Maria Eriksson-Baaz forskar om så kallade transnationella familjer, sådana som lever och verkar i två eller flera olika länder. Marias fokus ligger på Sverige och Kongo. Det är ingen slump.
Redan innan Maria Eriksson-Baaz påbörjade sitt forskningsprojektet vid institutionen för freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet hade hon själv gjort resan mellan Sverige och Kongo-Kinshasa ett otal gånger. Mellan tre och femton års ålder bodde hon tillsammans med sina svenska missionärsföräldrar i en liten by i landet på andra sidan jordklotet. Men trots viss kontakt med Sverige placerar hon ändå sin egen familj långt ner på den transnationella skalan.
- Visst är man som västerlänning utomlands transnationell i någon mån, men det som gör det annorlunda är att man inte har ekonomiska band med sina släktingar i hemlandet. Så länge man inte är en ekonomisk enhet har man inte insyn och kan inte blanda sig i varandras liv och då försvagas andra förbindelser naturligt. Att ha åsikter om hur folk beter
sig, vem man gifter sig med och hur man uppfostrar sina barn, allt detta baseras på att man är en ekonomisk enhet.

Afrikanska familjer, hur geografiskt splittrade de än är, utgör oftast en ekonomisk enhet. Summorna som bollas mellan nord och syd sväller allt mer. I vissa afrikanska länder beräknas uppemot 50 procent av BNP komma utifrån. Det går inte längre att blunda för betydelsen av expatrioters band till sina hemländer. Plötsligt har man på politisk nivå börjat tala om transnationalism och att länka migration till utveckling i utvandrarländerna.
- Kopplingen mellan migration och utveckling i hemländerna är ett gammalt fenomen som är otroligt utbrett, fast myndigheterna i vissa länder, som i Sverige, har inte uppmärksammat det förrän nu, säger Maria Eriksson-Baaz.
Det som möjligtvis har förändrats är att 2000-talets emigranter lever så mycket närmare sina forna hemländer i och med att kommunikationsmöjligheterna förbättrats. För tio år sedan kunde man knappt ringa till Kongo, idag har många mobiltelefoner och på Internet finns chatforum där kongoleser spridda över flera kontinenter kan diskutera med varandra samt med vänner och familj i hemlandet.

Men det innebär också att exilafrikaner numera ständigt är uppkopplade mot förväntningarna på ekonomiskt stöd, vilka kräver allt större uppoffringar i det dagliga livet. Pengar som ska skickas måste tas någonstans ifrån.
Samtliga av de kongolesiska familjer som Maria Eriksson-Baaz intervjuat i Sverige hade extremt låga matkostnader, samt drog in framförallt på nöjen för att ha råd till penningtransaktionerna varje månad. Många uppgav att kraven från hemlandet var svårast att hantera när barnen kom i kläm. Vad ska man prioritera, att uppfylla sin plikt gentemot släktingar i Kongo eller att låta ens dotter åka på ridskola?
- Valet blir alltid Kongo. Visserligen är det klassiska konflikter att barn alltid vill ha mer än de kan få, men det blir så mycket tydligare i sådana här fall. Har man inte bott i Kongo är den här inställningen svår att
förstå.

Därför försöker många föräldrar sända sina barn till hemlandet. Ibland bor barnen där en sommar, ibland ett år. I de flesta fall bidrar det till att barnen får ett annat sätt att se på familjens situation.
De flesta kongoleser har visserligen flyttat hit för att skapa ett liv med en familj i Sverige, men villkoren definieras av relationen till Kongo. Merparten bär också med sig en intensiv dröm om att någon gång återvända, möjligtvis när barnen flyttat ut.
- För många blir det mer ett partiellt återvändande än ett fullständigt. En familjemedlem reser dit och försöker etablera någonting, en privat affärsverksamhet. Så kan man vara där några månader och sedan komma tillbaka till Sverige, med en förhoppning om att någon gång kunna flytta för gott.

Och visst är det många av de här transnationella affärsnätverken som är framgångsrika, både för parten i Europa och i Afrika. En dag står jag själv inne på fraktavdelningen vid flygplatsen i Senegals huvudstad Dakar och ser 50 vackra djembétrummor paketeras för att skickas till Italien.
Mannen som bevakar pakteringen berättar att hans bror på andra sidan Medelhavet kan sälja dem för tjugo gånger tillverkningskostnaden. Själv sköter han allt på den senegalesiska sidan och tjänar så att det gott och väl täcker han och hans familjs dagliga utgifter.
- Det är viktigt att verkligen uppmärksamma att så här lever många människor, så här ser det ut. Hur kan man förenkla den här typen av småföretagande? Den ultimata drömmen är ju att investera i hemlandet och att det i slutändan ska kunna gå så bra att man kan flytta tillbaka. Men allting sker på en väldigt liten skala, eftersom folk inte har pengar. Genom SIDA:s Start Syd kunde man förut få lån för att starta affärsverksamhet i u-länder. Sådana typer av stöd borde i större utsträckning gå till människor i exil.

