RIDDARHYTTAN I en nedlagd skola mitt i Bergslagsskogarna blir konsekvenserna av vår jakt på ett vackert utseende till brännande dramatik. En ung kvinna gör allt för att vara vacker, sexig och till lags. Hon når kortvariga framgångar hos det motsatta könet, men blir sviken och besviken.

–En kvinna ska sköta om sin kropp, sitt hem, sin man och sina barn. Nuförtiden ska hon också vara smart och ha ett bra jobb, säger hon.

Kvinnan står i den gamla skolsalen, som gjorts om till teaterscen. Ett 50-tal åskådare följer hennes kamp för att duga och bli älskad. Det rör sig alltså om en scenisk gestaltning av de krav som ställs på många unga människor idag. Kvinnan spelas av Åsa Linder och pjäsen heter en En dum blondin – en monolog om unga tjejers kroppsuppfattning. Föreställningen har turnerat runt landet under flera år och spelats i bland annat skolor, fritidsgårdar och kyrkor.

Bakom pjäsen står Teatermaskinen, en grupp kulturarbetare som vill bearbeta samhällsfrågor genom dramatiken. Till högkvarter har de valt Skräppbo skola från 20-talet, inne i skogen, en halvmil från Riddarhyttan i Västmanland. Just denna augustidag är det ovanligt mycket folk ute på den före detta skolgården, ett par höjdkurvor ovan Skilådammen. Teatermaskinen har nämligen bjudit in till en heldag på temat ungas självdestruktivitet. Representanter från olika samarbetspartners, bland andra Allmänna arvsfonden, Rädda barnen och Västerås stift, minglar med maskinpersonalen ute i sensommarsolen.

När alla trängt ihop sig inne i skolsalen bidrar värmen till att förtäta den stämning som redan infunnit sig genom Åsa Linders utspel i rollen som föregivet dum blondin. I själva verket är blondinen inte dum, snarare osäker. Hon, som inte hade brytt sig om sitt utseende, blir mer eller mindre påtvingad ett stereotypt kvinnoideal av sin omgivning: mamma, storasystern, pappa, kompisar, killar. Hon upptäcker hur populär hon blir när hon piffar till sig enligt veckotidningsmall.

Men hon saknar självkänsla och kan inte säga nej till killar som bara vill få henne i säng. När åren går och hon märker att hon aldrig når upp till den skönhetsnivå som hon siktar mot växer ångesten. Hon börjar dricka, hon får ätstörningar och hon skär sig för att lindra den inre smärtan.

–Unga tjejer känner en press att de ska vara vackra och sexiga. Men det finns en gräns som de inte får överskrida. Då riskerar de att bli kallade för hora, säger pjäsens författare Berit Engman i en paus.

Gränsen är så klart att ha ett vidlyftigt sexliv med många killar, så som blondinen i pjäsen hade. Berit Engman tror dessutom att arbetarklasstjejer har svårare att balansera längs den gränsen än medelklassflickor.

Pjäsen skrev hon efter långa samtal med flickor och unga kvinnor. Resultatet blev en protest mot den allmänna sexualiseringen, som dessutom går allt längre ned i åldrarna.

–Men jag hoppas den här sexuella fixeringen har nått sin topp nu, säger hon.

Efter föreställningen intar Berit Engman golvet för en diskussion med publiken. Hon berättar att de ibland har spelat med enbart flickor i publiken och de efterföljande diskussionerna i smågrupper. Detta för att tjejerna ska våga öppna sig. Då har också berättelser som liknar pjäsens krupit fram.

En annan pjäs som spelas denna dag är Jag skär, en monolog om självskadebeteende hos unga människor. Iggy Malmborg spelar en ung kille som skär sig över hela kroppen för att dämpa sin ångest. Även där har utseendet stor betydelse. Malmborgs kille pratar om allt som man inte får vara: tjock, ful, ha fel kläder, ha någon kroppslig defekt och så vidare. Nej, man ska vara snygg, smart och framgångsrik.

–Vi svävar omkring i varsin orealistisk dröm, utbrister han. Och om jag inte lyckas med mitt liv är det bara mitt fel.

Killen har insett att han inte kommer att uppfylla alla de krav som han upplever att omgivningen tvingar på honom. Därför protesterar han, inte genom att vara utagerande och kanske bli en stökig tonåring med kriminella tendenser. Nej, den här killen har samvete, han till och med förminskar sin egen ångest genom att jämföra sig med människor i jordens allra fattigaste hörn. Vad är hans fjuttiga välfärdsproblem mot deras skriande nöd? Därför vänder han aggressiviteten mot sig själv och skär sig i armarna, benen, bröstet, magen, ja snart sagt alla kroppsdelar.

–Jag är värdelös på allt, utom på att skära mig, snyftar han.

Monologens författare, Johan Jönsson, berättar efter föreställningen att han har uppfattat att många idag inte vet vad kroppen ska vara bra för. Få av oss kroppsarbetar, men vi ägnar mycket tid åt att behandla kroppen på olika sätt för att den ska bli så vacker som möjligt.

–Kroppen har blivit helt överflödig utom som reklampelare för den egna personen. Man ska vara smal och snygg för att lyckas på äkentskapsmarknaden eller, för en del, knullmarknaden.

Även den här monologen har kommit till efter intervjuer med ungdomar med egna erfarenheter av problemet. I den efterföljande diskussionen är det flera som uppmanar vuxna att inte hemfalla åt panik när de kommer i kontakt med ungdomar som skär sig. De flesta av de här ungdomarna är inte på allvar självmordsbenägna.

Skådespelaren Iggy Malmborg har under turnén med pjäsen träffat många ungdomar som skär sig och han har fått den här bilden: De skär sig och uppnår en kort lindring av ångesten, som emellertid kommer tillbaka och då måste de skära sig på nytt, djupare och oftare. Därför är det föga lönt att beslagta rakbladen, ångesten måste bekämpas på något sätt.

I publiken sitter Åsa Björkman, överläkare i psykiatri och medlem i den referensgrupp som knutits till projektet. Hon har mött många ungdomar med självskadebeteende och hävdar att de inte är sjuka, utan intelligenta och känsliga människor som protesterar mot ett sjukt samhälle.

Hon berättar att den ångestdämpande effekten av att skära sig faktiskt är mätbar. Stresshormonet kortisol i blodet minskar efter att man har skurit sig. Kortisol är viktigt för det så kallade kamp-flyktbeteendet, som är inbyggt i våra kroppar sedan stenåldern, då det var avgörande för vår överlevnad.

–Det går en röd tråd av självförakt och känsla av värdelöshet genom deras berättelser, säger hon om de ungdomar som hon mött i sin praktik. Självförakt har väl alltid funnits men tagit sig andra uttryck, religiösa grubblerier till exempel, men nu riktar den sig mot kroppen.

Från sin egen barn- och ungdom – hon är född 1947 – minns hon självdestruktiva tendenser, även om de inte ledde till att hon eller kamraterna skar sig.

En liten tröst för oroliga föräldrar och ungdomar med självskadebeteende är att all erfarenhet visar att de flesta kommer ur det, förvisso inte helskinnade men med livet i behåll. Och för alla som kanske oroar sig för närstående eller sig själva har hon en maxim:

–Sömn och det goda samtalet är de bästa skyddsfaktorerna mot psykisk ohälsa.