Mycket intressanta artiklar om viktiga och ständigt aktuella ämnen. Jag känner igen beskrivningarna eftersom jag själv kom från Somalia när jag var 18 år gammal, för 13 år sedan. Som verksamhetsledare på arbetsförmedlingen i Rinkeby kan jag inte låta bli att tycka att arbete är det som underlättar varaktig integration.
Felet ligger, tror jag, i hela kedjan av allt ifrån flyktingmottagandet där invandrare förväntas vara hjälplösa och inte klarar av någonting, till bristande vilja. Ni vet det goda patriarkala samhället där alla oavsett behov eller möjlighet blir omhändertagna.
När jag lämnade Somalia i samband med kriget så trodde jag att jag skulle vara tillbaka hemma igen inom någon vecka. Det är nu 15 år sedan. Synd att jag inte hann säga hej då eller tog ett sista farväl, för jag kommer inte att komma tillbaka dit mer. Känner att jag hör hemma här. I dag är jag somali-svensk, har fru och en dotter på två år som går på dagis, som jag vill ska vara precis den människa hon vill vara, och så har jag ett arbete som jag trivs med.
Vill bara berätta att det är möjligt i Sverige. Man får kämpa helt enkelt och man en möter massa hinder på vägen. Den dagen jag kom till Sverige hade jag enbart de kläderna jag hade på mig. Människan är trots allt en anpassningsbar varelse.
Vill också tacka er att ni tar upp helt vanliga nysvenskar som också kan vara förebilder för andra och därmed bidra till ett bättre samhälle.
Hayan Ismail

Som politiker bär det mig emot att skriva till en journalist och ge beröm, men jag gör ett undantag nu. Jag vill bara tacka dig för den fantastiska intervjun med de somaliska pojkarna som var i tidningen idag (28/11). Du har lyckats få fram det absolut viktigaste. Jag blev imponerad av att du har fått dem att prata så öppet och ärligt.
Nalin Pekgul

Jag anser att Jens Orback som är ansvarig för integrationen omedelbart tar kontakt med sin partikollega Nalin Pekgul för att höra sig för vad hon anser. Det är självklart allvar när Nalin går ut på detta sätt. Hon tar en stor risk! Var mer aktiv i det offentliga rummet Jens!
Susanna Wennerholm

Idagsidans artiklar Varning för svenskar är viktiga och intressanta. De visar betydelsen av att aldrig dra en nationalitet över en kam. Långt ifrån alla svenskar är materialister, gudsförnekare och syndare. Detta är en av flera typiska ”fördomar” som har spridits i en del kulturer om svenskar. Likaväl som en del svenskar har generella fördomar om invandrare.
Det finns säkerligen människor från andra länder som inte lever i deras generellt stränga kultur och som inte heller tycker att den är levnadsidealet utan vet att det går att leva efter sunt förnuft. Det blir alltid fel när man inte längre ser individerna utan förväntar sig att alla i en kultur är lika.
Jag som svensk skulle aldrig kalla min mamma för ”jävla kärring” och har aldrig gjort det, mina barn som är tonåringar vet att sådana uttryck och annan brist på respekt är absolut inte acceptabelt, och de har lärt sig att ha lika respekt för människor varifrån de än kommer.
Laila Theiler

Jag reagerade starkt på hur journalisten formulerat och inte kontextualiserat uttalandena från Abdullahi och Ahmed i artikeln ”Umgås inte med svenskar” (SvD 28/11). Visserligen bygger artikeln på två individers personliga erfarenheter, men genom att den allmänna beteckningen ”invandrare” används genomgående aspirerar journalisten på att dessa uttalanden ska vara representativa för den stora gruppen ”invandrare” och inte endast dessa två individer. Har journalisten helt missat de utredningar och debatter som visat att det stora hindret för invandrare att ta sig in i det svenska samhället är de fördomsfulla attityderna från infödda svenskar?
Jag skulle kunna namnge ett stort antal invandrare, som kommit hit med den självklara inställningen att de vill vara goda samhällsmedborgare, som jobbat hårt för att få svenska vänner, som lärt sig svenska, som (vidare-)utbildat sig, som aldrig någonsin tagit emot ett öre i bidrag från det svenska samhället.
Jag känner många personer som i dag plikttroget går till det lågavlönade och okvalificerade arbetet varje dag, trots att utbildningsnivån borde inneburit ett annat yrke och en annan lön, som stängt öronen för glåporden från fulla svenskar, som inte längre orkar protestera mot nedlåtande behandling i kontakt med arbetsgivare, myndigheter, sjukvård, som gett upp försöken att få svenska vänner och därför knappt längre praktiserar den svenska de en gång lärt.
Dessa personer har kommit till insikt om att den stora majoriteten infödda svenskar aldrig kommer att tänka tanken att en invandrare skulle kunna tillföra deras liv eller ”deras” samhälle något av värde. Därför har man gett upp och i stället vänt sig till den egna gruppen – det enda sammanhang där man är välkommen och blir bemött som en kompetent, intelligent och relevant individ.
Gunilla Priebe