En annan av grundpelarna för att underlätta för emigranter att bistå sina familjer är också att se till att transaktions- och tullavgifter reduceras. Att överföra pengar kostar ofta 20 procent av summan i avgift till de företag som specialiserat sig på transfereringar. Även varor är extremt dyra att skicka.
- En gammal bil som kan användas som taxi i Kongo kostar 10 000 kronor att köpa här i Sverige, men 20-30 000 att skicka ner. Många har stora lager av kläder och mediciner hemma som de inte har råd att sända iväg.
Kapital och material tar istället andra vägar än de officiella. Ett vanligt sätt att överföra pengar till sin familj är att ge dem till en kongolesisk bekantskap i Sverige som är på hemresa. Maria Eriksson-Baaz har vid några tillfällen under studien följt med kongoleser som åker på besök och hon berättar att det inte är ovanligt att de sammanlagt har med sig 40-50 000 dollar i kontanter från olika kongolesiska vänner i Sverige. Pengarna ska delas ut till deras respektive släktingar. Samtidigt hävdas från många västerländska håll att betydelsen av de pengar som skickas är överdriven och framförallt inte kommer de fattigaste tillhanda.
- Självklart är det inte de värst utsatta som har
råd att skicka någon till Europa eller själv åka dit. I Kongo skulle jag säga att det här gynnar medelklassen. Det är alltid den närmaste familjen som får störst del, men de har i sin tur fattiga släktingar på landsbygden. Visserligen kan människor inte enbart leva på det som skickas, men investeringarna skapar också arbetstillfällen.

Maria Eriksson-Baaz menar att även om traditionellt bistånd behövs, så skulle en annan typ av västerländskt stöd till sydländerna kunna vara att dels öppna för arbetskraftsinvandring, dels stötta befintliga exilafrikaners projekt i hemländerna. För det krävs en bättre koppling mellan svensk integrations- och biståndspolitik.
- Människor som invandrat hit används i allt för liten utsträckning som en resurs. För mig blir det ganska absurt att man fortfarande skickar etniska svenskar som biståndsarbetare till Afrika. Ett av huvudargumenten är att de ska kunna berätta och informera när de kommer tillbaka och på så sätt öka biståndsviljan. Samtidigt finns det många
exilafrikaner i Sverige som inte på något sätt används som en informationskälla.

Hon påpekar att medan det är relativt lätt att få stöd för integrationsprojekt, som festivaler och kulturarrangemang, är det fortfarande svårt för invandrarorganisationer i Sverige att få pengar till bistånd.
- Det är först nu man börjar se att det är ett problem att de organisationer som får pengar för att bedriva biståndsarbete nästan bara består av etniska svenskar. Afrikagrupperna, som är en helt vit svensk organisation bistås, samtidigt som det finns afrikanska grupper som inte beviljas stöd eller ens vet hur man ansöker.

Maria Eriksson-Baaz uppfattar en underliggande rasism och misstänksamhet, något som bekräftades när hon tillsammans med en kongolesisk kvinna sökte pengar för att utföra ett projekt i Kongo.
- Frågan, eller misstanken, vi fick var om den kongolesiska kvinnan bara var med för att hon ville åka tillbaka och hälsa på sin familj. Det var ingen som hade tänkt sig att jag skulle kunna ha samma anledning.
- Jag tror att som myndighet ser man kontakten med hemlandet som ett hot mot integrationen. Tanken är att man inte kan vara lojal mot två hemländer, utan då ska lojaliteten ligga hos det svenska. Men ju bättre relationerna till hemlandet är, desto mer integrerad kan man känna sig här.

Maria Eriksson-Baaz menar att vi måste sluta föreställa oss att människors invandrarsituation bara bestäms av Sverige och vad svenska myndigheter gör. Hennes forskning visar att relationen med hemlandet har större betydelse för hur man uppfattar sin tillvaro. Mycket kontakt innebär högre status i diasporan, bland andra exilafrikaner. Ökat socialt anseende bland andra betyder också högre självrespekt.
- Då speglar man sig i deras ögon snarare än i de svenska, vilket kan kompensera problem med rasism och marginalisering. Man blir påmind om att man faktiskt är någon, att man har kontroll. En sådan spegel kan sedan användas som en resurs i livet i det svenska samhället.