Kanako Mikami, 23, från Tokyo arbetar som volontär i Gnesta fram till september. Hon har tidigare studerat amerikansk fattigdomsbekämpning på ett japanskt universitet.
Hon ville hjälpa till i det land som för henne var synonymt med ansvar och omsorg för de svaga.
Från ett myllrande Tokyo begav sig Kanako Mikami, 23, till landsbygden utanför Gnesta för att volontärarbeta med funktionshind–rade vuxna. För även om den traditionella bilden av en volontär är en person som åker till ett fattigt område för att bistå människor i nöd, finns också volontärer som kommer till Sverige. Men Kanako Mikami drevs inte av att få hjälpa svenskarna. Snarare var det fascinationen över den svenska kulturen och samhällsmodellen som fick henne att resa hit.
– Jag undrade varför Sverige är så välkonstruerat och fascinerades över att folk har bestämt att de ska betala höga skatter för att kunna ta hand om de handikappade, säger hon.
Stället där Kanako Mikami volontärarbetar heter Vårdinge by och ligger avskilt, utanför Gnesta. Här finns en folkhögskola samt dagverksamheter och boende för funktionshindrade. Allt drivs med antroposofisk inriktning.
Kanako visar runt i de olika verkstäderna där hon håller till mesta delen av tiden. I Rudolf Steinerstiftelsens vävrum sitter några som har sin dagverksamhet här och syr. Utanför skiner vårsolen. Behandlingsformen kallas socialterapi och Kanako visar en isbjörn som hon har gjort av ull. Avlägset hörs klassisk musik. Över hela platsen vilar en respektfull tystnad. Även Kanako är lågmäld och tyst. Hon svarar eftertänksamt och artigt på frågorna.
– Det är stor kontrast, från att ha bott i Tokyo hela livet till att komma till den svenska landsbygden. Att få vara i den här miljön är det största för mig, säger hon.
På universitetet i Japan har hon studerat statsvetenskap och specialiserat sig på frågor kring fattigdom och hur olika samhällen tar hand om sina fattiga. Främst har hon tittat på fattigdomen i amerikanska slumområden. Ändå valde hon senare att volontärarbeta i Sverige.
Varför valde du inte att åka till ett land där hjälpbehoven är större?
– Jag valde Sverige för att lära mig mer om att hjälpa människor, för att sedan kunna hjälpa andra på ett bättre sätt. Jag ville se det goda exemplet, säger hon.
Hon talar varmt om Sverige. Hon menar att Sverige är så bra att det nästan är perfekt. Eller åtminstone det bästa landet att leva i. Om hon säger detta av artighet eller om hon verkligen tycker så är svårt att veta. Hur som helst ser hon sin insats som volontär mer som ett sätt att lära känna en ny kultur. Att få se det folkhem som de flesta glömt bort, men som kanske finns kvar någonstans.
Frågan är bara om en miljö likt Vårdinge by ger en rättvisande bild av hur Sverige ser ut 2007. Borrmaskiner utan elektricitet, koleldat smide och biodynamiskt odlade grönsaker i matsalen är något av det som möter en besökare. Vi möter en man som är fullt koncentrerad med att borra hål i en bräda, med hjälp av en vevdriven fast borrmaskin. När han ser Kanako slutar han genast och kommer fram till henne och vill se hennes mobiltelefon. Han betraktar den med häpnad. Kanako har inte bråttom iväg.
– I Sverige är inte folk fattiga på samma sätt som i till exempel Afrika, men det finns andra behov som är svårare att komma åt. Många människor skiljer sig och mår psykiskt dåligt. Så är det i Japan också, säger Kanako.
Kanako observerar och lyssnar mest på vad som sker runt dagverksamheten för de funktionshindrade. En tjej från folkhögskolan visar sin handledare en ritning på en korkskruv som hon vill smida i järn. Kanako passar in i miljön, och när det blir för högljutt drar hon sig undan. Här är rutiner och tystnad viktigt för elevernas trygghet. Sedan Kanako kom hit har hon målat väggar, smitt järn och varit ett stöd i de andras arbete.
– Hon har något i sig som gör att hon ska vara här, säger Stina som är med i dagverksamheten. Kanako ler och nickar artigt. Det verkar inte spela någon roll att hon inte talar svenska. Med kroppsspråket kan de kommunicera och i tystnaden behövs ändå inte så många ord. Själv tycker inte Kanako att hennes volontärinsats är så stor.
– De säger att jag ger mycket, genom att bara vara här. Men jag vet inte om det är så. Jag lär mig mycket i alla fall, säger hon.
Att hon inte skulle göra någon nämnvärd insats, där håller inte föreståndaren för ljusverkstaden, Gustav Vinkler med. Hennes engagemang har betytt mycket för honom.
– Om det bara vore svenskar som åkte ut som volontärer, och vi inte inbjuder några att komma hit, så skulle det bli så obalanserat att jag inte skulle stå ut. I ett utbyte måste vi alla vara med. Hos mig har intresset för Japan blivit mycket större, säger Gustav.
Om ett halvår är Kanako klar med sin volontärinsats och kommer åka tillbaka till Japan. Att söka en ny kultur var Kanakos största mål, och en ny kultur fick hon möta, både i ett nytt land och i ett nytt sätt att leva.
Finns det då en likhet mellan Kanakos motiv att komma till Sverige och den drivkraft många känner som vill hjälpa till med
arbetet i ett mer fattigt land?
Förmodligen inte. Oftast är det andra skäl. Det tror i alla fall Emmy Bornemark på Ungdomsstyrelsen. Denna myndighet fördelar pengar till internationella ungdomsprojekt, till exempel svenska organisationer som tar emot utländska volontärer.
– Många som kommer från fattigare länder har helt andra motiv att volontärarbeta än de som åker härifrån. En kille från Kenya kom hit för att få distans till sin bror som var döende i hiv. En kille från Nepal ville undvika militärtjänstgöring och samtidigt få kontakt med väst. Att kunna säga att man varit i väst är en merit för att senare arbeta i internationella projekt, säger hon.
På Vårdinge by är dagens aktiviteter snart slut. En veckoavslutning väntar innan helgen börjar. Det är soligt men kallt i luften. Snön har smält bort. Om ett tag kan de börja bada i sjön som ligger nedanför skolan.
– Om man vill förstå Kanako, måste man lyssna, säger Gustav Vinkler.
Kanako har lyssnat sedan hon kom. Men hon har svårt att svara på vad hon kommer att minnas mest från vistelsen i Sverige. Hon blir alldeles tyst.
– Det kommer att märkas sedan, efter att jag har kommit hem, säger hon.
Joakim Lundgren
08-13 52 69, joakim.lundgren@svd.se
