Förment snällhet? De som arbetar med klienter och patienter får lätt en känsla av att det är förbjudet att säga något avvikande. Men om man blir utskälld utan anledning tycker jag man har rätt att reagera, säger Inga Gustavson, frilansande personalkonsulent.
Tänk dig att du jobbar som handläggare på försäkringskassan.
Eller inom sjukvården, kyrkan ... eller som socialarbetare.
En dag ringer någon som behöver dina tjänster och börjar snart – helt utan grund – att skälla i
telefonen. Du duckar hummande inför attacken och inte förrän du lagt på grymtar du inför kollegan: Grrrr, jag fick god lust att skälla tillbaka!!!
Sedan konstaterar du litet uppgivet: Men det får man ju inte.
Jaså. Och var står det? brukar Inga Gustavson undra när hon kommer in som frilansande personalkonsulent i arbetsgrupper som har en utpräglad godhetskultur.
– Vilka regler säger att man inte får ha en egen uppfattning? De som arbetar med klienter och patienter får lätt en känsla av att det är förbjudet att säga något avvikande. Men om man blir utskälld utan anledning tycker jag man har rätt att reagera.
Vi har träffats på Inga Gustavsons mottagning på Södermalm i Stockholm för att tala om den förmenta snällheten, den som när en orm vid sin barm. Om detta vet hon en hel del: Inga Gustavson växte upp med frireligiöst aktiva föräldrar och minns när pappan i Guds namn höll på att bli utesluten ur Missionsförbundet när han ville starta en filmklubb på 1960-talet. Under sina dryga 35 år som socionom har hon passerat olika arbetsplatser som är till för att göra gott – socialtjänsten, en psykiatrisk klinik för barn och ungdomar, försäkringskassan. Sedan 1990-talet har hon jobbat som konsult och handledare både för journalister, präster, sjukvårdare och terapeuter.
I sådana yrkesgrupper kan det finnas en anda som säger: Vi har gått samman för att vi vill göra
något gott i samhället. På försäkringskassan satt godhetskulturen väldigt tydligt i väggarna, berättar hon. På andra arbetsplatser märkte hon hur den outtalat kunde genomsyra hela organisationen: ”Visa din godhet, var god, var god …”
Hur ska man vara då?
– Tillmötesgående, balanserad i humöret, kravlös. Förstående in absurdum. Människorna som jobbar där är oftast oerhört trevliga och gör massor med bra saker. Men det stora felet är att de inte får komma med kritik. Då anses man besvärlig och obekväm och kan helt enkelt bli utestängd från gemenskapen.
Det är ju snarare en form av ondska?
Inga Gustavson funderar ett tag.
– Ja, det är ett slags ondska. Tvärtemot att vara snäll. I sådana fall är alltså snällheten livsfarlig.
Inga Gustavson ser två stora riskområden med godhetskulturerna: Att det utvecklas ett ”vi och dom”-tänkande – vi på arbetsplatsen och dom där utanför, samt självcensuren, den starka känslan av vad som är förbjudet att säga eller göra.
Som handledare och terapeut har hon mött många som drar sig för att komma med kritik och ha en avvikande uppfattning både på jobbet och bland vännerna. Ofta är det precis därför de inte mår så bra: De har svikit sig själva, gått med på saker i det tysta eller gjort något de inte riktigt vill. Det kan till och med handla om att acceptera arbetsuppgifter tvärt emot den egna yrkesetiken.
När Inga Gustavson ställer kuggfrågan: Ville du själv det här? svarar de: Egentligen inte. De gjorde som någon annan ville, vilket är Inga Gustavsons definition av att vara för snäll.
– Samtidigt är det svårt att få fast anställning i många professionella sammanhang i dag, påminner hon. Effektivitet och snällhet hyllas och man gör andra människor till viljes utan att ha tid att tänka efter: sliter som ett djur och anstränger sig mer än man mår väl av.
