För tio år sedan fick jag en ny lever från en avliden donator eftersom man hade upptäckt att jag hade cancer i organet.

Att genomgå den transplantationen var tufft nog. Narkosläkaren hade före ingreppet förklarat att jag måste vara förberedd på att kämpa, kämpa, kämpa om jag ville bli frisk igen. Han hade rätt. Efteråt upptäckte jag helt nya grader av smärta, obehag och besvär. Till exempel så kollapsade min ena lunga vilket gjorde det plågsamt att prata och till och med andas.

Därför blev jag naturligtvis bestört när de typiska symtomen för leversvikt – svullen mage och extrem trötthet – uppenbarade sig igen. Den nya levern började ge upp i slutet av år 2006. Min kropp försvagades snabbt och jag sattes upp på väntelistan för en ny levertransplantation. När mitt tillstånd blev akut reste min syster hit från Los Angeles för ett sista avsked. Den här gången hade min tur tagit slut. Det var uppenbart att jag inte skulle överleva väntan på ett lämpligt organ från en avliden.

Då fick jag veta att min vuxne son Yoav, helt utan familjens vetskap, påbörjat en process för att bli donator. Han hade i hemlighet genomgått ett stort antal fysiska och psykiska undersökningar för att ta reda på om det var möjligt. Idén att använda en levande donator hade nämnts till mig i förbigående av läkarna på ett tidigt stadium som en möjlighet, men jag avfärdade det direkt. När jag var dagar från slutet berättade Yoav vad han hade ordnat. Han hade beslutat att avbryta sin karriär för att donera halva sin lever till mig.

Naturligtvis blev jag chockad och förfärad. Levern är det enda mänskliga organ som bygger upp sig själv om en bit tas bort. Om det lyckas kan både mottagaren och donatorn leva normala liv men det är förenat med stora risker.

Det kändes sorgligt att acceptera mitt förstfödda barns uppoffring; som vilken förälder som helst har jag instinkter om att skydda mitt barn från skada. Jag ville verkligen inte vara den som orsakar smärta eller till och med livsfara för någon jag älskar över allt annat på jorden.

Vilka funderingar rörde sig i mitt huvud? Jag tänkte på allt möjligt, till exempel på tiden när min son var tre år gammal och hans blonda kalufs föll över hans panna. På den tiden bodde vi långt ute på landet i en spartansk stuga på ett berg i nordöstra USA. Yoav brukade följa mig runt i skogen när jag skulle fälla träd till vedspisen. Han ville alltid hjälpa till att bära stocken tillbaka till huset.

Nu ville han hjälpa till igen på ett annat sätt. I mitt melankoliska tillstånd mindes jag också den bibliska historien om Abraham, som var beredd att offra sitt eller sin sons liv för att bevisa sin trohet till Gud. I mitt fall var det sonen som var villig att offra sig för att rädda sin far. En hemsk, men modig handling.

Yoav och jag blev det första vuxenparet som genomgick operationen på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Vi tog farväl av varand­ra i en sjukhuskorridor när vi båda låg på var sin säng i väntan på nedsövning. Under sådana omständigheter är man så extremt rädd att det inte går att säga något meningsfullt. Operationen på mig genomfördes av tre kirurger i två etapper och tog sammanlagt 21 timmar. Yoav låg på operationsbordet i drygt tio timmar. Jag låg i respirator i fyra dygn, svävande mellan liv och död.

Så småningom återkom jag till medvetande men jag hallucinerade kraftigt och hade paranoida mardrömmar orsakade av jättehöga doser kortison. Flera gånger kastade jag mig förvirrad ur sängen och blev liggande insnurrad i olika rör, vätskepåsar och droppställningar, oförmögen att resa mig upp från det blodstänkta golvet. Larmet tjöt och det behövdes flera personer för att lyfta mig tillbaka till sängen.

Allt kändes kolsvart ganska länge. Jag var helt snurrig i skallen, sur och eländig. Det dröjde länge innan jag kunde kommunicera med omgivningen. Ingen kunde uppfatta vad jag försökte säga med mina svaga viskningar på engelska. (Trots drygt två decennier i landet, tappade jag tillfälligt bort min svenska). Så småningom kunde jag gå förträffligt med rullator och äta med sked och gaffel.

Efter två månader i sjukhus flyttade jag över till Röda korsets rehabiliteringshem för att återhämta mig ytterligare. Där brukade jag dela lunchbord med en charmerande 90-årig dam med lockigt vitt hår som hade fått båda benen amputerade. Det finns alltid någon som har det värre.

Jag är full av beundran för läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna på Karolinska sjukhuset i Huddinge som stod ut med mig. Deras kunskap, kompetens och mänskliga värme var djupt imponerande.

Även så här tre år senare har Yoav och jag fortfarande svårt för att prata med varandra om våra känslor kring det som hände i april 2007. Det var traumatiskt för hela familjen, inte bara för mig. Äktenskapet tog stryk. Min systerson, Yoavs kusin, reste till Sverige för att stödja familjen. Min dotter brukade somna med gymnasieläxorna intill sin nyopererade storebror. Alla försökte hjälpa till.

Nu för tiden är Yoav i utmärkt form. Det känns skönt att det har gått bra för honom. Själv har jag äntligen kommit tillbaka fullständigt, arbetar heltid och har många planer för framtiden. Jag försöker uppskatta de små glädjeämnen som varje dag bjuder på: de första knopparna på träden under våren, känslan av solen på mitt ansikte, att jag kan promenera i takt med mina vänner en kväll på Södermalm.

Förra sommaren tog jag ett snabbt dopp i Mälarens iskalla vatten med Yoav och hans yngre syster. När sonen klädde av sig till ett par badbyxor framför mig och dök från en klippa ner i sjön som jag har sett honom göra oräkneliga gånger som ett litet barn, reflekterade jag över att Yoav aldrig kommer behöva göra en häftig tatuering för att utmärka sig. Han kommer för alltid att bära ett stort ärr på sin mage och lägre delen av bröstkorgen. Ett upp-och-nedvänt ”Y”. Det är lätt att se att sonen har genomgått en stor operation. Jag bär samma märke på min egen kropp.