Jag vill gratulera till den intresseväckande och väsentliga artikelserien ”Varning för svenskar”. Särskilt intervjun i onsdagens tidning med Soleyman Ghasemiani förtjänar att uppmärksammas. Den svenska behandlingen av invandrare har alltför länge präglats av blåögd naivitet om att invandrare skall behålla sitt språk och sina vanor, även om det gäller seder och bruk som står i strid med våra lagar och modern uppfattning om till exempel kvinnans ställning och mänskliga rättigheter.
Ghasemiani pekar med rätta på ”vansinnet” att svenska staten hjälper föräldrar som lever enligt sina numera i det moderna Europa oacceptabla normer och värderingar att vidareföra dessa till barnen, ofta med tvångsåtgärder. Hur skall de då någonsin kunna integreras i vårt samhälle?
Jens Orback var för svävande och borde fortsatt avkrävas kraftigare ingripande mot uppenbara övergrepp, i religionens eller föråldrade traditioners namn.
Carl-George Crafoord

Jag har läst er artikel, 28 november, ”Umgås inte med svenskar” och har lite funderingar och kommentarer. Artikeln i sig är intressant, där ett par ungdomars erfarenheter och perspektiv på mötet mellan somalisk och svensk kultur kommer fram. Däremot genomsyras artikeln av en anda att föräldrar inte vill annat än ont för sina barn, att föräldrar är onda, oförstående och fientligt inställda till det svenska samhället. Lösningen som du lyfter fram är också att det bästa ungdomar och barn med utländsk bakgrund kan göra är att assimileras, det vill säga frånsäga sig kontakten med föräldrarnas kultur och anamma den svenska kulturen. Hur det skall ske framkommer däremot inte på något sätt.
Önver Cetrez

Läser i den utmärkta serien Varning för svenskar att Jens Orback vill lära svenskarna om ”ottomanernas höga kultur”. Ja, svenskarna skall kanske behöva få veta att ottomanerna krossade den bysantinska kristna kulturen, erövrade Konstantinopel och gjorde det till Istanbul, ockuperade, våldtog och i hundratals år förstörde en tredjedel av Europa.
Ottomanerna höll mitt hemland (Grekland) underkuvat i 500 år och använde Pallas Athenas tempel på Akropolis ibland till vapenlager och ibland till moské. Men det får man väl inte säga i Sverige? Eller kan det vara så att ministern helt enkelt är ignorant och behöver läsa historia själv till att börja med?
Jag undrar också om Orback som jämställdhetsminister i mångkulturalismens namn vill importera ottomanernas kvinnosyn med tusentals vackra oskulder som låstes in i diverse harem för höga herrars nöje, eller islams syn på blott fyra fruar skall vi ha? Har du tråkigt med bara en fru, herr Orback?
Jag häpnar också över att få veta att i svensk undervisning för invandrare inte ens finns ett riktigt kapitel om kvinnors och barns rättigheter, så som Rädda Barnen föreslår. I större delen av världen har barn inga rättigheter alls. Varför får Orback sin höga lön om inte ens det är avklarat?
Han ”tänker på” att imamer borde ha undervisning i svensk realia. ”Tänka på” kan vem som helst. En minister borde ha agerat för länge sedan.
Svenskarna är så blåögda att de kommer att bli förvånade när vi får kravaller liknande dem i Paris. Getton och farliga motsättningar mellan olika etniska grupper har vi redan.
Diana Miltiades, grekiska från Botkyrka