Om det blir en sådan obalans – varför säger folk inte ifrån?
– Rädslan för att vara självisk sitter så oerhört djupt, säger Inga Gustavson. Egoism uppfattas som någonting väldigt fult.
Det börjar under uppväxten, då ilska, sorg och besvikelse ofta varit förbjudna känslor. När man som barn inte blivit tagen på allvar tvekar man även som vuxen: Kan jag verkligen säga si, göra så?
Och så genomför folk saker de innerst inne inte tror på. Efteråt säger de att de inte orkat ta strid, inte velat såra eller göra någon ledsen. Det kan också höra ihop med en så stark rädsla för att inte bli omtyckt att de avstår från att uttrycka en avvikande åsikt. Tänk om man blir lämnad och övergiven! Eller får sparken!
Men hon har också sett exempel på hur skenhelighet kan få ett starkt genomslag på jobbet. För några år sedan var hon handledare i en arbetsgrupp där en kvinna kommit tillbaka efter en lång sjukskrivning för utbrändhet. En av kollegerna tryckte hårt på att man skulle vara väldigt försiktig i fråga om vad man kunde begära av henne.
– Hon väckte skuld hos de andra som ville ställa krav och inte vara lika ”goda”. Men jobbet är ju ingen behandlingsinstitution! Ingen mår väl av kravlöshet. Alla vill bli sedda, bekräftade och räknade med. Så att vara både snäll och gränslös är ingen bra kombination.
Nej, man får inte vara snäll så man är dum, citerar hon psykologen Anders Engqvist. Ibland saknas en sådan spärr i godhetskulturernas strukturer, vilket ökar risken för att det ska hända andra saker ”under godhetens täckmantel” som Inga Gustavson säger.
– Det kan bli en fara när folk som bränt ut sig gått i terapi och lärt sig ”att sätta gränser”. När de säger nej till arbetsuppgifter utan hänsyn till sina kolleger, blir det oerhört provocerande. De andra har ju fortfarande lika mycket att göra. Om ingen säger något blir det en missriktad snällhet.
Det tog ett tag innan kvinnan i exemplet ovan vågade visa att hon egentligen var ganska arg. Under den förstående ytan kom det fram uppdämd aggressivitet och gamla oförrätter.
– För mig är det ett exempel på snällhet som leder till falskhet, säger Inga Gustavson.
Det finns bara ett sätt att hantera godhetskulturerna, menar Inga Gustavson, och det är genom professionalitet. Att skilja på roll och person är det som kan borga för att snällheten gagnar verksamheten och klienten och inte de egna behoven.
Samtidigt är det just snällheten som får oss att göra en massa bra saker för varandra. Vad driver människor att vilja göra gott, tror du?
– Man får väldigt mycket när man är snäll, den saken är säker. En väldigt stark drivkraft är att vara behövd, få bekräftelse. Det är inget fel, men man måste vara så medveten om det, att man inte gör patientens eller klientens behov till sina egna.
Hon blir tyst ett tag.
– Sedan stöter jag på människor som fått väldigt mycket hjälp och av tacksamhet vill betala tillbaka. Jag kan också se ett slags
altruism, en önskan att göra gott för andra i en ond värld, att förändra det som inte fungerat, förbättra och påverka. Eller att det beror på ett trygghetsbehov – någon som vill mig väl blir jag trygg med. Men det finns också de som vill uppnå något för egen del med sin snällhet.
Har du sett exempel där organisationens ideologi går före ett medmänskligt bemötande?
Inga Gustavson tvekar inte en sekund:
– När facket idiotstrider för enskilda människor tvärtemot de kunskaper som finns om personen. Trots mängder av klagomål och att folk runtom mår dåligt ska de backas upp. Det är oerhört demoraliserande, och jag har sett det hända både i kyrkan och facket, inom journalistiken och politiken. Ideologin om att stå på de svagas sida blir då en godhetstanke som slår helt fel.
