Alla artiklar i serien

Statsvetaren Elin Naurin är expert på vallöften. När hennes doktorsavhandling först publicerades 2009 väckte den uppmärksamhet. Att forskningen pekade på att Socialdemokraterna helt eller delvis hade uppfyllt drygt 80 procent av sina vallöften under perioderna 1994–1998 och 1998–2002 gjorde att folk, med hennes egna ord, ”blev väldigt arga”.

– SvD:s ledarsida tyckte väl inte att mina resultat var toppen. Men de kanske blir gladare nu när det visar sig att Alliansen uppfyllt drygt 75 procent av sina vallöften från 2006. Anledningen till att de ligger något lägre är bland annat att det är en koalitionsregering, men det är hursomhelst ett bra resultat internationellt sett.

Elin Naurin befinner sig för tillfället vid McGill University i Montreal på ett treårigt forskningsstipendium. Hon arbetar fortfarande med att undersöka vallöften, ämnet intresserar henne eftersom det på något sätt ”utgör kärnan i den representativa demokratiteorin”: det vill säga väljare ska kunna förutsäga vad som kommer att ske efter valet med hjälp av tydliga och konkreta utfästelser från partierna.

– Normativt är det alldeles rimliga krav – att man ska kunna lita på politiska löften som ges i olika sammanhang och att man ska kunna se effekter av dem i sin vardag.

Statsvetaren Elin Naurin är expert på vallöften.
En avgörande poäng i hennes avhandling, som utkom i bokform förra året, är att det emellertid finns ett stort glapp mellan väljarnas uppfattning om resultaten och vad politikerna faktiskt åstadkommer, en så kallad löftes­paradox. 66 procent tror att man inte kan lita på att något av de politiska partierna uppfyller sina vallöften, enligt 1 334 tillfrågade i en undersökning från 2010 utförd av Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Elin Naurin menar att denna disharmoni bland annat stammar från ett slags missförstånd. Många väljare tycker inte att deras vardag påverkas av politiska beslut och drar slutsatsen att det beror på politikernas oförmåga att uppfylla sina löften. Väljarna hittar dessutom löften på andra ställen än i valmanifesten, exempelvis i medier, i diskussioner med vänner och kollegor och hos oppositionen.

LÄS MER: Rött, gult eller grönt ljus? SvD granskar politikernas uttalanden i "Faktakollen".

Det finns även en annan stark anledning till att medborgarna inte litar på att partierna håller vad de lovar, förklarar Elin Naurin vidare. Hon syftar på myten om den löftesbrytande politikern. Denna berättelse, som hon benämner den, är enligt henne ingenting att ringakta, den är starkare förankrad i oss än vi kan tro – och gör det enkelt för oss att avfärda politiker utan att ha läst in oss på vare sig valmanifest eller partiprogram.

Författaren Zadie Smith berörde indirekt samma berättelse när hon i essän ”Speaking in tongues” skrev om Barack Obamas presidentvalskampanj 2008. Hans förmåga att förändra sitt sätt att tala, att skräddarsy ordval, rytm och intonation till den publik han för dagen mötte, är måhända en uppskattad kvalitet hos en romanförfattare, men hos en presidentkandidat riskerar samma talang att förstärka bilden av politikern med Janus­ansiktet; den som säger en sak men menar någonting annat; den som lovar runt men håller tunt.

I retrospektiv kan man se att Obama, i likhet med sina svenska politikerkollegor, drivit igenom mer än vad han misslyckats med (kvantitativt sett, nota bene) – av cirka 500 löften från valkampanjen har han hittills infriat 37 procent, enligt den Pulitzer-prisbelönta sajten PolitiFact. Han har brutit 16 procent och resten är fördelat över kompromisser (14 procent), uppskjutna (10 procent) eller pågående (22 procent).

Myten om den löftesbrytande politikern är världsomspännande. För att få klarhet i berättelsens ursprung hinner Idagsidan fånga Marita Ulvskog (S) innan hon återvänder till sin plats som Europaparlamentariker i Bryssel. På ett fik nära Socialdemokraternas huvudkvarter på Sveavägen 68 berättar hon att det förmodligen handlar om en ryggmärgsreflex. Medborgarna hyser en instinktiv misstro till överheten, men denna reflex är inte nödvändigtvis av ondo – förutsatt att det fortfarande finns ett förtroende för att samhällskonstruktionen och institutionerna fungerar.

– Så länge de folkvalda och väljarna kommunicerar är det inte något större problem. Det är värre när man ser att medborgarna förlorar nästan all tilltro till politikerna, vilket nu tycks akut i vissa andra demokratier i Europa.

"Vi måste ofta ha en liten reservation med i löftet för att inte senare beskyllas för löftesbrott."

Marita Ulvskog (S).

Precis som Elin Naurin framhåller Marita Ulvskog att väljarna ibland tror att politiker har lovat någonting de faktiskt inte har. Orsaken till denna förvirring ligger inte enbart i vaga, halvhjärtade formuleringar om man ska tro på Marita Ulvskog, som har tre decenniers erfarenhet av att arbeta inom svensk politik.

– Visst, ibland är vi otydliga, men vi kan inte blicka in i framtiden. Vi måste ofta ha en liten reservation med i löftet för att inte senare beskyllas för löftesbrott.

Ett exempel på en sådan reservation kan vara: ”vi lovar att göra si eller så, förutsatt att den ekonomiska utvecklingen fortsätter att vara stabil”.

– De flesta väljare följer politiken fläckvis och i första hand via media. Där är rapporteringen ofta dramatiserad, selektiv och spelar inte sällan på den här misstroendereflexen. Klantiga politiker kan givetvis säga fel saker, men man får inte glömma att det ofta tar tid att infria ett löfte.

Under din långa tid som politiker, är det något löfte du ångrar?

Jag kan ångra att jag lovade att skapa ett regelverk för att dämpa ägarkoncentrationen på mediemarknaden. Inte löftet i sig, men för att jag inte tydligare underströk svårigheterna.

Hur känns det då att svika ett löfte och indirekt befästa berättelsen om den löftesbrytande politikern?

– Det är bara att bryta ihop och komma igen. Men man måste våga lova svåra saker också. Om vi misslyckas får vi leva med det.

Socialdemokratins nestor Kjell Olof Feldt skulle måhända inte hålla med henne. Han lär inför 1998 års val ha varnat Göran Persson för att gå för långt med löften. Göran Persson ska då ha svarat: ”tråkmånsar vinner inga val”. Marita Ulvskog skrattar när hon får höra historien. Hennes diplomatiska kommentar:

– Varken Göran Persson eller Kjell Olof Feldt kan väl beskyllas för att vara tråkmånsar. Men de var båda noga med att försöka hålla vad de lovade.