spännande saker som att stjäla cyklar och mopeder och bröt oss in i källare.
Brotten förändrades. Cykelstölder blev bilstölder. Källarinbrott blev villainbrott.
– Att jag inte hade något val är lätt att säga. Det är klart att jag hade, fast då förstod jag inte konsekvenserna. Visst har man ett personligt ansvar för sina handlingar, säger Kenneht Markström idag.
Han åkte fast innan han fyllt 15 och placerades på Sörgårdens pojkhem i Eskilstuna. Senare blev det Sundbo ungdomsvårdsskola och flytt mellan olika familjehem, där han kom i kontakt med hasch och amfetamin.
Stölder och rån blev huvudsysselsättning, dels för att bekosta det egna knarket, dels för spänningen. Första fängelsestraffet kom i slutet av 1970-talet. Fram till 45-årsåldern åkte Kenneht in och ut mellan olika anstalter. Det längsta straffet var 2,5 år.
– Jag var jävligt trött på kåklivet, men klarade inte att ta mig ur det av egen kraft. Det är det kriminella sättet att tänka som sitter i huvudet om man hållit på länge.
Huvudproblemet när Kenneht Markström var ute i frihet, var vad han skulle fylla tiden med. Utan droger och brott blev livet tomt. Men han längtade efter ett värdigt liv.
– Som de flesta kriminella hade jag tappat tron både på mig själv och på samhället.
En trafikolycka 1999 blev en vändpunkt. Kenneht fick ena benet krossat, och idag är ett av hans knän en protes. Efter olyckan hamnade han tillfälligt i rullstol. Sjukhuset vägrade att ha honom kvar efter att hembränd sprit och tabletter hittats under kudden.
Han hade ingenstans att ta vägen. Närmast anhörig var systern, som han haft kontakt med till och från. Han frågade om han fick bo hos henne.
– Hon sa ja på villkor att jag inte knarkade.
Systern Elisebeht Markström tvekade aldrig, trots att brodern många gånger gjort henne besviken. Det är bara ett års åldersskillnad mellan Kenneht och -Elisebeht. De växte upp i en familj präglad av våld och alkohol. Syskonen kanaliserade sina upplevelser på motsatta sätt. När Kenneht hamnade i kriminalitet engagerade Elisebeht sig i samhället. Hon startade kvinnojouren Mira i hemstaden Nyköping och engagerade sig politiskt. Sedan 1995 sitter hon i riksdagen.
När Kenneht bad att få sova på soffan hos henne efter olyckan 1999 handlade det för honom om liv eller död.
– Då visste jag att han var svårt skadad, men inte att det var fullt så allvarligt, säger Elisebeht Markström.
Hon övervägde aldrig att säga nej, trots att hon hjälpt honom många gånger förut. Nästan lika många gånger hade han gjort henne besviken.
– Men han är faktiskt min bror. Visst tog jag risker, det gör man alltid med kriminella.
Tänkte du aldrig att han borde få ta konsekvenserna av sitt sätt att leva?
– Han hade kämpat länge för ett drogfritt liv. Men mattan drogs undan när ingen längre ville betala för hans vistelse i familje-hem. Jag visste att han har stor inre kraft under rätt omständigheter.
Hon gav sin bror dörrnyckel och Ica-kort – samt bilnyckel under förutsättning att han hade chaufför. Kenneht tog inte körkort förrän 2002.
Kenneht Markström tänker tillbaka på den tiden:
– Jag fick så småningom mental distans till mitt vanliga liv, trots att jag hade mina kriminella kompisar kvar. Men jag gjorde inga affärer och försökte sköta mig så gott jag kunde. Att jag satt i rullstol, bodde hos syrran och lovat att inte knarka hjälpte till.
En period gick han på möten hos både Anonyma narkomaner och Anonyma alkoholister.
– Det var mest ett sätt att slå ihjäl kvällarna. Många av mina gamla polare gick där.
2001-2005 byggde Kenneht Markström upp en lokalavdelning av Kris (Kriminellas revansch i samhället) i hemstaden Nyköping. Kris vill vara en brygga mellan anstaltsliv och liv i frihet.
– Kris ger socialt stöd i ett drogfritt sammanhang. Här finns människor, som förstår ens problematik.
Att bli utsläppt till ingenting är dömt att misslyckas, hävdar han.
– Om du inte känner någon, inte har bostad, inte utbildning, inte jobb och inget körkort är det omöjligt. Körkortet är en biljett in i samhället. Det motiverar en att hålla sig drogfri.
Kenneht menar att det skulle finnas en väg tillbaka för alla kriminella om det inte vore så stora maskor i samhällets skyddsnät. Svårast är att hitta boende.
– Att hänvisas till härbärge är som att slängas till vargarna. Där är de flesta aktiva missbrukare. Det behövs någon som backar upp, både med boende, jobb och fritid.
Kenneht Markström önskar att allt samhällsstöd fanns under samma formella tak, till exempel kriminalvården, frivårdsmyndigheten och socialtjänsten. Nu blir det lätt ett glapp.
Att vända ett kriminellt liv förutsätter egen motivation.
– Det gäller att skapa ett vardagsliv med rutiner – annars faller man, hävdar han.
Själv arbetar han idag med att placera fängelsedömda killar och tjejer i familjehem under den sista strafftiden. Syftet är en mjukare övergång tillbaka till samhället. Inom kriminalvården används familjehem främst för vuxna missbrukare.
På fritiden är han engagerad i Bryggan - en ideell organisation, som arbetar för barn med minst en förälder i fängelse.
Att berätta om sin bakgrund kan vara känsligt för den som suttit i fängelse. För Kenneht är det en avvägning varje gång han träffar nya människor.
– Men jag backar aldrig om jag får frågan. En vanlig anställning har jag aldrig sökt. Är det konkurrens om jobben, går de inte till den som berättar att han suttit inne, tror Kenneht Markström.
