Vid ett skrivbord i Vällingby beställer han reservdelar till en borrmaskin i Sudan. De går inte hitta i Sudan, så den hjälporganisation han arbetar för köper delarna i Sverige och skickar ner dem. Sedan var det någon satellitlänk som slutat fungera. Ring till leverantören i Italien och klaga.

Andreas Zetterlund är en av många biståndsarbetare i Sverige, nu handläggare på organisationen IAS, International Aid Services.

Han har stubbat hår, blå ögon och skrattar ofta. I vårsolen känns tanken avlägsen att denne 31-åring större delen av sitt liv bott i krigshärjade områden i Afrika, åkt motorcykel från Sverige till Sudan och ”fredsvandrat” från norra till södra delen av landet mitt under pågående inbördeskrig. Hans ögon har sett krigets fasor i närbild och tusentals döda soldatkroppar ligga uppradade på vägarna i Sudan. Han har evakuerats av FN-flyg och suttit i fyra dagars arrest på en liten båt i väntan på att bli insläppt i Sudan.

För honom är livsstilen drivkraften för att engagera sig ideellt. Och att han älskar äventyr, förstås. Han är kristen, det har han varit sedan han var liten.

– Jag kan inte riktigt säga när jag blev det. Min pappa har alltid varit en förebild på det området. För honom har tron hängt ihop med livsstilen och det beundrade jag, säger han.

1977, då Andreas var ett år flyttade hans föräldrar från Sverige till Sudan för att ägna sig åt biståndsarbete. Idag driver hans pappa hjälporganisationen IAS Sverige, som är verksam i ett flertal länder. Andreas beskriver sin vardag och uppväxt i Afrika som en tillvaro där tron alltid var närvarande.

– Man lärde sig att räkna med Gud. När min bror var sjuk i malaria bad människor för honom. Han blev frisk och kunde resa på sig. För mig var det där med mirakel inget konstigt.

Han säger att det i den afrikanska kulturen är självklart att tro på någonting.

– Människorna där tycker det är konstigt att möta västerlänningar som inte tror på någonting. Det kan de inte förstå, berättar han.

Efter att ha varit i Sverige några år flyttade familjen till Kenya 1991, för att 1997 flytta tillbaka till Sverige för gott. Andreas hade fått en något ovanlig uppväxt, och han funderade på vad han skulle göra med sina erfarenheter. Tillsammans med vännen Tommy Larsson, föddes drömmen om att återvända till Sudan i vuxen ålder. Att återigen lyfta upp den plats på kartan som han tyckte världens tidningar glömt bort. Detta genom att åka motorcykel från Sverige till Sudan och senare vandra i landet för fred. Och samtidigt göra annorlunda, lite galna äventyr.

– Ju mer Sudan som stod i tidningarna, desto mer kom det upp på agendan igen. En gång fick vi ta med oss motorcyklarna in till morgonsofforna på SVT. Det var kul, säger han.

Var er resa en PR-kupp med andra ord?

– Ja, egentligen skulle man kunna kalla det så. Vi nådde så många fler genom att göra på det viset, säger han.

Så vad driver då en människa som Andreas att offra både tid, pengar och engagemang till att ge sig av till krigets mittpunkt?

En livsstil att inte skilja på tro och verksamhet utan att med hela sin kraft försöka leva som man lär. Andreas pratar om en stark inre förvissning och om människor som han mött på olika håll. De har bekräftat att det han vill göra är riktigt och vettigt.

–Men det är inte så att Gud har gett några spektakulära tilltal med eldskrift på himlen. Jag tror han är med i ens vardag och då tror jag han ger oss drömmar, tankar och idéer för vad vi ska göra.

Var nu än drömmen kom ifrån innebar den alltså att åka motorcykel från Sverige till Sudan och att vandra från norr till söder i ett land som är för farligt för de flesta journalister. Pengarna de samlade in i Sverige skulle gå till IAS hjälparbete på plats i Sudan. Det innebar en vattenbrunn, jordbruksredskap, böcker till ett bibliotek och mediciner.

