28 augusti 2003: vrålet från 350 hästkrafter skär genom Värmlandsskogarna, gruset sprutar när bilen klöser sig uppför den slingriga backen. En kilometer avverkas på drygt 37 sekunder.
Backkörning är en kamp om hundradelar. Med de nya japanska specialdäcken får Mattias Nygren bättre grepp i sidled. Han kan gå in med mer attack i kurvorna, köra fortare utan att bilen släpper från underlaget.
Det gör honom fyra, kanske fem tiondelar snabbare på den korta sträckan, och redan efter första kvalåket är han klar för finalen.

Tävlingen i Röforsbacken utanför Arboga är den fjärde av de fem som utgör SM i backkörning, konsten att köra uppför en backe på kortast tid. Mattias Nygren ligger bra till efter de tre första tävlingarna, med chans på en medaljplacering. Tomas Nilsson, hans huvudkonkurrent i sammandraget, har inte lyckats så bra i det första kvalåket den här dagen.
- Han kom över och frågade vad det var för däck jag hade, så jag sa att han kunde testa dom själv. Och så fick han snabbaste kvaltiden, berättar Mattias Nygren.

I finalen turas de om att köra på Mattias nya däck. När alla åk är körda och dammet lagt sig har Mattias kommit fyra och Tomas femma. Det innebär att Tomas Nilsson behåller sin ledning före Mattias i den totala SM-tävlingen.
- Man får lov att hjälpas åt, säger han. Jag har en djävla vinnarskalle, men det är roligare att ta dem i backen än att ta dem i depån, det är roligare att göra upp schysst.
För gesten att låna ut däck till en konkurrent tilldelades Mattias Nygren Riksidrottsförbundets och Svenska sportjournalistförbundets Fair Play-pris för 2003. Själv tycker han inte att det var så märkvärdigt.
- Det finns en stark känsla för fair play inom motorsporten, åtminstone på den här nivån. Folk ställer upp och hjälper varandra. Om någon kör sönder något, då kan man alltid låna nytt av någon annan.
- Men visst var det lite speciellt, för vi slogs om bronsmedaljen i total-SM. Men till slut slog jag honom i alla fall, även om det inte räckte till ett brons.

Idrottsforskaren Bo Carlsson, som intervjuades i måndagens artikel, lyfter fram teknikens roll som nästa moraliska dilemma inom idrotten, apropå utvecklingen inom cykel och motocross.
Snart, menar han, kan vi stå inför en situation där det är själva fordonen som tävlar mot varandra. Riktigt där är man ännu inte inom rallysporten, men man är på god väg, menar Mattias Nygren. Den tekniska utvecklingen för sporten framåt. Nya material ger starkare motorer, växellådor och bakaxlar. Men det är inte gratis. Kostnaderna för att hålla på med sporten skenar.
- Det har blivit för dyrt, det har blivit för mycket materialsport. Bara för några år sedan kostade en komplett motor 100 000 kronor.
- Idag kostar den över 300 000 kronor, det är en trist utveckling. För inte så många år sen sa vi att motorerna aldrig skulle gå över 300 hästkrafter och nu är vi snart över 400 hästkrafter.
Och att ha en bra bil är nödvändigt för att hänga med, oavsett hur bra förare man är, säger Mattias Nygren. Sen hjälper det förstås inte att ha en aldrig så
bra bil om man inte kan köra den, heller.
- Det är väl 50-50 ungefär, vilket som betyder mest.

Mattias Nygren har vuxit upp med rallycrossen, bokstavligt talat. Hans far körde rallycross, liksom en äldre bror. Hela familjen har varit involverad. Själv började han så fort han tagit körkort som 18-åring.
Säsongen varar från maj till september. Då far han runt mellan tävlingarna i en stor buss, med en bodel fram och bilen lastad därbak.
Men halva SM avgörs i garaget under vinterhalvåret när det ska byggas nytt. Mattias pappa har egen bilverkstad. Motor och växellåda kan de inte göra så mycket åt, däremot jobbar de med att förbättra bilens väghållning. Att kunna meka och bygga själv är avgörande för att han ska kunna hålla på med sporten.
- Det motsvarar väl ungefär ett halvtidsjobb, det gör det. Det är bra många timmar man lägger ner. Tur att man har en far som är bilmekaniker.
Att köpa en färdig, någorlunda potent bil för att köra i klassen Supernationell, som Mattias tävlar i, går loss på minst en miljon kronor.
- Rallycrossen är roligare, men det går åt så mycket pengar. Kör man backe så går det åt mindre däck, det blir mindre slitage på bilarna och det går inte sönder så mycket.

