Till höger: Transitionrörelsens skapare Rob Hopkins på plats i pionjärstaden Totnes. I mitten : marknad i Totnes och en affisch från 40-talet om ”victory gardens”. Till vänster: indiska miljödebattören Vandana Shiva.
Foto: pontus lundahl och Peter Hagerrot
Transitionrörelsen medverkar i den alternativa konferensen Klimaforum09 som pågår samtidigt med klimatkonferensen i Köpenhamn. Den har sitt ursprung och centrum i sydvästra England och har på kort tid spridits till hundratals orter runt om i världen. Kanske beror intresset på att man är försiktig med undergångsscenarier och hellre trycker på att alla kan göra någonting när samhället nu måste genomgå en omställning – transition – för att minska resursslöseriet.
Omställningen handlar om ökad självförsörjning. Fler måste göra som Michelle Obama som lät anlägga en täppa i Vita husets trädgård och därmed anknöt till initiativet från en tidigare presidenthustru; under andra världskriget uppmuntrade Eleanor Roosevelt till så kallade victory gardens. De kom att stå för nära hälften av USA:s och Englands grönsaksproduktion. På det viset blev samhället bättre på att klara krisen.
Men den kris som nu väntar kommer att bli värre ur resurssynpunkt än den var då. Den här krisen har med oljan att göra.
Rob Hopkins, biolog och Transitionrörelsens grundare, tillhör dem som tror att vi närmar oss peak oil – den punkt då oljeutvinningen börjar gå ned. Kanske har vi redan passerat den.
– Under den tid som en person, född på 1950-talet, levt kommer mänskligheten att ha förbrukat hälften av all olja som finns på jorden och omvandla den till klimatutsläpp, säger Rob Hopkins.
Transitionrörelsen har ibland kallats ett tolvstegsprogram mot oljemissbruket: billig olja har format samhället i hög utsträckning och finns i allt ifrån konstgödsel och mediciner till förpackningar. Att göra sig av med oljeberoendet kommer att bli nödvändigt – men svårt, tror Rob Hopkins och nämner Kuba som exempel på vad som kanske väntar resten av världen. När Sovjet föll uteblev plötsligt leverenserna av diesel, konstgödsel och kemikalier. På kort tid tvingades landet gå från ett mekaniserat industrijordbruk till ett mer småskaligt och arbetsintensivt jordbruk.
I Transitionrörelsens hemstad Totnes i sydvästra England har man ordnat en rad projekt; från trädgårdsodling i parker och plantering av fruktträd till lokala energi- och taxibolag. På flera orter i England har man också introducerat egna valutor, som Totnespundet, för att stimulera den lokala handeln.
Rob Hopkins tror att tyngdpunkten i framtiden kommer att flyttas från storstäder till mindre samhällen där möjligheterna till självförsörjning är större. Men han vill inte måla framtiden alltför mörk.
– Miljörörelsen gör ett misstag genom att lägga större fokus på hot än på vilka möjligheter vi har när vi verkligen känner oss engagerade och delaktiga, säger han.
Även klimatvänliga politiker får kritik. I somras hänvisade brittiske klimat- och energiministern Ed Miliband till Transitionrörelsen när han presenterade en lag om lokalt producerad energi. Men det ger inte rörelsens internationella kontaktperson, Ben Brangwyn, mycket för.
– Politiker är så fast i dogmen om ständig tillväxt att besluten alltid framstår som motsägelsefulla. Det kan gälla Labourregeringen i England som säger sig satsa på miljöomställning och samtidigt tar beslut om att bygga en ny startbana på Heathrow, eller i Sverige, där ni fortsätter att bygga motorvägar som om inget hade hänt, säger Ben Brangwyn.
Själv har Ben lovat att inte använda flyg för arbete och kärlek, bara för liv och död.
På kort tid har Transitioninitiativet spridits framför allt i USA och Europa men även till Japan och Kina. Under året bildades ett nätverk även i Sverige. En workshop hölls i början av oktober på Sätra brunn i Sala. Där fick deltagarna fundera på vad de anser att tillväxtsamhället bygger på. Ständig tillväxt, konkurrens, militärmakt, var några av svaren. De parades ihop med mänskliga rädslor och beteenden: Känslor av brist kompenserar vi med överflöd och missbruk, värdelöshet med konkurrens, osäkerhet med vapenmakt och känslan av att vara ensam med artificiella kontakter i form av överdriven mediekonsumtion, var analysen.
Men att överge tillväxten blir en utmaning jämförbar med övergången från jägar- till jordbrukssamhället, eller starten på den industriella revolutionen. Det tror Sophy Banks, som är verksam inom den del av Transitionrörelsen som arbetar för att underlätta den psykologiska omställningen.
– Det är inte underligt att vi försöker fly problemen, det märkliga är att vi också skyddar oss mot lösningarna.
Ytterst tror hon, som i grunden är psykoterapeut, att flyktbeteendet beror på att vi värjer oss mot känslor av skuld och smärta och inte törs leva i osäkerhet.
– För att komma vidare måste vi våga hoppas även om det inte finns några garantier för att det vi gör nu räcker för att överlämna ett fungerande samhälle till våra barn, men chansen är ju större än om vi inte gör något, säger Sophy Banks.
Men är det inte utopiskt att tro att man kan skapa gröna zoner av självförsörjning samtidigt som allt fortsätter som vanligt i övrigt?
– Absolut, för mig handlar det inte om att vi ska klara oss själva utan att jag är skyldig att börja där jag står. Sedan har det visat sig att ju flera orter och personer som tänker i dessa banor desto mer stöd får vi av varandra vilket bidrar till att rörelsen vuxit så snabbt.
Är inte allt detta enbart idéer som välbärgad vit medelklass har tid att ägna sig åt?
Den indiska klimatforskaren och miljödebattören Vandana Shiva, som träffat Transitionrörelsen under alternativkonferensen i Köpenhamn, tillbakavisar bestämt den åsikten.
– Ni måste minska exploatering av de fattiga länderna. I dag används vårt vatten till att odla grönsaker som flygs till norr. Samtidigt räcker inte vattnet till för våra bönder. Om ni blir mer självförsörjande på sådant som är möjligt att odla i norr och därmed minskar ert ekologiska fotavtryck innebär det verklig solidaritet med oss, säger hon.
