Alla som har fotograferat med en vanlig kamera och lämnat in filmen för framkallning har väl stått där hos fotohandlaren och bläddrat bland mer eller mindre lyckade bilder.
De foton som inte ens den mest välvillige betraktare kan ha någon glädje av har vi lämnat tillbaka och i utbyte fått ett litet avdrag på priset. Men vart tar de vägen, alla dessa suddiga, missfärgade, dubbelexponerade och fullständigt misslyckade bilder? Ner i handlarens återvinningskorg är väl svaret i nio fall av tio. Men det finns de som förbarmar sig över dessa herrelösa bilder.
Fotografen Elliot Elliot är en sådan. I slutet av 90-talet kom han överens med ett antal fotohandlare i Stockholm om att få ställa upp lådor på deras butiksdiskar med uppmaningen till kunder att stoppa i sina ratade bilder där.
För säkerhets skull hade han låtit en jurist granska den text han skrivit på lådorna. Innebörden var att kunderna avsade sig upphovsrätten till bilderna.

Han fick in hundratals bilder och ett urval av dessa blev så småningom en utställning på Bildhuset i Stockholm. Men varför detta intresse för urusla bilder?
Jo, berättar han, redan vid 14–15 års ålder var han fotointresserad och blev kompis med en fotohandlare.
– En dag visade han mig i förtroende en låda med bilder som folk hade kastat och jag blev helt fascinerad. Det var ju litet förbjudet, lite av en peeping tom-känsla.
Sedan låg den erfarenheten och skvalpade i hans medvetande under många år innan han började med sina insamlingslådor.
– Jag visste inte vad jag skulle göra med bilderna, en bok eller något, men till slut blev det utställningen ”Hej fotografi!”.

Han tycker bilderna är spännande just därför att de är tagna ur sitt sammanhang. Frågor om när, var, hur, vem och varför får aldrig några svar. Därmed är det fritt spelrum för fantasin.
– Det spännande är att jag aldrig får veta varför någon har tagit just den här bilden. Och skulle jag få veta det hade det inte varit hälften så roligt.
Dessutom tycker han att många av bilderna är vackra på ett bakvänt sätt. En suddig bild med kraftigt blåstick kan ge intryck av en impressionistisk målning. En annan med dova färger och sned horisontlinje, eller om det är Hammarbybacken, för tankarna till fjällen.

Många av bilderna i samlingen är resultaten av bristande fotokunnande och för enkel utrustning i kombination med för krävande motiv. Elliot Elliot plockar fram en bild på en praktfullt forsande älv. Och det bästa av allt: en lax som hoppar i forsen. Det låter som en riktig pangbild, men resultatet är en grå vattengröt med en liten svart ellips (laxen) som är svår att upptäcka om man inte letar.
Vem känner inte igen sig i det? Den storslagna naturupplevelsen förvandlas till platt tristess på filmen eller minneskortet.
– Och här har vi en farsa som har varit i chock, eller nå't, säger Elliot Elliot och visar en bild från en förlossning där barnmorskan håller upp en blodig moderkaka.
Så fotograf han är kan Elliot Elliot inte tänka sig att fotografera under sitt eget barns födelse.
– Det blir ju ett motsatsförhållande, att man upplever sig som närvarande och vill fånga alla ögonblick, men samtidigt är man frånvarande genom fotograferingen. Någon del av ens medvetande är ju fokuserat på att komponera bilden och inte på mamman och barnet.
Därför vill han slå ett slag för att vi i detta knäppande tidevarv inte ska glömma att uppleva viktiga ögonblick med våra sinnen, utan att allt som oftast ha en kamera mellan oss och verkligheten.
Dessutom kan han se avigsidor med den digitala revolutionen.
– Generellt tror jag att folk i dag plåtar slarvigare, eller mindre engagerat än förr, just därför att man inte behöver tänka på filmåtgången.
Och vi är dåliga på att göra något av våra bilder.
– Jag tror att det görs mycket färre fotoalbum nuförtiden. Bilderna stannar i datorerna. Och hur kul är det att sitta och titta på en dator jämfört med att bläddra i ett fotoalbum?