I ryggen har han ett gäng sponsorer, mest lokala företag som ställer upp med någon tusenlapp. Man bor på fel ställe för att locka sponsorer, suckar han, runt Hede är det bara älgjakt och division sex-fotboll som gäller.
- Nej, vars, jag har bra sponsorer, det skulle inte gå att hålla på utan dom. Men det finns ju inga krav på att jag ska vinna, jag gör lite reklam för dem bara, säger han.

Mikael Lindfelt är sporttokig teolog, filosof och forskare vid Åbo universitet.
För några år sedan kombinerade han sina intressen och skrev boken Idrott och moral, med undertiteln Reflektioner över idrottens ideal. Och det är framför allt två ideal som bär upp den moderna elitidrotten, menar han: jämlikhetsidealet och konkurrensidealet.
Det kan se ut som en motsägelse, för hur ska man kunna bibehålla jämlikhet i en aktivitet som går ut på
att rangordna deltagarna? Men det är inte så han menar.
- Nej, jämlikhetsidealet gäller strävan efter jämlikhet i utgångspunkten, att alla ska tävla på samma villkor. Givet att den jämlikheten även gäller konkurrenterna. Elitidrott är som bäst när jämlikhetsidealet är tillgodosett och konkurrensen är hård.

Om någon blir för överlägsen kan man till och med hitta på nya regler för att göra tävlingen spännande igen. Michael Schumachers överlägsna framfart på formel 1-banorna har till exempel föranlett diskussioner om regeländringar för att återupprätta spänningen, säger Mikael Lindfelt.
Jämlikheten handlar alltså inte om att alla ska ha rätt att vara med, utan om att alla som deltar ska göra det på lika villkor. Vilket i sin tur säkerställs på olika sätt inom olika grenar. Mikael Lindfelt ger några exempel.
- I stavhopp ska stavarna ha viss längd och tjocklek, i fotboll byter man sida efter halvtid, i kulstötning ska kulan ha en specifik vikt.
Den här strävan efter jämlikhet är det som definitivt skiljer idrott från konst, menar han. En tävling som inte sker på lika villkor förlorar sin innebörd. Det är i alla fall det ideal man strävar efter.

I en del idrottsgrenar är det svårt att uppnå. Alpin skidåkning är ett exempel. I världscupen startar alltid de 15 bästa åkarna i en första grupp. Det innebär att de sämre åkarna får åka i en backe där underlaget ofta är sönderkört.
- Den som startar med nummer 50 har betydligt sämre förutsättningar att lyckas, det blir mer som ett rankingsystem, att visa på längre sikt att man är tillräckligt duktig för att kvala in bland de 15 i första startgruppen.Och ingen kan garantera jämlika vindförhållanden för backhopparna. En bra vind gör hoppet längre, en dålig vind kan förstöra hoppet.

Inom rallycrossen finns strikta regler för hur bilarna får vara utformade. Det råder i princip fri trimning i klassen, men man får inte ha turbo och inte ändra på antalet cylindrar från originalmotorn. Och inte ha fyrhjulsdrift.
Kontrollerna är hårda. Ju mer man ökar motorns
cylindervolym, desto mer ska bilen väga. Inför varje tävling vägs bilen in och sen görs oanmälda kontroller där föraren får plocka isär motorn så att funktionärerna kan kontrollera att cylindervolymen stämmer med den uppgivna, berättar Mattias Nygren.
- Men jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon har åkt fast för fusk. Det är schysst, vi vet att det kan bli kontroller. Därför följer vi regelverket.
På internationell nivå är alla förare kontrakterade av en biltillverkare. De är heltidsproffs. Och säkert ökar risken för fusk i takt med kraven, tror Mattias Nygren.
- Så är det väl med all idrott, ju mer pengar som är inblandade, desto mer fusk blir det.