I mitten av 1990-talet var medelåldern cirka 50 år på alla som sökte hjälp hos alkoholbehandlarna Anna Brown och Mona Hult. Två av tre var män. Nu är nästan varannan klient en kvinna och snittåldern har sjunkit till 40–45 år.
Men än så länge är männen yngre när de söker hjälp för sitt alkoholberoende och de kommer i behandling tidigare än kvinnorna.
– Det är som om kvinnorna är bättre på att dölja sitt beroende, säger Mona Hult och Anna Brown, båda sjuksköterskor på Care Line, ett litet privat öppenvårdsföretag med inriktning på alkoholfrågor inom arbetslivet.
Kvinnornas typiska dryckesmönster är dubbelt: Ute, tillsammans med andra tar de knappt ett enda glas vin. Hemma, däremot, förser de sig i sin ensamhet.

Varför är det så?
– Dels kan de vara osäkra på om de klarar att ta bara ett glas. Och det är ju fortfarande mer skamligt att tappa kontrollen som kvinna, konstaterar Anna Brown. Samtidigt är det många i våra grupper som säger att de försökt prata om sitt drickande med husläkaren – men inte blivit trodda.
Precis så starka är föreställningarna om hur en alkoholberoende kvinna ska se ut. Men på Care Line har de sett hur vem som helst kan hamna i problem – problem som klienterna aldrig kunde drömma om när de lyfte sitt första glas.
– Det finns mycket skuld och skam kring att dricka för mycket, konstaterar Anna Brown. Men det är ju ingens fel – vem kunde veta att man skulle hamna där? När man nu gjort det finns dock en viss skyldighet att ta itu med problemet.
De flesta som kommer till Care Line får behandlingen betald via sin arbetsgivare – en kostnad på 60 000–90000 kronor. Problemen har då ofta pågått i bortåt tio år och den kvinnliga genomsnittsklienten dricker en–två flaskor vin per dag – ”en mängd som skulle få en normalkonsument att bli redlös” som Anna Brown säger.

Mottagningen ligger på Östermalm, i en vanlig portuppgång och med en diskret skylt vid porttelefonen. Här finns blåa plastskoskydd i en korg i hallen, här finns samtalsrum och en samlingsplats i köket längst in. Klienterna kommer som regel en gång i veckan för samtal och besöken är ofta början på att inte längre ljuga för sig själv.
För det har de flesta hållit på med under resans gång. Försökt begränsa sin konsumtion genom att bara köpa en eller två flaskor vin åt gången. Eller övergått till att skaffa småflaskor. Det mest desperata försöket att återta kontrollen hörde de från kvinnan som tappade upp sin bag-in-box på fyra buteljer, korkade igen och ställde undan hemma.
De fick inte stå där särskilt länge.
Hur har det börjat? I botten ligger hela samhällets öppnare förhållningssätt till alkoholen, menar Mona Hult. Därutöver har alkoholen börjat spela en roll för att markera kvinnans oberoende: de dricker allt mer offentligt och behöver skämmas allt mindre för att bli berusade, det är tydligt, enligt Mona Hult som hör hur de yngre kvinnorna beskriver sina fyllor.
– I min grupp har alla de yngre ökat sin konsumtion i karriären. Och då har de ju både familj och arbete.
De äldre har börjat först när de har utflugna barn, ekonomiska möjligheter och mer tid. När familjens ansvarsspärrar släpper dricker de mer både ute och hemma.
Kvinnorna som är klienter hos Care Line är välutbildade och har bra jobb, ofta i chefsställning. De är pliktmedvetna och har höga krav på sig själva. De är känsliga och kan ha svårt att sätta gränser.
– Det är vad vi ser här, poängterar Anna Brown. Samtidigt vet vi inte vad som är orsak och verkan. Hemligheten att man dricker för mycket kan i sig göra det svårt att säga nej till ett glas.

Som behandlare kan de inte låta bli att också se ett annat tydligt mönster: Aningslösheten. De flesta kvinnor har blundat för hur de påverkas av alkohol, noterar de. När barnen blivit större återgår de till samma festande som i ungdomsåren eller börjar dricka lika mycket som sin sambo.
– Många har lurats av att de inte skulle behöva stoppa förrän de känner sig berusade, säger Anna Brown. Att tåla mycket tror de är okej. Men det är en jättevarningssignal! Det är ju då man utsätter kroppen för toleransökning och tillvänjning.
När man börjar inse att man har problem har några försökt ta upp det hos husläkaren eller kontaktat ett privat behandlingsföretag. Men en del söker inte hjälp alls på egen hand, enligt Care Line. De tycker de har försatt sig i situationen själva och därför bör klara ut det själva. Under tiden har både arbetskamrater och familj hunnit tröttna – Anna Brown har hört döttrar önska livet ur sina mödrar när de vägrar sluta dricka.

Hemma är det nämligen inte så lätt att få något att hända. Barnens ofta täta förhållande till mamman försvårar möjligheten att sätta stopp för problemen, och särskilt för döttrar kan det kännas omöjligt att ta så mycket avstånd att det tvingar fram en förändring.
– Det händer att barn slagit larm till chefen om att mamma behöver hjälp, berättar Anna Brown. Och först då, genom arbetsgivaren, händer något. Familjen kan du mista, men inte jobbet.

Är det inte tvärtom?
– Nej, jobbet är den allra sista sociala platsen som människor ger upp. Det är en makt som inte ens familjen har, fortsätter hon.
Så kommer kanske en ny chef och ser personalen med nya ögon – och konfronterar den anställda som dricker för mycket. Nej, alla är inte positiva till att börja behandlingen. Man skäms, känner sig litet chockad över att det märkts så mycket. Men så småningom uppskattar nästan alla att någon tar tag i dem.

I genomsnitt kommer klienterna till Care Line en gång i veckan under ett år. De som söker för sina problem tidigt behöver i regel en kortare tids stödsamtal. Och för Anna Brown och Mona Hult gäller det att alltid möta personerna där de befinner sig och få dem att själva vilja göra något åt sitt problem.
– Vi måste lyssna noga och ge dem chansen att sätta upp sina egna mål. Att sluta dricka är en livsstilsförändring som alla andra.
Sedan berättar de att för mycket alkohol under för lång tid kan ge samma som symtom som utbrändhet – sömnlöshet, depression, ångest och värk. Inte förrän man varit nykter i minst ett halvår kan man veta vad som är vad.
– Alkoholens verkningar är den största imitatören av andra åkommor. Så det är ofta inget ljug när kvinnor säger att de är deprimerade eller har ångest – utan att nämna något om hur mycket de dricker. De vet ofta själva inte att det kan bero på alkoholen.