Under en tid av cirka 150 år har vi varit nästan befriade från vargar genom våra förfäders framsynta rovdjurspolitik. Idag har nya tankar vuxit fram, främst från en ny urbaniserad generation, där tron på en idyllisk samlevnad med de stora rovdjuren, björn och varg, är fullt möjlig. Genom framgångsrika lobbyister har statsmakten bestämt om en vargstam på 200 djur i hela landet. Nu är målet med råge uppfyllt och stammen är starkt koncentrerad i ett område från södra Norrland ned till Västkusten tvärs över landet. Den utgör inte någon fara för vuxna människor i allmänhet, men är till stor fara och skada för tamdjur och den kräver dessutom en ansenlig andel av vår älgstam och övrigt klövvilt.

Björnen är däremot mera accepterad då den i stor utsträckning normalt är vegetarian och övervintrar sovande i ett ide. Björnen är också spridd över större områden, även om den lokalt förekommer i mycket stora populationer. I motsats till vargen är björnen däremot betydligt farligare för människan och mindre riskfylld för tamdjuren. Vi som lever på landsbygden, nära naturen, har länge insett att angrepp av björn på människa kommer att öka och frågan har inte varit om utan när konfrontationer med björn ska leda till svåra skador och dödsfall. Nu har det skett, 2007 och redan nu under 2008, helt oprovocerat om man inte anser att skogsvårdsarbete är provocerande. Dödsfall och svåra riv- och bitskador kan aldrig ersättas av generösa ekonomiska ersättningar.

Skogsbruket är idag starkt mekaniserat och har krävt en omfattande utbyggnad av skogsvägnätet. Detta utnyttjas i stor omfattning av ”fritidsfolket”: bär- och svampplockare, jägare, fiskare, ornitologer och andra som bara njuter av att vistas i naturen. Genom att många människor på detta sätt kan vistas i naturen får också de vilda djuren, som inte utsätts för jakt, en orädd attityd till människan vilket har lett till många incidenter men också till svåra möten mellan rovdjur och människor och tamdjur.

Utan överdrift kan konstateras att den statliga rovdjurspolitiken har havererat på samma sätt som statens tidigare inflytande över älgstammen och dess utbredning. Enda lösningen på dessa problem är en lokal viltförvaltning där jakt på de stora rovdjuren ingår under kontrollerade former.

Göran Ahlqvst, Dala-Floda

Jag går varje dag i skogen med mina hundar utan att vara rädd, men de gånger jag promenerat i Dalarnas och Värmlands skogar har jag varit beredd på att jag kan möta björn och då medvetet tagit den risken. Jag måste respektera naturen. Allt underbart har risker.

Vargen är jag inte ett dugg rädd för. De är skygga. Känner jag min egen hund väl kan jag lätt förstå, älska och respektera vargens beteende.

Om man vill bo i glesbygd och nära naturen får man också respektera dess rovdjur. Det måste gå att finna en balans och att lösa problemen utan att skjuta sig fri. Vendela Tyndale-Biscoe

Vi har en vallstuga utanför Delsbo i Hälsingland där vi vistas hela sommaren. Mest tydligt är att folk har slutat gå i skogen. Man ser otroligt sällan folk som plockar bär eller svamp, förutom oss själva. Inte ens de polska bärplockarna rör sig i det inre av skogarna utan de går nästan alltid längs vägkanterna.

Där vi bor är det mest björn vi är rädda för. Jag vet, vi har krupit längs myrarna efter hjortron och varit livrädda för björn eftersom det finns en björnfamilj i området. Vi har plåtburkar med stenar i, björnskramla och vi sjunger och pratar högt emellanåt.

Varg är jag också livrädd för, mest med tanke på vår fina jämthundstik, men som tur är finns det inte någon varg i området just nu vad jag vet. I år ska vi skaffa en speciell ”vargskälla” att hänga om halsen på henne.

Margareta

Jag har sommarstuga i Bergslagen där det finns varg, men jag är aldrig rädd att gå i skogarna. Däremot springer jag inte ett motionsspår utan sällskap hemma i Sollentuna och få kvinnor vågar gå ensamma i Humlegården mitt i stan efter mörkrets inbrott, där våldtäkterna överstiger vargangreppen i övriga Sverige. Lisbeth Larsson

När biltullarna diskuterades för Stockholms innerstad var berörda parter inbjudna, inte människor från Norrlandslänen, helt korrekt. Det vore lika naturligt, att rovdjursfrågan i högre grad fick debatteras och beslutas av människor som berörs av ämnet.

En liten grupp människor är så dåligt orienterade i ämnet att man vill ha en rovdjurstäthet så stor att man kan få se vargar och lodjur när man reser till fjällstugan. Hade vi den tillgången på rovdjur, ja då fick vi titta på rådjur, älgar och harar där jag rekommenderar vargintressenterna att titta på vargar, på Skansen och andra hägn.

Tord Camilton

Som storstadsmänniska är man mer rädd (och det finns också större fog för det) för alla dessa jämrans kamphundar.

En insändarskribent ondgjorde sig över de ständiga försvarstalen om att det inte är kamphunden det är fel på, utan hundägaren. Hennes jämförelse med att det inte är handeldvapnet i sig som kan vara farligt, utan dess ägare, är (om uttrycket tillåts i sammanhanget) träffande. Ändå tillåter vi inte handeldvapen hursomhelst precis som vi inte tillåter tigrar på gator och torg, även om det finns en och annan skicklig domptör som kan hantera dessa bestar.

Det är trist att det ska till en riktigt allvarlig olycka med en kamphund inblandad, vilket kommer att ske, innan lämpligheten i att den typen av hund strövar omkring i samhället diskuteras mera.

Bengt

Jag förstår inte att staten ska hålla på att trakassera människor, som – ofta under små omständigheter – försöker hålla landsbygden levande. Någonting har blivit fel, när det gäller rovdjurspolitiken.

Vi talar i andra sammanhang (EU) så vackert om subsidiaritetsprincipen. Myndigheter ska inte lägga sig i sådant, som bäst löses på en lägre nivå. Vi bör nog fundera på att själva leva upp till detta på ett bättre sätt, inte minst då det gäller att hålla rovdjuren borta från både folk och fä.

Åke Johnson, Årsta

Jag är inte minsta rädd för varg och lo, men har stor respekt för björn. Maken och jag rör oss i skog och mark så ofta vi hinner - både runt Stockholm och i skogarna i Värmland/Dalsland. Varg och lo håller säkerligen full koll på oss, men vi lyckas inte se dem. Att få se dessa vilda rovdjur i deras naturliga miljö vore en stor och efterlängtad upplevelse. Att jägarna larmar och bråkar om vargen är endast för att de fått konkurrens om bytet. Egentligen är det jägare och hundar som är onaturliga inslag i skogen. Kan man inte få EU-bidrag eller andra bidrag för elstängsel eller andra inhängnader till sina tamdjur? Jag håller med Seija Bildängen i Grangärde - jag är bara rädd för att möta män i skogen när jag är ensam där. Några exemplar av den arten är väldigt farliga, men ingen har föreslagit utrotning trots detta.

Ulla C

Jag har jägarexamen, jag har skoglig utbildning och har ofta arbetat och rört mig i skog med varg och björn i. Vill jag då döda alla rovdjur, i synerhet varg? Nej!

Är jag rädd att gå i skogen? Nej! Men jag har stor respekt för de rovdjur som vistas i samma skog som jag, i synnerhet för björn, och jag var vaksam när jag befann mig i områden där björn förekommer.

Anders B