ZÜRICH Visst är vi egoistiska, vi människor. Det har ekonomerna utgått från i sina teorier sedan andra världskriget.

Men tänk om vår känsla för rättvisa har större betydelse för ekonomiska resultat än egen­intresset? Och tänk om synen på ”the economic man” som enbart driven av egennytta bäddade för den globala finanskrisen? Det påstår neuroekonomen Ernst Fehr som envist ägnat sig åt att bevisa hur också osjälviskhet och samarbetsvilja spelar en avgörande roll för ekonomin.

– För 20 år sedan skrattade de åt mig, säger han. Nu är det jag gör mer accepterat.

Jo, det kan man lugnt säga. I höstas nämndes Ernst Fehr som tänkbar för ekonomipriset till Alfred Nobels minne – just för sin banbrytande tvärvetenskap­liga forskning om altruismens betydelse i ekonomiska beslut. Han har blivit hedersdoktor vid fyra universitet och fått flera priser. Och i april var han en av huvudtalarna vid en konferens med Dalai lama i Zürich och drog följande slutsats:

– Om vi inte räknar med människans förmåga till altruism kommer vi aldrig att förstå hur marknader, organisationer och familjer fungerar. Att förstå altruismen som drivkraft är nödvändigt för att förbättra samhället.

Under tre aprildagar i Zürich kongresshall var altruism och medkänsla centrala teman när forskare inom tillämpad ekonomi, neurovetenskap, psykologi och religion skulle prata ekonomiska system med Dalai lama. Mitt på scenen, i en vit fåtölj, satte sig Hans Helighet enligt samma ritual inför varje seminarieomgång: Först knyta av sig skorna. Sedan dra upp benen under sig i kors. Så sträcka sig efter sin lilla tygpåse och ta fram en matchande golfkeps som skugga mot strålkastarljuset. Därefter lyssna intensivt och kommentera från ett buddhistiskt perspektiv – ofta med små kluckande skratt. Som när han från första stund erkände: ”Förvänta er inte mycket av Dalai lama. När det gäller vår ekonomi kan jag –  zero. Hahaha …”

– Jag vet hur pengar kan komma till nytta, men inte hur man tjänar dem. Fast till och med jag förstår att bedrägeri och fusk är fel metod.

Och då tänker Dalai lama på vad hans affärsbekanta svarat honom om orsakerna till den ekonomiska krisen: girighet och spekulationer. Som buddhist översätter han det till själviskt begär respektive hyckleri.

Varje år möter Dalai lama forskare från olika inriktningar genom organisationen Mind & Life Institute som han var med om att bilda i slutet av 1980-talet. Konferensen i Zürich var den 20:e i sitt slag, den första förlagd till Europa och den första om ekonomi, med en underliggande vision: Hur ska vi kunna bygga in ett mer osjälviskt beteende i våra ekonomiska system?

Som bakgrund fick publiken höra neurovetarna berätta om hur hjärnans belöningssystem aktiveras lika mycket när vi ägnar oss åt välgörenhet som när vi själva tar emot pengar. Psykologer som studerat empati visade hur vårt eget smärtcentrum går igång när vi ser andra ha ont. Och neuroekonomer som Ernst Fehr redogjorde för vår förmåga till altruism genom olika beteendeförsök – som till exempel Tillitsspelet i följande variant:

Du tilldelas 100 kronor, och får bestämma själv hur mycket eller litet du vill ge bort till en anonym motspelare. Du vet att motspelaren – B – också har fått 100 kronor på samma premisser. Enligt spelets regler fördubblas sedan den summa du väljer att ge till den andra, så här: Skickar du 100 kronor, vet du att din okända motspelare får 200 kronor själv. B kan sedan välja att skicka dig pengar – eller säga tack och adjö och lämna experimentet. Ingen av er kommer någonsin att veta vem den andre är.

Vad händer när spelet testas i olika länder? Jo, att motspelaren nästan alltid skickar tillbaka pengar. Om A ger 20 kronor, som blivit 40 hos B, ger B i genomsnitt tillbaka 35 kronor. Om A skickar 100 kronor, kommer i genomsnitt 65 tillbaka från B. Proportionerna är desamma om försökspersonerna får spela med 1 000 kronor eller tre månadslöner. De beter sig ändå på samma sätt.

– Överföringen som A gör visar hur mycket tillit det finns till andra människors osjälviskhet, och det B gör kallar jag för renodlad altruism, förklarar Ernst Fehr.

Men här får han motfrågor – både från publiken och i kommentarer på bloggar som refererat föredragen. Framför allt evolutionsbiologerna har ju hävdat att när människan till synes handlar altruistiskt, är det innerst inne för att få psykologiska vinster för egen del.

Att B skickar tillbaka pengar till A kan väl lika gärna bero på att B vill slippa skuldkänslor eller känna sig som en bättre människa?

– För mig spelar sådana motiv ingen roll, svarar Ernst Fehr när SvD fångar honom nedanför konferensscenen.

– Det faktum att man gör gott för någon annan, trots att det kostar en något och man inte får ut något materiellt för egen del – det är altruism för mig. För mig är man inte mindre altruistisk för att man också mår bättre av det själv.

Vår förmåga till altruism menar forskarna på konferensen härrör ur nedärvd empati för våra medmänniskor – omsorger som också har studerats hos babianer och schimpanser. Även primaternas altruism motiveras av rättvisebehov och medkänsla, men räcker bara till de allra närmaste.

Hur var det då med människans egoistiska beteende? Det finns så klart också. I Tillitsspelet och andra experiment om hur vi samarbetar för att bidra till det gemensamma bästa, väljer var tredje deltagare att inte betala någonting alls. Detta ogillas så starkt att nästan alla de övriga (60 procent) tar av egna pengar för att bekosta en bestraffning.

– Det visar vad vi är beredda att göra mot dem som kränker sociala normer, säger Ernst Fehr och drar följande slutsatser av sina försök: Vi litar på andras altruism, ställer upp på outtalade förpliktelser och använder möjligheten att straffa dem som inte gör det. Hotet om straff menar han får folk att agera mer samarbetsfrämjande i framtiden.

För Ernst Fehr är det uppenbart att människan är både självisk och altruistisk. Samma personer kan ibland samarbeta och ibland ställa sig helt utanför det gemensamma. Men medan den traditionella ekonomiska teorin utgår från att ingen är altruistisk, påstår Fehr och hans neuroekonomiska kolleger att de flesta är altruistiska – också. Och eftersom altruister hjälper andra när det behövs, kallar han osjälviskt beteende för ”en outnyttjad social försäkring” som dessutom skulle öka volymen på vårt ekonomiska utbyte.

Därmed kommer han till sin lösning på vad Dalai lama sa i början, om att girigheten varit motor i finanskrisen. Och det är ju också en del av sanningen, menar Ernst Fehr:

– Enligt gängse ekonomisk teori skulle man bara ändra lagarna för att göra världen bättre, inte individerna. Jag tror vi dels måste reglera institutionernas belöningssystem så beteendet styrs mot mer altruism, dels skicka de giriga på altruistläger. Vad skulle Hans Helighet göra ur ett buddistiskt perspektiv, ändra människorna eller reglerna?

– Både och, och lika mycket, svarar Dalai lama. Hur vackra lagar vi än har kommer girigheten att finnas där ändå. Det är hur vi förverkligar lagarna som spelar roll, och då behöver vi också ändra människors tänkande. Helst redan i skolsystemet.