Tror du att Gud vill att vi ska utsätta oss för faror?

– Jag tror inte begreppet ”faror” existerar för Gud på samma sätt som vi människor ser på det. När vi hör ordet relaterar vi ofta till egna upplevelser och intryck. Jag brukar ofta tänka på liknelsen i bibeln om talenterna, om att förvalta det man har fått. Jag har bott i Afrika länge och därför ligger det nära till hands att återvända. Det tror jag att Gud står bakom, säger han.

Innan Andreas och Tommy gav sig av på sin fredsvandring 2001 bröt ett gerillakrig ut i sydvästra Sudan och de evakuerades av FN-flyg. Vandringen försenades en aning men de ville ändå inte ge upp. De bestämde sig för att trots omständigheterna genomföra den farliga vandringen. Av FN-personalen gick de under namnet ”the walkers”, och lydde hela tiden under organisationens paraply.

Det innebar en radioapparat i en ryggsäck och en GPS med koordinater på flygfält de skulle använda om de behövde evakueras.

– Så vi var inte bara ute i buskarna och lekte rövare, säger han.

För dem som utsätter sig för faror för sakens skull, har han inte så stor förståelse.

– När jag ser folk som gör alltför dumdristiga saker tänker jag att de är galningar, säger han.

Men du gör själv farliga saker?

– Ja, men eftersom jag har bott där större delen av min uppväxt så är det inte så konstigt. Har man skumpat fram på minerade vägar tillsammans med pappa så höjs ribban för vad som är läskigt, säger han.

Trots förvissning i tron har Andreas ändå tidvis varit rädd under den period då de bodde i Sudan. Efter en flygplanskrach regnade en gång flygplansdelar in över platsen där de bodde. Han förstod då att livet verkligen var farligt och under många år var han rädd för ljudet av flygplan.

Ändå var rädslan inte så stor att han ständigt levde i skräck då de bodde i Afrika. Som förklaring till det ger han familjens ständiga närvaro, att han alltid kände att den fanns till hands. Och tron förstås, att lära sig lita på att livet ytterst ligger i Guds händer.

Att göra saker i trons namn är en komplicerad fråga. De flesta terrordåd görs just i trons och religionens namn. Men Andreas menar att han måste föra in tron i det han gör, eftersom han ser människans andliga behov även i hjälparbete. Därför har han valt att engagera sig i de organisationer som kallas holistiska.

– Jag tror att människan består, förutom en själ och en kropp, också av en ande. För att verkligen kunna hjälpa måste man se till alla behov, säger han.

Andreas har sett krigets verklighet på nära håll. Han har växt upp i en miljö som inga av hans jämnåriga kamrater från Leksand delar. Det har präglat honom och genom sina erfarenheter har han kommit fram till att han inte har något val, annat än att ägna sig åt hjälparbete.

– Jag arbetade ett tag på ett lager i Jönköping men kände att det inte var min grej. Hjälparbete är ju det enda jag kan, säger han.

Idag har Andreas fru och barn. Även om livssituationen inte ser likadan ut, menar Andreas att drivkraften finns kvar. Men i Johannelunds industriområde i Vällingby är det betydligt lugnare än i gerillakrigets Sudan. Efter att ha fått familj, har också ansvaret gentemot omgivningen förändrats.

– Då var vi två singelkillar på 25 år. Nu är fler inblandade och det finns fler att ta hänsyn till. Men vi kommer nog åka iväg igen, tids nog, säger han.

Han leder hem sin cykel till Huvudsta i Solna där han bor. Han är en kille med erfarenheter och upplevelser som få delar.

Vissa skulle prata om hämnd och bitterhet på föräldrar som tagit med sina barn till farliga områden de själva inte valt att bo. Andreas pratar om att förvalta sina gåvor, ta sitt ansvar med den kunskap han har och göra något bra av det.

Varför bry sig?

DEl 1

En serie om hjälparens drivkrafter. I morgon: Sjuksköterskan Jesper Fridolph blev själv hjälpt när han ville hjälpa andra i Moçambique.